I Margareta Zetterströms kommentar till det förnyade intresset i Italien för politikernas och oljebolagens suspekta roll i Enrico Matteis död 1962 nämndes namnet Mosaddeq. Det väcker till liv mina minnen från det kalla krigets isigaste period i början av femtiotalet, den tid som lundahistorikern Sverker Oredsson sammanfattar i sin bok Svensk rädsla, en träffande titel.
Mina minnen är en blandning av ljud och bilder. Flygande tunnor vrålar förbi på låg höjd, på väg tillbaka efter spaning över Östersjön efter den försvunna DC 3-an och det nerskjutna Catalina-planet. Sirenerna råmar skärande under fem långa minuter klockan tre den första måndagen i varje månad, bara på prov men otäckt olycksbådande.
I alla brevlådor kom ett häfte i rött och svart med den braskande rubriken Om kriget kommer, med råd om vilken vägg man skulle kasta sig bakom när atombomben smällde. Och Folket i Bild gav ut i massupplaga Atomskymning, en inte särskilt bra men mycket tidstypisk roman av pseudonymen Katarina Brendel, bakom den dolde sig exiltyskan Hilde Rubinstein.
Tidningarna levde högt på rättsrötan (särskilt sanningssägaren Vilhelm Moberg var i farten) och på alla spionaffärer, om den mytomane Fritjof Enbom i Norrland och om det sinistra paret Rosenberg i USA där skuldfrågan alltsedan dess gett upphov till en myriad böcker, bland dem E. L. Doctorows The Book of Daniel. Han var troligen sovjetspion, hon inte. Avrättade i elektriska stolen blev de hursomhelst, trots mångas protester.
Bland mina minnen från 1953 (jag var åtta år på det nionde) är ett av de starkaste den gråtande Mosaddeq eller Mossadeq, translittereringen varierar. Var såg jag de tårarna? TV hade varken vi eller de flesta andra, apparater i mängd köpte folk först inför finalmatchen mellan Sverige och Brasilien i VM i fotboll fem år senare. Rubrikerna var hursomhelst feta i Dagens Nyheter, och jag kommer ihåg träffsäkra teckningar av Sydsvenskans Anders Sten, med Mosaddeqs långsmala fårade ansikte. Han kunde ha varit tvilling till François Mauriac, här hemma hade den elake kritikern Stig Ahlgren samma slags fysionomi. Fast flest var bilderna på en ymnigt gråtande Mosaddeq i Carl Adam Nycops sensationshungriga Se.
Tårarna hade han skäl till, denne Irans ende demokratiskt valde statsminister som vältes över ända i en kontrakupp 1953, sedan han kort tidigare börjat förstatliga oljeindustrin och lyckats fota Shahen. Större länders oljeintressen låg bakom det hela, där som i Suez 1956, och tydligen i Italien under följande årtionde.
Föregångaren till BP lurade i vassen, det drogs i många trådar, och CIA tryckte på president Truman som vägrade befatta sig med denna Operation Ajax. Med efterträdaren Eisenhower gick det bättre, genom amerikanska och engelska pengar och vapen avsattes Mosaddeq och den reaktionäre Shahen återinsattes på sin påfågelstron där han blev kvar i ytterligare tjugofem år, fram till ayatollornas tid. Som en bitter skörd efter denna draksådd uppstod ett bestående USA-hat i Iran. Bakgrunden finns klarlagd, senast i en bok från 2004 om Mosaddeq och kuppen 1953.
I det fjärde kapitlet, The Carpet-Weavers, i sin väldiga The Great War for Civilisation. The Conquest of the Middle East refererar den allestädes närvarande och alltid lika arge reportern Robert Fisk sina samtal med den brittiske agenten Christopher Montague ”Monty” Woodhouse, en av dessa osannolika figurer inom Foreign Service som verkar klippt ur en Graham Greene-roman, om hans aktiva insats för att få bort Mosaddeq.
Dock slapp denne till skillnad mot senare Salvador Allende i Chile, även där var CIA aktivt bakom kulisserna, undan med livet i behåll. I tre år satt han i fängelse, och sedan de femton år han hade kvar i livet i husarrest på en mindre ort väster om Teheran. Den var kanske inte så svårt att uthärda trots allt – på en iransk hemsida påstås att han köpte hela byn. Och postumt har han på kuppen (ursäkta vitsen!) blivit en hjälte i arabvärlden.
Varför gjorde nyhetsmedierna så stor affär av Mosaddeqs tårar den gången? Enligt Robert Fisk var det en medveten och framgångsrik strategi i propagandakriget att svärta ner honom (man var också noga med att påpeka att han hade rosa pyjamas!) under det kalla krigets värsta kommunisthets. Någon vänsterman var han inte, men visst var hans tårar suspekta. Folk grät inte i onödan den gången, åtminstone inte i västerlandet. Sådant var både omanligt och okvinnligt.
Det var inte bara i England som man uppträdde med a stiff upper lip. När Gustav V dog i oktober 1950 tändes ljus i kandelabrarna och den svarta kräppen flödade i alla skyltfönster, men knappast tårarna hos det nya kungaparet eller hos prinsessan Sibylla, kanske inte ens hos hennes fyra döttrar eller deras lillebror kronprinsen. Men muslimen Mohammad Mosaddeq, han grät floder…
Ivo Holmqvist