I en essä i den finlandssvenska kulturtidskriften Ny Tid (nr 32/2011) försöker Nora Hämäläinen komma till rätta med moralfilosofins skenbara oförmåga att behålla kontakten med de livsproblem från vilka den får sina ursprungliga impulser. Hennes analys av filosofins tillkortakommanden är personligt hållen och tankeväckande.
Hämäläinen anknyter till den amerikanske filosofen Stanley Cavell som använt begreppet ”deflection” för att belysa problematiken:
”… när man sätter ord på en filosofisk undran och börjar filosofera händer det något med den ursprungliga frågan. Det sker en liten förskjutning. En vanlig undran över hur man borde göra, till exempel, blir en övergripande fråga om ’den goda handlingen’, abstrakt och ofta med universella anspråk” skriver Hämäläinen. ”Som om man skulle behöva svara på den stora frågan för att svara på alla de små, enskilda.”
Följden blir – som bland annat den amerikanska filosofen Cora Diamond visat – att när ”verkligheten faller samman för oss, när bitarna inte sitter ihop, är filosofin inte där tillhands. Den håller sig på ett stegs avstånd.” (I boken Cavell, Diamond, McDowell, Hacking och Wolfe: Philosophy & Animal Life, Columbia University Press.)
Hämäläinen – som härom året disputerade på en avhandling om moralfilosofi och litteratur – kontrasterar moralfilosofins klumpighet med skönlitteraturens förmåga att gå moraliska frågeställningar inpå livet.
”Den kan dessutom göra … det här på ett angeläget, skärande och extremt beroendeframkallande sätt, till skillnad från moralfilosoferna som man, i ärlighetens namn, helst läser på arbetstid.” (Bland skönlitterära texter som inspirerat henne nämner hon Shakespeare och J. M. Cotzees Elizabeth Costello. Här hade hon gärna fått ge flera exempel.)
(Man kunde infoga, något som antyds av Hämäläinen, att filosofins begränsningar knappast bekymrar de filosofer som är verksamma i den analytiska filosofins huvudfåra – de ser snarare teoribyggandet som en angelägen uppgift. Problemet har däremot dryftats av filosofer som i likhet med Cavell, Diamond – och i viss mån Iris Murdoch – hämtat sin inspiration från Wittgensteins filosofi.)
Även om den filosofiska reflektionen ibland känns otillfredsställande kan den enligt Hämäläinen ha relevans för våra moraliska problem: ”Det är först när filosofin blir bekväm på den abstrakta nivån … som den … förlorar sin förmåga att … ge svar som känns som svar eller frågor som leder vidare.”
Hur den relevansen närmare ska förstås får vi kanske läsa mera om i två kommande essäer.