Vissa städer begriper man. Som Paris och New York, städer som konstruerades med penna, passare och linjal. Men vem begriper London, en anhopning av byar som växt in i och ut ur varandra i tusen år och mer, en organism, en pulserande nebulosa?
För en överblick beger man sig lämpligast under jord, ner i Londons kaklade katakomber. Min karta över tunnelbanan är av ett kreditkorts storlek, en sorts cardkey till staden, London på fickan. Ursprungligen skapades den av Mr Beck. Han bringade ordning i kaoset.
Man kan läsa om honom i Ken Garlands bok Mr Beck’s Underground Map. Henry C Beck från Highgate, Harry för sina vänner, var anställd som ritare på Signal Engineer’s Office vid Underground Railways. På lediga stunder satt han och klottrade. De första skisserna kom till på rutat papper i början av trettiotalet.
Det var depression och savage economy under Tories. Folk var fattiga, resandet hade minskat. Verksamheten behövde en transfusion. Ledningen beslöt att något borde göras åt kartan. Den liknade mest ett gammalt Arts and Crafts-mönster, med åren allt intrikatare, dekorativ men oduglig för den som ville hitta.
Beck bröt med realismen, han ritade inte av. Hans karta, eller diagram som han sa, var ett partitur av horisontaler, diagonaler och vertikaler, räta linjer med nittio och fyrtiofem graders vinklar. Han vidgade centrum på periferins bekostnad och löste problemet med vad som var Londons centrum. Parliament Square, St Paul’s Cathedral, Piccadilly Circus, Trafalgar Square, Hyde Park Corner, Marble Arch eller något annat? Meningarna gick isär. Allt och intet, blev Becks diplomatiska svar.
Med sin Inner Circle, sedermera Circle Line, band han samman de centrala platserna i en polygon som småningom blev en rektangel med mjukt rundade hörn och senare den berömda ”termosflaskan”. Så lyckades han förena City of Westminster med City of London.
Bland Becks efterlämnade papper finns ett vackert och vågat utkast i blyerts med Circle Line som en ellips där de gamla antagonistiska stadshalvorna fått varsin brännpunkt. I en annan version har han byggt ett nät av hexagoner, ett bisamhälle, förmodligen ett lekfullt hugskott.
Becks vägvisare till underjorden introducerade likformighet och kontinuitet. Sträckor pressades samman i periferin, avståndet mellan stationer hölls konstant. Stationerna markerades med cirklar som senare reducerades till streck på en tidslinje. Becks diagram var ett flödesschema, en karta över tiden snarare än rummet. Av geografin ovan jord återstod bara en stiliserad Themsen.
Hans första förslag fick nobben. Men 1932 antogs Becks diagram. London Transports Tube Map eller Journey Planner är en klassiker från modernismens genombrott, numera en grafisk ikon. Beck var kartografins Joyce eller Picasso.
Av allt att döma levde han ett stillsamt liv. Då och då tog han en pint på puben. Onsdag kväll och söndag sjöng han i kyrkokören. Mr Beck lär ha haft en fin baryton. Men hans passion var diagrammet. Han levde med det dag och natt. Ständigt omprövade han kartan praktiskt och estetiskt. Och hela tiden tvangs han försvara sin skapelse mot andras klåfingriga förslag.
På sextiotalet fick han till sin fasa se kartan misshandlad ännu en gång. Vid det laget hade han lämnat sin gamla arbetsgivare för att undervisa i grafisk formgivning. Stationerna var vita och hörnen vassa. Känslan av flöde hade gått förlorad.
Beck protesterade i brev. Han ville ha rätten till ett last cut. Kartan var ju hans. London Transport viftade bort anspråken med hänvisning till att man arbetade i en etablerad tradition. Som om Beck själv inte hade haft med saken att göra.
En ny version några år senare gjorde honom mer rättvisa. Själv var han inte nöjd. Han fortsatte att skissa. Detaljstudierna av Aldgate-triangeln med stationer som knopar och rulltrappans lilla taggiga linje mellan Bank och Monument är en grafisk rysare. Victoria Line lade han i ett obrutet diagonalt snitt genom Circle Line. År efter år höll han på. Men Mr Beck anlitades aldrig mer av London Transport.
