På Artipelag i Gustavsberg visas från den 7 april i vår verk av den italienske, kultförklarade målaren Giorgio Morandi. John Swedenmark ser för Dixikons räkning utställningen och beger sig dagen därpå till Italien för att följa i Morandis, Gianni Vattimos och det svaga tänkandets fotspår, med avstickare till Alvar Aalto och vaxmodeller av kroppsorgan. Detta är inledningen till en längre essä som kommer att publiceras i flera delar under våren.
I Sverige pratas det fortfarande om ”postmodernismen”, ofta ganska öppet föraktfullt. Som om vissa akademiska tänkare på pin kiv hade infört värderelativism och nihilism och samhällsupplösning. Att den bok som myntade begreppet till slut har blivit förtjänstfullt översatt till svenska verkar inte höja diskussionsnivån. Jean-François Lyotards utredning, beställd 1979 av kanadensiska staten, Det postmoderna tillståndet, ger ju encyklopedisk överblick på hur hanteringen av sanning har förändrats inom en rad kunskapsfält och verksamheter. Men den är inte ett manifest; den är en undersökning som stämmer till eftertanke och självprövning mer än den skapar resignation.
Ute i världen, förutom inom vissa anglosaxiska traditioner som liknar Sverige, är alltsammans sen länge överståndet, och ”postmodernismen” inte längre en meningsfull glosa. Den fungerade på 1980-talet som beskrivning av ett epokskifte som hade pågått sen 1800-talet (allra minst) med portalnamn som Marx, Nietzsche, Freud. Plus många andra. Det handlar om att förstå sanningarna – kunskap, värderingar, sinnesintryck … – som historiskt bestämda, föränderliga och ständigt omtolkningsbara. Situerade, för att använda ett ord jag tycker om i det här sammanhanget och som bygger på latinets situ: plats. Vi och det vi upplever är situerade. Liksom alla andra människor som levat, upplevat, beskrivit och tolkat.
I Italien gick den här uppgörelsen under beteckningen ”det svaga tänkandet”, il pensiero debole, och har vunnit internationell ryktbarhet tack vare sina värdefulla bidrag till filosofihistorien, med 1900-talstänkare som Heidegger och Walter Benjamin i fokus; men det svaga tänkandet står också på solid akademisk grund, med öppet redovisade rötter till antikens och medeltidens lärdom.
Bland de främsta representanterna finns Giorgio Agamben och Gianni Vattimo. Även Umberto Eco brukar nämnas i sammanhanget. I en senare artikel i den här serien ska jag återkomma med en presentation i helfigur av Vattimo.
Men när jag själv ska tänka på det svaga tänkandet, på postmodernismen och på den allmänna mänskliga belägenheten att alltid vara historiskt situerad, då hamnar jag allra helst hos den italienske målaren Giorgio Morandi (1890–1964). Också Morandi återkommer jag till här på Dixikon – och han är dessutom aktuell med en utställning under våren och sommaren på konsthallen Artipelag utanför Stockholm.
Morandi åberopas i just detta filosofiska sammanhang därför att hans förhållningssätt till tingen och till ljuset, via färger och former, är mig så föredömligt. Målningarna fångar genast blicken, i all sin relativa enkelhet, men håller sen för nästintill outslitlig begrundan, upprepade återkomster till en och samma tavla som i sin tur ofta ingår i en serie med variationer utgående från samma föremål i olika arrangemang. – Vad är då hemligheten?
Jag skulle vilja kalla det besinningen. Ta nästan vilket som helst av Morandis många hundra stilleben, nästan samtliga utgående från ett antal favoritföremål han förvarade hemma i lägenheten/ateljén i Bologna. Vart och ett av föremålen där de står bredvid varann på tavlan har tilldelats en egen gestalt med avseende på färg, form, skuggor … Framträdelsen är individuell. Från föremål till föremål, från tavla till tavla. De faller inte under en och samma blick.
(Foto: Artipelag)
Morandi ägnade stor möda åt uppställandet och åt att invänta det rätta ljuset och träffa det rätta valet av färgnyanser. Ett förarbete jag tänker mig som ytterst meditativt, till sitt förhållningssätt besläktat med zen-inspirerade tuschmålare. Därefter gick själva applicerandet av färgen raskt och utan anspråk på perfektion eller fullständighet. Snarare ser resultatet slarvigt ut. Om det bara inte vore för den starka underliggande formkänslan. På Morandis skisser och teckningar märks hans förmåga att fånga ytterst komplexa volymer med enkla streck som inte är konturer utan inre form. Han var dessutom skicklig grafiker och undervisade i etsning på konsthögskolan.
De här målningarna är inte avbildningar av det de avbildar. Sån är egentligen min enkla poäng. De är icke-kopior. De ådagalägger en extrem nuvaro som återupprättar föremålen långt bortom deras fysiska existens och objektiva egenskaper. Mot en bakgrund och på ett underlag så amorft murriga att dessa i sig blir rent fascinerande – men naturligtvis valda för varje tillfälle med extrem omsorg, för maximal effekt.
Morandi går att placera in i konsthistorien, och jag återkommer till hans konflikt med sin levnadstecknare. Men framför allt ser jag honom som representant för den tillfälliga sanningen – det provisoriska i själva existensen. Han hade förstås också en historisk materiell tillvaro, och det går att i efterhand tolka in sånt som hans relation till fascismen, hans krigsupplevelser, hans berömmelse.
Men allt sånt stannar vid klumpiga gissningar. Det här är ett måleri bortom jämförelser, en praktik som själv skapar sina egna sanningar, som handlar om nånting annat, osägbart. Det liknar att skriva. Det liknar att flyga. Jag tänker våga mig på att beskriva det psykologiska och existentiella kraftspelet mellan föremålen, deras drama, i några enskilda målningar.
För att återknyta till ”postmodernismen” och till ”det svaga tänkandet”, så skulle jag vilja omformulera detta med den ofrånkomliga historiska situeringen som en tes om att sanningen alltid är relationell. Och att det är för den skull jag hamnar hos Morandi och alltid känner mig hemma, tvärs genom alla varianter och förskjutningar. Relationerna till (den inre bilden av) föremålen gestaltas via form, färg och ljus, noga utvalda. Samtidigt som relationerna mellan föremålen berättar en historia som knappt, eller bara fumligt tolkande, går att omsätta i ord.
Å ena sidan en erfarenhet i färg och form och ljus av hur till och med föremål i vår egen ägo byter gestalt från stund till stund, eller åtminstone vår uppfattning av dem – och hur ska det då inte vara med de långsiktiga historiska skeendena, epokerna, eller med berättelserna och ideologierna?
Å andra sidan en erfarenhet av att andra slags sanningar alltid tränger sig på och vill in i vår sammanhängande berättelse om hur världen är uppbyggd och vår egen självklara plats däri. Konsten inte som en avbildning av en preexisterande värld vi förfogar över, utan som utmaning av den världen. Av själva tanken på en enda, mätbar värld. Därför att världen är föränderlig. Och därför att den rymmer annat än vad vi vill erkänna.