Katastrof betyder omstörtning. Någonting demoleras eller välts överända. Tilliten skingras i skräck och panik. Varje katastroffilm försöker massivt synliggöra detta. När vi lämnar biografen och vår uppjagade fascination lägger sig, återstår likväl en tomhet, ett vagt missnöje. Det är som om vi trots alla visuella chocker inte riktigt har fått klart för oss vad en katastrof innebär. Detta är inte alls underligt, ty en sådan förståelse skulle avkräva oss ett omöjligt dubbelperspektiv.
För att verkligen förstå vad en katastrof är, skulle vi för det första behöva se katastrofen utifrån, förfoga över ett historiskt perspektiv och en bakgrund gentemot vilka katastrofen framträdde som något djupt omstörtande oavsett dess omedelbara chockverkan. För det andra skulle vi behöva vara personligen drabbade av katastrofen, och från den platsen går det inte att tala. Det finns en stumhet och kommunikationsblockering i varje katastrof. Det är den som är det katastrofala.
Två litteraturvetare försöker i nya böcker belysa och konkretisera denna katastroferfarenhetens gåtfulla och dubbla, kanske paradoxala karaktär. I México en la obra de Roberto Bolaño går den spanske forskaren Fernando Saucedo Lastra igenom chilenen Roberto Bolaños (1953-2003) författarskap på jakt efter katastrofupplevelsens skiftande ansikten och gemensamma nämnare. Bolaño bodde i nio år i Mexiko, sedan hans föräldrar det skickelsedigra året 1968 hade flyttat dit för att skapa sig ett nytt liv. Staden Mexiko City och landet Mexiko återkommer genom hela verket som en tvetydig symbol dels för förlorad ungdom, kreativitet och kärlek, dels för oundvikligt våld, ödeläggelse och död. Mexiko blir efter hand ett omfattande chiffer för – det katastrofala.
Den tyska forskaren Eva Horn tar ett mycket bredare grepp i sin Zukunft als Katastrophe. Här handlar det om de kulturella grundförutsättningarna för att alls kunna förhålla sig till sådana storheter som framtid och katastrof. Hon börjar och slutar med reflexioner kring litterära verk. Lord Byrons dikt ”Darkness” (1816) inspirerades av de oroande klimatfenomenen för tvåhundra år sedan, då jorden på grund av vulkanen Tamboras utbrott i april 1815 sveptes in i ett dunkel som varade i flera år, med missväxt och utebliven sommar till följd. Horn ser likheter mellan den misantropi och förtvivlan som gestaltas i denna dikt och amerikanen Cormac McCarthys omtalade nutida apokalyps Vägen, där en åt kannibalism hemfallen mänsklighet tycks utlämnad åt det sista mörkret.
I slutet av sin studie gör Horn också en fin läsning av Kafkas sena text Boet där ett inte närmare artbestämt djur håller monolog om sitt byggande på ett bo där djuret hoppas kunna åtnjuta skydd mot allehanda yttre hot. Mellan Byron och Kafka har Horn genomfört en aspektrik granskning av ett flertal för 1900-talsmänniskans självförståelse bestämmande diskurser och tankemodeller, från det kalla krigets säkerhetskalkyler och idéer om ömsesidig avskräckning, via klimatkatastrofer och kollektiva fantasier kring dem, liksom biologiska katastrofer och olyckor orsakade av tekniska fel. Hennes metod går märk väl inte ut på att inventera olyckor, och inte heller erbjuder hon någon katastrofernas idéhistoria. Det för henne intressanta är hur den moderna människan föreställer sig sin framtid och vilken dramaturgi som dikterar hennes katastrofmedvetande.
Till skillnad från antiken ser vi inte framtiden som en ständigt ut i det ovissa sig förgrenande stig, utan som ett öppet prospekt, en vy vi kan framkalla till verklighet eller avvärja. Det innebär att vår vilja och våra idéer om åtgärder är bundna till en som mål för handlandet uppfattad framtid. För att förstå vad som härvidlag sker i den moderna människans huvud behöver vi, menar Horn, ett kraftfullt batteri av tankeexperimentella strategier. Till skillnad mot många humanister som ser sitt fält hotat och vill värna det genom att plädera för dess särart, betonar Horn att litteraturen i detta sammanhang bör förstås som en resurs vid sidan av andra som vetenskapen, politiken och fiktionen i stort. Det hindrar henne inte att inskärpa det specifika hos litteraturens form av tankeexperiment. Litteraturen lägger inte fram fakta om katastrofer, utan åskådliggör i stället de format eller kognitiva schemata genom vilka vi uppfattar något som katastrofalt. Den litterära förståndsformen sysslar alltså med förutsättningarna för vår kapacitet att alls inbilla oss något eller låta något föresväva oss – i detta sammanhang framtiden och katastrofen.
Just denna hållning inför stoffet gör det intressant att lägga Horns studie bredvid Lastras noggranna läsningar av Roberto Bolaños noveller och romaner. Det finns hos chilenen tidiga varsel om något ohyggligt som har med Mexiko att göra, men det är i genombrottsboken De vilda detektiverna (1998) och det postuma jätteverket 2666 (2004) som katastrofen tornar upp sig kring läsaren. Två citat ur den förra romanen: ”Jag åt under tystnad i köket och tänkte på framtiden. Jag såg tornados, orkaner, havsbävningar, eldsvådor.” Och: ”Då insåg jag med en känsla av häpen ödmjukhet, i ett anfall av absolut mexikanitet, att vi regeras av slumpen och att vi kommer att förgås allihop i denna storm.”
De mest skrämmande katastroferna är dem vi inte märker och dem vi inte kan göra något åt. Inför dessa slag av katastrof bryter den moderna vaksamhetens alla strategier samman. Vi kan inte urskilja vad det är som sker och vi kan inte värja oss. Den första formen av katastrof kallar Eva Horn ”katastrof utan händelse”. Den senare kallas hos Lastra ”sanning utan uppenbarelse”.
Trots alla drag hos Bolaño som gör läsningen till ett lustfyllt äventyr – digressionerna, den hejdlösa visuella kraften, den konkreta tvetydighetens suggestion, den muntra metalitteräriteten med mera – framstår denne författares väg till slut som en sannskyldig resa till nattens ände, och denna ände eller avgrund är lokaliserad till Mexiko.
Olika försök har gjorts att fånga det mexikanskas väsen, från Octavio Paz kända essä Ensamhetens labyrint, till antropologen Roger Bartras mindre bekanta men kanske subtilare begrepp ”melankolins bur”. Roberto Bolaño upplevde Mexiko City som ung aspirerande författare, deltagare i skrivarverkstäder och lycklig boktjuv på antikvariat. Han åtog sig som mogen författare att gestalta hur denna kreativa ungdomsdröm slog över i ett nattsvart mörker på ett slags modernitetens baksida. Det Mexiko som tonar fram i detta skymningsland är kvinnomordens ”Santa Teresa”, en fiktiv stad i norra Mexiko som utan svårighet kan identifieras som Ciudad Juárez. Här har som bekant de senaste decennierna hundratals unga kvinnor bortförts och dödats, ofta efter bestalisk sexuell tortyr.
Bolaño redovisar i den berömda fjärde delen av 2666 ungefär etthundratio av dessa mord. Han utgick från obduktionsprotokoll och stödde sig dessutom på boken Huesos en el desierto (Benknotor i öknen) av journalisten Sergio González Rodríguez. De mördade arbetade ofta på monteringsfabriker kring Ciudad Juárez. Rättslösa inför fabriksägarna, ensamma och fattiga som de var, visar dessa unga kvinnor i Bolaños ögon att globaliseringen på lokal nivå kan härja som en veritabel katastrof.
Lastra visar i sin studie att detta fasansfulla fjärde romankapitel i 2666, ”La parte de los crímenes” (Avsnittet om brotten), är hela den tolvhundrasidiga romanens kraftcentrum och tematiska brännpunkt. Men han lyfter också blicken från textens inre organisation och noterar att den chilenske socialrealisten och naturalisten (à la Zola) Baldomero Lillo (1867-1923) antagligen påverkade Bolaño med sin roman Sub Terra (1904), om kolgruvearbetares miserabla villkor.
På så vis antyds en konstruktiv, svagt hoppingivande läsmöjlighet när det gäller kvinnomorden och det korrupta Mexikos sociala katastrofmiljö. Men också den uppbyggligheten tar Lastra ifrån oss. Hans ser till sist Bolaños obönhörliga blickande ned i avgrunden som en mytskapande insats av ett särskilt slag. Om Eva Horn skildrar förutsättningarna för en katastrof ”utan händelse” (som klimatkrisen), så skildrar Bolaño modernitetens kollaps och återvändande till ursprunget. Men till skillnad från i äldre, förmoderna myter erbjuder detta ursprung ingen pånyttfödelse, ingen rening och ingen ny uppenbarelse.