Ju längre österut mot Italien man rör sig längs Rivieran, desto lugnare blir det. I Cannes är det stimmigt inte bara under filmfestivalen, i Antibes lägger alla lyxiga jakter till. Nice är ett tillhåll för dem som inte behöver bekymra sig om pengar, och i Monte Carlo spelar man bort dem. Men sedan kommer det sömniga Menton som sista stad före gränsen, klämt mellan Alpes Maritimes och Medelhavet. På andra sidan ligger San Remo där Alfred Nobel kände sig hemma, som man påminns om den tionde december varje år när ett överdåd av blommor därifrån flygs in till Nobeldagens festligheter i Blå Hallen, som stadens gåva.
En mängd författare har bott längs kusten. Somerset Maugham höll hov i Cap Ferrat, och Herbert Tingsten framlevde sina sista år medan han blev blind i Roquebrune-Cap-Martin invid Menton, som man kan läsa sig till i hans gripande minnesbok ”När skymningen faller på”. I Menton finns ett Jean Cocteau-museum, hör jag i ett kort radioinslag från BBC där en av hans bekanta som fotograferat honom under årens lopp berättar om honom. Cocteau, som kände alla avantgardister, hade många järn i elden.
Han skrev pjäser och uppseendeväckande romaner, regisserade surrealistiska filmer, var en duktig tecknare med sinne för det dekorativa – som man kan se av hans keramik på väggar i Menton – och hade både det litterära underbarnet Raymond Radiguet (”Le diable au corps”, han dog redan som tjugoåring) och långt senare den klassiskt vackre filmstjärnan Jean Marais till älskare, och var en opportunist under kriget.
Och så var han fatalt fåfäng, får man veta av fotografen. Redan 1936 gick han genom en ”lifting”, som ansiktslyftning tydligen heter på franska. Mot slutet av sitt liv (han var född 1889) fick han se sig själv på film och förskräcktes när han upptäckte hur mycket hans ansikte sackade. Han bokade in sig för en ny face-lift 1963. Det skulle han inte ha gjort, hans koagulation var nedsatt och han dog av blodstörtning under operationen, om man får tro BBC-intervjun som annars handlar om hans sevärda museum i Menton.
Huset i Menton som hon bodde i, längs en backig gata och med vid utsikt över havet, hette och heter fortfarande Villa Isola Bella. Det ligger nära järnvägsstationen, men det störde inte stort: det gick inte många tåg till och från Menton. Sedan ett bra tag finns i huset en stipendiebostad för författare från Nya Zeeland. Katherine Beauchamp Mansfield var född i Wellington även om hon ganska snart lämnade landet för gott. Stipendiaterna förväntas finna miljön inspirerande, och det vimlar mycket riktigt med prosastycken och dikter om Mansfield, Menton och Medelhavet i dagens antipodiska litteratur.
Till exempel har den alltid mycket läsvärde C.K. Stead (K som i Karlsson efter morfar som var svensk) rekonstruerat ett möte mellan paret Mansfield-Murray (hon var gift med litteratören John Middleton Murry), och T. S. Eliot och hans hustru, den neurotiska Vivienne:
Tonight the T. S. Eliots
to dine –
John has just gone down
to see them off
Tom´s an angel
but Vivienne –
how I detest her!
Dikten som är mycket längre än så kan läsas i C. K. Steads ”Poems 1951-2006” (Auckland University Press 2008), och i den hittills senaste Mansfield-biografin, Kathleen Jones ”Katherine Mansfield. The Story-teller” (Penguin Viking 2010), citeras ett brev som Eliot skrev till sin poetkollega Ezra Pound, den skickligare konstsmeden (il miglior fabbro, som det står i dedikationen till honom i “The Waste land”): ”I believe her to be a dangerous WOMAN” . Men det där var i London där höstdimmorna gick hårt åt hennes lungor, och hon var nog inte på sitt bästa humör, det ser man i en av hennes anteckningar: “It is simply tragic to meet this reluctant painful England again.”
Och så till sist en svensk författare som också han hade Menton som bas. På tjugotalet och ett bra tag framöver hörde han till de riktigt gångbara på kontinenten, han sålde i stora upplagor bland annat i Tyskland. Rivieran hade han besökt redan i början av tiotalet, på en ödesdiger visit. Det hade kunnat gå riktigt illa, fast ganska snart gick det bra, och så småningom förträffligt.
I början var han förhäxat lyckosam som han skriver i den självbiografi som med ett Shakespeare-citat kallas ”På detta tidens smala näs”. Men slutet blev som man kunde vänta sig, alla pengarna gick upp i rök. Det hade kunnat sluta på dystert vis, ”jag blickar norrut genom revolverpipan” skrev han i ett desperat brev till Sverige.
Men när det var som nattsvartast kom han på tanken att skriva en novell om en svensk som råkat ut för vad han själv just upplevt, och skickade in den till en svensk veckotidning som tog in den. Fler följde, snart blev det en bok, och så följde ytterligare ett sextiotal romaner och novellsamlingar, alla under den pseudonym vars namn han funnit i en lundaroman: Frank Heller.
(Mannen med det ofelbara systemet fick för övrigt en dotter, Signe Björnberg, som kom att skriva ännu fler men mycket sämre böcker, under ett manligt författarnamn: Sigge Stark) .
Gunnar Serner/Frank Heller (han betalade tillbaka pengarna till bankerna så fort det lät sig göra, men fortsatte att med få och korta undantag hålla sig borta från Sverige) bodde ett slag i Köpenhamn, byggde sig sedan en villa på Bornholm, och köpte sig ett hus just i Menton, kallat S:t Yves. När han 1936 debuterade som radiodramatiker var Hjalmar Gullberg chef för den avdelningen vid Radiotjänst. Med anledning av pjäsen skickade han ett rimbrev till Gunnar Serner:
O, herre till S:t Yves av Söderns måne
magiskt belysta luftslott i Mentone!
—–
Vi emotse av Dig för trådlös eter
ett kriminalspel fullt av lustbarheter.
Och som du själv i det charmanta svaret
berör så låga ting som honoraret,
så lova vi av våra knappa medel
spendera flott en tusenkronorsedel”
Det var ju ingen dålig dusör, men Gunnar Serner kontrade:
Jag skall skriva. Men jag djärves undra,
om Du ej från tusen till tolvhundra
kan med en ädel gest uppstrama dig?”
Men det fanns gränser för hur spendersam Hjalmar Gullberg kunde vara:
Broder! Om tolvhundra luisdorer
jag betalte för en timmaspjäs
skulle styrelse och revisorer
sönderkoka mig till bouillabaisse.
Pjäsen blev skriven, sändes i radio men kom på tryck först 2007, i ”Frank Heller som radiodramatiker” (Pelotard Press) som jag redigerade och skrev ett förord till. På omslaget ser man det fiktiva Hotel des Deux Mondes i Monte Carlo dit radiopjäsen ”Olyckshotellet” är förlagd.
Det andra stycket, ”Spelet om kommissarie Lanson” är också det placerat på Rivieran, på Restaurant och Café Excelsior i Nizza som var lika fritt uppfunnet. Men i etern var miljön säkert illusorisk: ”Nizzas bangård. Man hör frustandet av lokomotiv, visslingar, sorl av människor. Rösten av en tidningspojke skär genom larmet: ”E-c-l-ai-reur de Nice! Köp Eclai-reur de Nice!”
Ivo Holmqvist