Montis första manovra

Henri Dunant

Av ÅKE MALM

I bloggens serie om aktuella italienska politiska uttryck, har vi idag kommit till ordet ”gufare” (uttalas gofa’re).

På nätet finner jag Corriere della seras ordlista Sabatini Coletti som förklarar: gufare [gu-fà-re] v.intr. (aus. avere) [sogg-v]
1 Fare il verso del gufo; estens. detto di persone, sbuffare
2 Nel l. giovanile, portare sfortuna, essere di malaugurio

Det hör naturligtvis till saken att gufo eller civetta betyder uggla. Och det finns många lärda texter om hur dessa nattfåglar anses vara otursbringande.

Att många av våra skickliga politiska analytiker ”gufat” de senaste veckorna om EU:s och eurons snara undergång, råder det väl knappast någon tvekan om.

I Italien är man litet mera försiktig. Med gemensamma ansträngningar, en i stort sett fast övertygelse om att EU-bygget är riktigt och viktigt, går arbetet vidare. Det anses att Italien har ett särskilt ansvar eftersom man var en av grundarnationerna.

Sedan får vi väl se i slutänden vem som hade rätt. För min personliga del anser jag att det fortfarande finns tre argument för varför EU och euron måste överleva krisen.

1. EU är ett historiskt unikt bygge med starka fredsaspekter för en kontinent som i sekler sargats av krig. Som många vet har jag sysslat med Italiens Risorgimento, landets enande, de senaste åren. Det räcker att läsa skildringarna från slaget vid Solferino där 234.000 fransmän, italienare och österrikare stred i tre dagar med 29.000 döda och 10.000 krigsfångar som resultat. Tar man hänsyn till antalet medverkande var Solferino-slaget en värre massaker än Waterloo. En tragedi som så många andra under historiens lopp.

2. Eu är också helt enkelt mycket mera praktiskt – varje enskilt EU-lands eventuella egna valuta tagen var för sig är ett skämt för den internationella finansens spekulatörer. I decennier har amerikanska nobelpristagare och ledarskribenter ”gufat” för Eu:s och eurons snabba sönderfall. Jag ser det stora landets oro för att inte få vara ensam längre vid smörgåsbordet. Specialister på att ”gufare” i det här sammanhanget måste ratingbolag som Standard & Poor’s, Moody’s och Finch anses vara. Vilken ljuvlig situation de skapat för sig – ett enda litet ord och börserna världen runt går upp och ned. I vilken riktning de än rör sig är det möjligt att tjäna stora pengar – minut för minut.

3. Tagna var för sig är Europas nationer små och obetydliga gentemot jättarna på alla kontinenter. Bara tillsammans kan de vara en besinningens röst för humanitet och demokrati.

För mig räcker dessa tre argument för att EU-bygget måste lyckas. Sedan följer problemen.
Eller som Massimo Giannini skriver i en ledare i La Repubblicas ekonomibilaga i måndags:

– Euron är kanske räddad. Europa är det i mycket mindre grad.
Giannini konstaterar att EU är en teknokrati som tyvärr utvecklas vertikalt och alltför litet horisontellt. Euron fortsätter att vara en ofullbordad idé med ett enda ben i form av den monetära politiken.

– För att ge Europas folk en trovärdig bild av det framtida EU räcker det inte med att peka på diagram över penningmängden. Nu krävs en vision av det enade Europa – men ingen verkar vara i stånd att konstruera den visionen. Hur skall det gå för det lilla Italien som leds av en professor som visserligen fört landet tillbaka till att erkännas som en partner av de andra nationerna men vars första krispaketet mest består av nya skatter. I alltför liten grad tas hänsyn till social rättvisa och hur man skall få fart på ekonomin.

Så nog finns det problem alltid.

Palazzo Montecitorio

Mario Monti kämpar nu i Palazzo Montecitorio, deputeradekammaren, i Rom för att krispaketet skall godkännas före jul.

Det första utkastet har stötts och blötts, härjats av saxar och blåpennor. Tiden höll på att rinna ut och Monti tvingades sätta ned foten. Även han tvingades till slut tillgripa den italienska demokratins vanliga vapen: förtroendeomröstningen. Med den sätter man stopp för debatten och för alla möjligheter till ändringsförslag.

Vid lunchdags idag, fredag, ägde förtroendeomröstningen rum i deputeradekammaren. Som vanligt en långsam och tidsödande procedur. Men resultatet blev det väntade. 495 ja och 88 nej.

Krispaketet är oerhört omfattande och skulle kräva en bok för att beskrivas i sin helhet. De första 18 dagarna av regeringen Monti användes till att författa lagtexterna i alla dessa frågor. Ett enormt arbete som klarades på rekordtid. Därefter har en knapp vecka gått åt för de första dagarnas debatt i deputeradekammaren. Här några av inslagen i paketet:

Pensioner: från 2012 utgår alla pensioner efter hur mycket som betalats in. (Tidigare gällde inte detta för t ex jordbrukare, hantverkare och handelsanställda).

Pensionsåldern: för män idag 66 år. 2013 höjs den till 66 år 3 månader för att 2025 bli 67 år7 månader. Kvinnornas stege blir brantare: idag gäller 62 år, 2013 63 år 3 månader, 2014 64 år 3 månader osv till 2019 då kvinnorna möter männens pensionsålder 66 år 11 månader. Indexering av de lägsta pensionerna (upp till 1.400 euro) enligt levnadskostnadsindex. Här har texten kraftigt reviderats senaste dagarna i en strävan efter mera jämlikhet. En särskild ”rabatt” för dem som är födda 1952 som får pension redan från 64 års ålder.

För dem som har pensioner som överstiger 200.000 euro utgår en särskild solidaritetsskatt med 15 procent.

Fastighetsskatt: även den egna bostaden beskattas enligt en lång radda regler. Särskilda avdrag för de lägsta inkomsterna och för barnfamiljer. Samtidigt uppdateras taxeringsvärdena med 60 procent, bankernas och försäkringsbolagens palats uppdateras med 80 procent. De som investerat i fastigheter och äger flera beskattas med en stigande kurva efter inkomster och antalet fastigheter. En nyhet är att även fastigheter ägda i utlandet skall beskattas med 0,74 procent. Det här beräknas ge över 20 miljarder euro i nya inkomster.

Värd ca 60 000 kr om året i skatt

Förmögenhetsskatt: den satt hårt inne – Berlusconi ville inte lyssna ett ögonblick på det örat. Men en bred opinion ställde krav och nu kommer den. Inte som en egen skatt utan som specialparagrafer i de olika kapitlen. Det gäller lyx: båtar, bilar och helikoptrar. För en Lamborghini med ett kraftpaket på 515 Kw betalar man som för alla över 330 Kw 6.600 euro i ny skatt. Båtarna beskattas inte efter värde utan efter tilläggningsplatsen och längden: mellan 5 och 703 euro per dag. I praktiken betyder detta att för en stilig farkost på mellan 17 och 24 meter som ligger förtöjd i Civitavecchia 180 dagar om året får man betala 5.400 euro. Privatflygplan beskattas efter maximal startvikt, från 1,50 till 7,55 euro pr kg. I praktiken: en stöddig maskin med en max startvikt på 6.000 kg kostar 34.500 euro. Helikoptrarna betalar dubbelt.

Moms: höjs med 2 procent 2012 och ytterligare en halv procent 2013.

Skattesmitning: alla kommande betalningar på belopp över 1.000 euro måste ske med elektronisk valuta (kreditkort, banköverföring eller ”assegno circolare”) för att de sedan skall gå att spåra. Det här skall göra det svårare för den svarta ekonomin men också för den organiserade brottsligheten. Många hade velat se ännu lägre nivåer, 300 eller 500 euro som lägsta nivå för kontantbetalningar.

Valutaimport: regeringen Berlusconi gjorde nyss för tredje gången ett försök att locka skatteflyktingarna att plocka hem sina kapital. En stor fördel till en liten kostnad. Nu kommer ett påslag för alla dem som tog tillvara möjligheten vid det senaste tillfället – de får ett påslag på 1,5 procent. Eftersom det totalt handlar om 182 miljarder euro som återvände vid tredje tillfället, ger det här 2,7 miljarder i nya intäkter. Men även de som utnyttjat något av de tidigre två tillfällena måste nu betala ett extra påslag.

Stämpelskatt: 0,1 procent på alla investeringar i aktier, försäkringar, fonder eller obligationer. Höjs till 0,15 procent 2013. Det här beräknas ge 1,043 miljarder i ökade intäkter.

Liberaliseringar: köpmännen får själva bestämma öppettiderna i butikerna – en revolution eftersom varje yrkeskategori velat själva bestämma – ibland med hjälp av kommunerna – när shopparna skall vara öppna. Likaså ville man liberalisera taxilicenserna. Regeringen hade också tänkt vidga kriterierna för medicinförsäljning i de nya s k para-apoteken. Tanken var att vissa läkemedel skulle kunna säljas även utanför de verkliga apoteken (farmacia). Men här slog korporationernas Italien till – igen. Lobbyverksamheten startade och till slut – i sista momangen – tvangs Monti dra tillbaks vissa av förslagen.

Det finns rader av andra ingrepp också. Men de här exemplen ger nog en hyfsad bild av vad Monti tänker drabba Italien med lagom till jul. Massor av nya pålagor och ett totalt skattetryck på över 45 proc. Inför protesterna lovar Monti att detta bara är första paketet. Under arbete är också nya dekret som mera direkt handlar om att få fart på ekonomin.

Debatt i kammaren

Under de senaste debattdagarna i parlamentet har Lega Nord än en gång lämnat rollen som städat regeringsparti och gått tillbaka dess mest naturliga framtoning: mesceriapartiet skulle jag vilja kalla det. (Efter mescere – fylla glas med t ex vin. Normalt en enkel bottega med stark lukt av gammalt utslaget vin och hemlagad korv). Alltså ett ställe där den raffinerade politiska analysen inte trivs så bra. Men där råa skämt, förnumstiga projekt för världsekonomin och försvarliga kvantiteter med gissningar och rykten om invandrare blandas med krav på den självständiga republiken Padanien.

Just en sådan stämning skapades onekligen med en viss skicklighet under debatten igår och idag. Tumult, hejarop och busvisslingar när motståndarsidan talade. Två man utvisade medan ytterligare några har straff att vänta från kammarens ”questori”.

En beklämmande förställning som Mario Monti ändock med en viss elegans beskrev med orden: ”När jag höjer blicken mot de centrala delarna av kammaren ser jag några landsmän som verkar litet uppjagade”.

Nu har krispaketet nått sin första hamn. Nästa vecka väntar en snabbehandling i senaten.

Åke Malm

1 kommentar

  1. Jens LIndberg says:

    Jag är en frekvent resenär som njuter av Italien men också ser landets svagheter. Din argumentation är idealistisk/politisk men valutafrågan är en ekonomisk fråga. För att Italien (i detta fall) ska kunna ha samma valuta som Tyskland måste landet vara lika effektivt som Tyskland. Varför just Tyskland? Därför att Tyskland blir riktmärket pga sin storlek och effektivitet. Italien har ett icke fungerande politiskt system, en dåligt fungerande rättsapparat , korruption och inte särskilt effektiva företag. Inte minst din blog vittnar mycket om detta. Halva landet är dessutom långt efter i utvecklingshänseende. Det kan ses i ekonomisk statistik; negativ bytesbalans och dålig ekonomisk tillväxt. Ett land som Italien kan därför inte ha samma valuta som länder som Tyskland; det blir efter ett tag stora ekonomiska problem. Det är därför ingen händelse att dom länder som nu har ekonomiska problem är just Grekland, Italien, Irland, Portugal, Spanien. Italien som stat och den italienska industrin håller inte måttet tyvärr!

Kommentera: