Moral och pengar

Nya vindar?

Av ÅKE MALM

På sjunde dagen talade kardinal Tarcisio Bertone, statssekreterare eller ”regeringschef” i Vatikanen, och sade.

Vår oro (turbamento) är densamma som den president Giorgio Napolitano har uttalat. Det kan ställas krav på en större medvetenhet och mera måttfullhet på hur (en politiker) uppträder.

Därmed bröts en oroad tystnad ”från andra sidan Tibern”. Dagen innan hade l’Osservatorio Romano, Vatikanens egen tidning, publicerat Napolitanos appell in extenso men utan någon egen kommentar. Det var första tecknet på att något höll på att förändras i kyrkans hållning inför Berlusconis ständiga sexskandaler. Även de italienska biskoparnas organ l’Avvenire, hade talat klarspråk (”en upprörande händelse”) och som vanligt hade veckotidningen Famiglia Cristiana varit den mest radikala i sin kritik:

– I den här historien med den minderåriga Ruby, flickan från Marocko som man försökte göra till ett av den egyptiske presidentens barnbarn, framstår en politikers personlighet på ett sådant sätt, (att man kan tro) att han tagit fel på seklet, och kanske inbillar sig vara någon renässansfurste, vilka trodde sig ha rätt att göra allt, tack vare frånvaron av en offentlig informerad opinion och på grund av den kyrkliga ledningens eftergivenhet (Grazie all’assenza di un’opinione pubblica informata e all’acquiescenza delle gerarchie circostanti).

Här handlar det om en politik som knyts till en enda person med påföljd att det uppstår en ödeläggande konflikt mellan institutionerna. (Una politica stretta intorno alla presenza di una sola persona, fino a un devastante conflitto fra le istituzioni.)

Från vår svenska synvinkel kanske detta kan verka tämligen harmlöst. Men det gick som en stöt genom den politiska debatten. Ännu klarare blev det när kardinal Bertone talade klarspråk. Han började med att uttrycka kyrkans oro och den starka uppmärksamhet med vilken Vatikanen följer händelseförloppet.

Här handlar det om våra familjer, om de unga generationerna. Kyrkan bjuder alla som har en viktig roll i samhällsinstitutionerna, att iaktta budet att följa en stark moral (una robusta moralità), när det gäller att respektera det juridiska systemet.

För en politiker och ett parti som alltid profilerats som ett katolskt parti som vakat över hur kyrkans värderingar försvarats, kan detta uttalande vara början på ett jordskred. Därför pågår en intensiv diplomatisk verksamhet mellan kyrkans ledning och Berlusconis närmaste. Särskilt Gianni Letta, som är hans närmate rådgivare, men också bär titeln ”Gentiluomo del Papa”.

I den här situationen kommer det att bli intressant att se hur frågan tacklas rent realpolitiskt. Det finns nämligen en fråga som ligger kyrkan och Vatikanen särskilt om hjärtat. Det handlar om pengar. Så här ligger det till.

Kyrkan har en ofantlig mängd fastigheter som tillhör inte bara Vatikanen själv utan de tusentals olika katolska organisationer och institutioner som opererar i Italien. Bland dessa märks sjukhus, kliniker, ålderdomshem men också religiösa ordnar vars kloster görs om till pensionat eller hotell. Och inte minst skolorna, dyrbara privatskolor som nu delvis finansieras av staten. Av tradition har dessa varit skattebefriade. Inte bara vad gäller fastighetsskatt utan också företagsskatt eller vinstbeskattning.

Under de senaste decennierna har den här delen av verksamheten ökat i stor skala. Frestelserna står på lur när antalet munkar och nunnor minskar och de väldiga gamla byggnaderna – ofta av omätbar konsthistorisk betydelse – står ekande tomma.

Det började det heliga året 2000. Myndigheterna fick plötsligt stora skälvan för att det skulle saknas tiotusentals sängplatser. Därför utfärdades hastigt och lustigt ett dekret om hjälp till de religiösa ordnar som byggde om helt eller delvis de gamla konventen för att ta emot gäster.

Det dekretet mötte en svallande entusiasm. De gamla systrarna fick nya uppgifter mellan bönestunderna, som portier eller hotellstäderska t ex. Många konventshotell blev stora succeer, något som upprepades vid alla kyrkliga högtider, påvebegravningar, ungdomsfestivaler men också vid Champions Leaguematcher.

Och allt detta är skattefritt. Ett förhållande som EU uppmärksammat – eller kan man tro – blivit uppmärksammat på. Vid flera tillfällen har EU-kommissarien påpekat att det här är konkurrenshämmande och kan anses som olagligt statligt stöd till en kommersiell verksamhet.

Diskussionerna har pågått i många år. Kyrkan hävdar att mycket av dess verksamhet gäller sociala problem, att den finansierar sjukvård i u-länderna osv. Det är naturligtvis illvilligt tänkt – men man kan förmoda att kyrkans stöd till högerregeringarna grundar sig också på vissheten om att dess krav på den här punkten blir tagna på allvar.

Nu är vi också inne på slutvarvet för ruschen mot federalism, Lega Nords älsklingsprojekt. Partiet har det senaste decenniet byggt hela sin verksamhet  på att genomföra ett federativt administrativt och skattesystem. Avsikten är att en större del av skattepengarna skall stanna i de kommuner, landsting och regioner där de producerats.

Eboli - Mezzogiorno

Vi vet vad motargumenten är: att det fattiga Syditalien kommer att uppleva ett ännu större gap mellan dess resurser och befolkningens behov, eftersom transfereringarna kommer att minska. Från Lega Nord har man arrogant hävdat att det kanske kunde vara på tiden att man även i Mezzogiorno (som Syditalien vanligtvis kallas) lär sig hushålla med resurserna.

Objektivt sett har Lega Nord onekligen ganska rätt. Det räcker med att se på antalet regionalt anställda på Sicilien i jämförelse med Lombardiet. Eller vad en operation eller ett sjukhus i södern kostar jämfört med samma institutioner i Reggio Emilia eller il Veneto.

Sedan finns det märkliga detaljer i den här långa processen. T ex att Lega Nord röstade för att avskaffa fastighetsskatten ICI. Den enda verkligt lokala skatt som utgjorde en stor och viktig del av kommunernas inkomster. Nu jagar man andra ideer om skatter för att finansiera ”il federalismo”.

För att återknyta till kyrkans affärer – frågan om skattefriheten har bollats fram och tillbaka medan lagtexterna arbetats fram. Ibland fanns den med och ibland hade den försvunnit.

Nu är man inne i slutrushen. En rad dekret måste godkännas före månadens slut. Då dyker plötsligt skattebefrielsen upp igen i lagtexten. EU var bekymrat redan över befrielsen av ICI. Nya krav på förklaringar ställdes sent i höstas från Bryssel. Vad man vet har den italienska regeringen över huvud taget inte svarat på dessa frågor.

Under tiden kommer nya skatter för vanligt folk. Det talas om en särskild skatt på hyresintäkter och väldiga böter för dem som inte registrerar svartbyggen och okända fastigheter. Det här kan verka som en mindre fråga men det lär finnas bortåt 50.000 svartbyggen bara på Sicilien.

Dessutom skall turisterna vara med och betala. Det skall komma en turistskatt på mellan 0,50 och 5 Euro för varje övernattning.

Det skall understrykas att det här är förslag ännu så länge. Men förslagen om kyrklig skattebefrielse vägs mot nya pålagor.

Och det är ingenting en regering önskar sig om nu nyvalet rycker närmare. Inte en regering som byggde en stor del av sin valpropaganda på att skatterna skulle sänkas.

Idag vet vi hur det gick – det totala skattetrycket ligger på 43,2 procent – det högsta sedan 1997 och ett par procent mer än då Romano Prodi regerade.

Åke Malm

Kommentera: