I en inledande text om Alberto Moravias debutbok, Gli indifferenti – om en familj och en hel borgarklass i nedgång under den framväxande fascismen och om människor utan förmåga till djupare förståelse eller känslor för vare sig andra eller sig själva – inleder Robert Azar här en essä i flera avsnitt om Moravias romankonst och, indirekt, om 1900-talet i Italien.
Den vedertagna historieskrivningen beskriver Alessandro Manzonis roman från 1827, I promessi sposi, som utgångspunkten för den italienska romanens historia. Med det underförstås att verk som Decamerone och 1700-talets prosaskildringar inte bör räknas som romaner. Således tänker man sig att det finns en skillnad, svårfångad men väsentlig, mellan tidigare verk och den tradition som utgår från Manzoni. Vari denna skillnad – mellan vanligt berättande och romankonst – består är en av litteraturvetenskapens återkommande frågeställningar. Samma historieskrivning utpekar Alberto Moravias debutroman 1929, Gli indifferenti, som den första italienska roman som på allvar (understundom via Vergas I Malavoglia) vidareutvecklade det manzonianska arvet.
Den skandal som Moravias tidiga debut vållade var, i varje fall för författaren, av den positiva arten. Uppmärksamheten gav den blott 22-årige debutanten en plats i rampljuset. Han lästes och respekterades; salongerna öppnades för honom. Att den recenserades av Giovanni Battista Montini, den blivande Paulus VI, är en detalj som vittnar om den betydelse boken tillskrevs. 1945 översattes den till svenska av Karin de Laval under titeln De likgiltiga. Det är en gåta att Moravia kunde skriva denna roman vid en så låg ålder. Liksom musiken har litteraturen sina underbarn, men författandet av Gli indifferenti fordrar inte bara känsla utan även en livserfarenhet och berättarbegåvning som egentligen är otänkbar för en så ung man.
Det har förvisso understrukits att Moravia lånat ett av romanens huvudteman, den borgerliga familjens förfall, från sin egen uppväxt. Men i sitt skrivande har han drivit dekadensen längre. Hatet mot borgerligheten, som odlades av många författare och intellektuella i Moravias generation (han föddes 1907), också av personer med borgerligt ursprung, förblev ett ledmotiv även i hans eget liv. Inte desto mindre höll han en borgerlig profil. Hans biografer beskriver den unge Moravia som en dandy i tweed, och bortsett från barnlösheten – som han för övrigt delade med Sartre – gick han aldrig till några ytterligheter i sin vandel. Just detta tema, hatet mot borgerligheten, har varit ett ledmotiv under hela 1900-talet, inom konsten såväl som politiken. Den som läser äldre texter bör givetvis påminna sig att den borgerlighet som Moravia vände sig mot var en annan än den som 68-rörelsen förebrådde, och att dagens borgerlighet – som inte längre hyser något intresse för intellektuellt liv – i hög grad skiljer sig från det sena 1800-talets.
En litteraturhistorisk betraktelse som brukar göras rörande Gli indifferenti, nämligen att romanen skulle förebåda existentialismen, är svår att ta ställning till. Ordet existentialism kan ju betyda så mycket; en litterär riktning (efter Sartres Äcklet), en filosofisk lära (utlagd i Varat och intet) eller ett ungdomsmode (på klubbarna bakom Saint-Germain). Men på en punkt förefaller mig iakttagelsen vara exakt. Den atmosfär som genomsyrar Äcklet är likaledes närvarande i Gli indifferenti. Den kan kortfattat beskrivas som en oövervinnelig svårighet hos protagonisterna – den sitter liksom fast i orden och tingen själva – att nå fram till det verkliga livet. Som om en slöja skiljer dem från världen. Deras känsloliv är begränsat till obestämda, nyckfulla känslor av missnöje och hat, då de inte – i övergående ögonblick – lyckas erkänna sin sårbarhet, lyckas erkänna att de försmäktar av verklighetstörst. Glädjen (dock inte hos Sartre) uppträder inte sällan som förnekad skadeglädje. Välviljan som förtäckt narcissism:
Anblicken av hennes eget fotografi som stod på byrån gav henne åter en viss tillförsikt. […] På bröstet bar hon en violbukett som hon nyss hade köpt ute på gatan. Dels av tacksamhet, dels i en vag föresats att visa sig vänlig tog hon blommorna från bröstet och ställde dem i en liten vas framför fotografiet. Så gick hon ut i badrummet.
I ett kort förord till den svenska originalutgåvan fällde en av våra finaste kännare av italiensk litteratur, Anders Österling, följande yttrande om romanen:
”De likgiltiga” är historien om en ungdom som inte förmår reagera sunt, uppriktigt och spontant, därför att den innerst inne är likgiltig för händelserna, ur stånd att passioneras av tillvaron.
Österling påpekar vidare att romanens hjälte, Michele Ardengo, äger vissa likheter med Hamlet. Med äcklade ögon ser han att världen är ur led och försöker göra uppror mot detta tingens tillstånd, famlande efter uppriktighet inför sig själv och inför andra. Svårt är att glömma det regn som faller över Rom när han, efter ett abrupt avbrutet nattklubbsbesök, i sin förtvivlan får syn på ett omslingrat par i en förbipasserande taxi. Den flyktiga anblicken av deras i hans ögon genuina omfamning blir, för honom, nattens enda hållpunkt:
Synen framkallade en nervös och outhärdlig smärta inom honom. Han kände inte mannen, inte kvinnan, det var antagligen människor tillhörande en helt annan miljö än hans, kanske utlänningar. Och ändå var det som om denna scen hade utgått ur hans inre, någon av hans ångestföreställningar som tagit gestalt och avslöjats inför hans ögon av någon högre makt. Detta var hans värld, en värld där man led ärligt, där man klamrade sig fast vid en annans axlar utan förskoning, där man bönföll förgäves. Inte detta helvete fyllt av vanvettigt buller, av falska känslor, den värld där hans mor, Lisa, Carla och Leo rörde sig, hans närmaste, förljugna och förkonstlade.
Man bör vara försiktig med att läsa Moravias roman som en tendensroman, i vilken den borgerliga familjen kritiseras. Ty där finns strikt talat ingen borgerlig familj. Fadern är frånvarande. Och modern bryr sig knappt om att dölja sin älskare, vilken dessutom slutligen förför också dottern. Det moderna kaoset har redan tagit sin början, sju år efter att Mussolini tog makten i Italien. Alla är ensamma. I romanen är det ingen som på något vettigt sätt lyckas tala med någon annan. Så skulle Gli indifferenti snarare kunna läsas som en skildring av tomrummet efter den borgerliga familjens bortfall, och kanske också av chocken i den västerländska civilisationen efter första världskriget. Återstår gör blott ett dråpligt skal av konventioner, vilka inskränker sig till den rekvisita som det sena tjugotalets välbemedlade höll sig med. Konventioner av ett obestridligt skönhetsvärde – ”förnäma later, flott knutna halsdukar, välpressade kostymer, glasvaror och ylletyger” – som dock, genom förbindelsernas förytligande, förlorat sin doft, och som utlämnat människorna, begärs- och ansvarslösa, åt ett likgiltighetens Wasteland.
En något långsökt jämförelse med I promessi sposi framhäver emellertid det chockerande, skandalösa i Moravias roman och förklarar något av den motvilja som den väckte hos etablissemanget, om än skandalen, som sagt, snarast gynnade dess författare. Längtan efter en värld där man led ärligt – där passionerna förankrades i kroppen och inte (narcissistiskt) i tanken – kan tolkas som en nostalgi efter 1800-talet. Och annorlunda uttryckt: som en nostalgi efter Manzonis värld.