Från Casa Morandi i Bologna (Bild: John Swedenmark)

Uppstannanden
Föremål för ständigt ny begrundan (2)

I den andra delen i essän om Morandi, Vattimo och det svaga tänkandet besöker John Swedenmark Morandi-museet i Bologna, Museo Mambo. Bakgrunderna i Morandis målningar lyser där i en mängd nyanser av murrighet som avsedd kontrast mot föremålens enskildhet och enslighet, vilken berättas med ljus som blir färg, oftast rätt så bestämt och brutalt pålagd, konturerna är grova och deformerade. Skillnaden mellan de verkliga ”modellerna” som finns kvar i museet och Morandis målningar blir nästan grotesk. Som om ljuset, färgen, vore själva varat.
__________

Medan ett utmärkt urval Morandimålningar besöker konsthallen Artipelag utanför Stockholm, i gott sällskap av Edmund de Waals keramik, beger jag mig på resa till Giorgio Morandis hemstad Bologna, där han bodde hela sitt liv: 1890–1964. Gott om centrala verk finns på museet Mambo, de flesta donerade av hans efterlevande. Landskap, porträtt av blombuketter – men allra mest arrangerade stilleben där samma enkla föremål återkommer gång på gång, i olika ljus och olika sammanställningar.

Hittills har jag alltså bara sett de här målningarna i böcker. Och trots att italienarna har så högtstående boktryckarkonst innebär mitt möte med färgen en uppenbarelse – vilket jag också hade blivit förvarnad om. Reproduktionerna var goda förberedelser; men de fångar inte hur pigmentet fångar ljuset som föll in genom fönstren på Via Fondazza eller i Grizzana en anonym eftermiddag på 40-, 50- eller 60-talet. (För det var de sista decennierna som var de mest spännande.) Bakgrunderna lyser i en mängd nyanser av murrighet. Som avsedd kontrast mot föremålens enskildhet och enslighet, vilken berättas med ljus som blir färg, oftast rätt så bestämt och brutalt pålagd.

Gianni Vattimo (Foto: Margarita Solé / Ministerio de Cultura de la Nación)

Jag ville helst av allt stanna upp i vart och ett av dessa ögonblick, även om museet som institution påbjuder cirkulation. Jag är ganska ensam med de många vakterna, ändå känns det svårt att bli stående, åtminstone utan att låtsas vara konstnär eller forskare. Så skriftställaren lägger på minnet istället, ambulerar och återkommer. Bygger upp en inre bild som är mycket annorlunda än vad kameran klarar av att ta.

Uppstannandet (om så bara i minnet) som grundval för upplevelsen. I en outgrundlig passage i boken Utöver tolkningen påpekar filosofen Gianni Vattimo att det är okej att gå till en kyrka för att begrunda den konst som finns där på estetiskt vis, däremot högst ovanligt att se nån be inför en religiös bild som hamnat på museum. Jämförelsen är outgrundlig därför att den rymmer så många dimensioner:

Det handlar om Vattimos filosofiska och teologiska tolkning av den pågående sekulariseringsprocessen i Västerlandet som positiv, förbunden med befrielse och jämlikhet. Men anknyter också till hans fenomenologiska kritik av tanken att det skulle finnas omedelbara upplevelser, när i själva verket allt redan är tolkat och därför även öppet för omtolkning. Och inte minst ingår Vattimos tes att konsten i den moderna tiden har övertagit religionens roll som uttolkare av individens roll i världen och i den rådande samhällsordningen.

Tankar i en tradition som börjar med Marx och Nietzsche och fortsätter med Heidegger och hans uttolkare – samtidigt som Vattimos kristna uppfostran och ännu aktiva kommunism spelar en viktig roll för utformningen. Häromåret sammanfattade han sin livsgärning i den tillbakablickande boken Of Reality: The Purposes of Philosophy, där engagemanget för de svagaste och utsorterade bildar fundament till de mer strikt filosofiska undersökningarna. Hans självbiografi Att inte vara Gud är också både charmerande och innerlig, liksom de teologiska böckerna Att tro sig tro och Efter kristendomen, med alla de följdskrifter och debatter de har givit upphov till världen över.

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag ur boken

Fast i Bolognas bokaffärer var det tunnsått med böcker av Vattimo. Jag kunde inte låta bli att fråga bokhandlaren: ”Är det så att Vattimo är viktigare i USA än i Italien?” Utan att ens tänka efter svarade bokhandlaren ”Givetvis!” (Men i Torino, där filosofen bor, finns det säkert mer gott om titlar.)

Uppstannandets fenomenologi. Kroppsligen eller i minnet. Ett slags tillbedjan, eller ett tolkningsarbete. Som inför en ikon när en slutar titta och öppnar sig inför dess blick som sen finns kvar även efteråt, eller med ögonen slutna. Den inre bilden, som i gynnsamma fall bara öppnar sig mer och mer. Här finns en ingång till hur jag tänker mig att Morandi jobbade. Naturligtvis utifrån hur jag själv fungerar.

På Mambo finns oerhört enkla skisser: mötet mellan två konturer, den ena framför den andra. Inte ens hela tillbringaren respektive burken behöver ritas upp. Bredvid hänger den färdiga målningen, åtminstone en med ungefär samma gruppering. Jag jämför och jag tänker: handen fångar i förväg vad ögat ser. Morandi varseblir utifrån sitt konstnärskap; inte minst var etsningarnas hängivna möda för att fånga ljuset i extremt många små streck en viktig erfarenhet för honom. Synintrycken är för den drivne konstnären alltså redan bearbetade och kan därför genast lagras i form av en rudimentär skiss, med eget konstnärligt värde. (Yves Bonnefoy har ett liknande resonemang i en liten bok om Morandi som jag köpte med mig.)

Det paradoxala är att Morandi ägnade så lång tid åt att arrangera och vänta in det rätta ljuset, kanske till och med måla om föremålen, ja rentav sätta dit svarta skuggor på självaste bordduken. Men därefter avbildade han inte vad han såg utan liksom målade ur minnet – vilket jag tycker märks på varje föremåls individualitet. Det delar ljusförhållanden med sina ”kamrater” men har tack vare färgen sitt eget ljus och sin egen oregelbundna form, vilket blir särskilt tydligt vid jämförelse med de ursprungliga ”modellerna”, som finns bevarade, eller med de respektive varianterna. Skillnaden är nästan grotesk. Konturerna grova och deformerade, attribut som skuggor och handtag nästan slarvigt pålagda efteråt, som om ljuset, färgen, vore själva varat.

Så som minnen fylls i, så som drömmar expanderar i hågkomsten. Så är det med färgerna hos Morandi.

Morandi (Foto: John Swedenmark)

Han var ingen tänkare, framhöll en person som hade känt honom, som jag träffade på museet men som inte ville låta sig regelrätt intervjuas. Och av den anledningen avfärdade hen även min idé om kopplingen till ”det svaga tänkandet” ganska bryskt. Jag lyckades inte hinna förklara att det för mig är måleriet som är filosofiskt intressant.

Vad är ett föremål, ett objekt? Det beror på subjektens historiskt bestämda och därför skiftande förhållningssätt: det som Brentano kallade intentionalitet, och som Husserl under hela sitt liv försökte kartlägga i detalj, på flera olika objektiva och subjektiva nivåer, en undersökning som sedermera fortsattes av Heidegger, innan denne istället gick över till att beskriva varats fundamentala oåtkomlighet, med konsten som ett av de få undantagen. Uppsatsen ”Konstverkets ursprung” från 1936 är mycket relevant för att närma sig Morandi – med skillnaden att Heidegger vill visa hur konstverket uppenbarar världen, medan uppenbarelsen för målaren snarast ligger i själva färgen och det ljus den bär.

Därefter övergick fenomenologin till att framhålla tolkningen som central mänsklig belägenhet, med Gadamers Sanning och metod (1960) som centralt verk. Och det är i den här vevan som ”det svaga tänkandet” kommer in på scenen i Italien, med tänkare som Vattimo, samtidigt som motsvarande riktningar som strukturalismen i Frankrike och postmodernismen hos oss. Samtliga ytterligt noga med att utgå från subjektets föränderlighet på den plats hen tilldelats av den rådande världsordningen.

Morandi tillämpar i praktiken dessa insikter, även om verken obstinat skärmar av sig från den pågående historien och i princip från omvärlden. För att istället ägna sig åt själva den minutliga föränderligheten. ”Natura morta” är titeln på det stora flertalet av hans verk, död natur – vi använder ordet ”stilleben”. De skulle lika gärna kunna heta ”det levande ljuset”. Sammantagna, och var gång vi stannar upp för att interagera med nåt av dem, berättar de en annan historia än vad äldre tiders vanitasmotiv ville. Döden är inte den yttersta begränsningen. Snarare är begränsningarna en inbjudan till gränslösa liv.

___________

  • Klicka här för att läsa första delen av John Swedenmarks essä. Essän har kunnat komma till stånd genom ekonomiskt stöd från Västra Götalandsregionen

  • Klicka här för att läsa den tredje delen av essän

  • John Swedenmark

    John Swedenmark

    Översättare, kritiker och författare. Medlem i redaktionen för tidskriften Divan

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: