Monti, Renzi, Mauro och förstås Berlusconi

Castel Sant´Angelo, Rom

Av ÅKE MALM

En gång – för åtskilliga år sedan – läste jag någonstans frasen: ”Slut er samman – gör politik”. Sedan kom jag till Italien och lärde mig något helt nytt. Politik görs genom delning! Något som alldeles särskilt är aktuellt i dessa dagar. Ta bara den senaste nyheten: Mario Monti lämnar med sin ”oåterkalleliga” avskedsansökan det parti han själv startade. Det som tills nu burit namnet: ”Scelta civica”. (Kanske i betydelsen: Medborgarval – vem vet?)

Nyheten slog ned med en skräll och kommenteras i alla media. För Monti var mannen som tog med sig en enastående prestige efter hans 10 år som Eu-kommissionär och chef för anrika Bocconiuniversitetet i Milano. President Giorgio Napolitano såg honom som en nationens räddare när Berlusconi tvingades åt sidan. Då var det den 13 november 2011 och Italien stod på konkursens brant, hävdade alla analytiker. Hans regering svor eden framför Napolitano tre dagar senare efter en rekordkort kris. Monti fick den otacksamma uppgiften att försöka rädda ekonomin. Nedskärningar och nya skatter pressade framför allt ned räntenivån på den enorma statsskulden. Under vilda protester från många håll tvingades en rad reformer igenom parlamentet.

Men nästa regeringschef, Enrico Letta, stod redan i kulisserna och väntade. Monti väntade den avsedda perioden ut och avgick sedan till förmån för Letta. I den vevan skulle parlamentet välja ny statschef. Många ansåg Monti vara en självskriven kandidat. Men utan förvarning lämnade han sin roll som teknokrat och ekonomiprofessor och kastade sig in i den politiska arenan – och gjorde sig omöjlig som kandidat till platsen i Quirinalpalatset. I början var entusiasmen för det nya mittenpartiet stor bland många politiker på den kanten. Men kallduschen kom med valresultatet i februari i år. Montipartiet fick knappa 10 procent, ett valresultat som under de senaste månaderna rasat i opinionsundersökningarna. Och de i partiet som nu fruktar att vid nästa val bli utan en plats i parlamentet ser sig alla om efter en ny hemvist. I mitten återfinns en trio med som främsta namn Pier Ferdinando Casini, tidigare talman i deputeradekammaren och en evig kristdemokrat. Han står nära nuvarande försvarsministern Mario Mauro som tillhörde Mario Montis hängivnaste medarbetare. Casini om Monti häromdan: ”Monti är för grälsjuk och söker hela tiden konflikt”. Ett mål det talas om för detta nya parti är att bli en italiensk filial till Eu-mittens PPE.

Men dit är det många varv ännu. Ingen kan t ex säga hur många som istället söker sig till det nya Forza Italia som ett säkrare medel att garantera sig en plats i parlamentet. För Berlusconipartiet Pdl är situationen liknande – men annorlunda. B. kan när som helst förlora sin plats som senator samtidigt som nya rättegångar väntar honom. Och även om skaran runt honom ständigt upprepar att de skall försvara Ledaren med all kraft, börjar de löftena låta alltmera ihåliga. De som svarade på Berlusconis kallelse och som kom från de gamla nyfascisterna, från monarkister eller högerkatoliker, har redan gjort klart att de tänker sig ett nytt parti. Bland dem finns namn som Maurizio Gasparri, en gång medlem i nyfascistiska Msi, sedan kommunikationsminister i en Berlusconiregering, så gruppledare för Pdl och nu – en av de första som överger honom. Ja, överge kanske inte är ordet. Det nya partiet är tänkt att stödja Pdl – i synnerhet när detta byter namn och återuppstår som det nya Forza Italia. Hänger ni med?

Återstår vänstern. Där är konflikterna fler än någonsin när den interna valkampanjen nu verkligen har dragit igång. Den 8 december skall det vara folkomröstning bland partimedlemmar och sympatisörer om vem som skall bli ny partisekreterare. Kandidaterna är officiellt fem – men den stora matchen står mellan Florens borgmästare Matteo Renzi och Gianni Cuperlo, den siste ledaren för Italiens unga kommunister (FGCI). De senaste analyserna ger Renzi 65 procent och Cuperlo, 10. Men det är en dryg månad till avgörandet och allt kan hända.

De båda kunde inte vara mera olika varandra. Renzi är den födde tribunen. Trots sina relativt unga år, 38, äntrar han självklart talarstolarna, vandrar omkring på scenen med mikrofonen och trollbinder sina åhörare. Bland dem finns skaror av unga företagare och den blandade kompotten av radikala katoliker, veteraner från kommunistpartiet och fackföreningsfolk. Cuperlo är en blek och blyg politiker. Han jobbar helst i kulisserna, har en trogen skara omkring sig av medelålders partifolk. Men det viktigaste är att han nu stöds öppet av gamla PCI-ledare som Massimo D’Alema och Pier Luigi Bersani. De står inte ut med Renzis tuffa provokationer när han manar partiet att sluta gå med näsan vänd bakåt – ”det är dags att skrota partiets veteraner”, manade han i början av sitt anlopp mot slutsegern.

Att alla dessa grupperingar bara är en del av den italienska bilden vet man redan. I helgen är piazza San Giovanni fylld av demonstranter från USB, Unione sindacale di base, en rörelse som många vill kalla trotskistisk men som växt sig tämligen stark under alla nedskärningar och med miljoner nya arbetslösa. Många kommer att sova över i tält för att vara beredda för den verkligt stora demonstrationen idag lördag. Då är det yttersta vänstern, anarkister och proteströrelsen No Tav, som skall samla 40.000 enligt beräkningarna. Man fruktar att grupper som Black Block kan aktivera sig. Prefekten i rom har ställt upp med 4.000 karabinjärer och poliser i ett försök att behålla ordningen.

Se där en bild av Italien just nu.

PS No Tav är en rörelse som ursinnigt motarbetar projektet att bygga en snabbjärnväg från Turin till Lyon i Frankrike. Detta är ett stort Eu-projekt men går genom Val di Susa-dalen där redan den gamla järnvägen samsas med vanliga vägar och motorvägar. Susa-dalen är trång och invånarna vill inte ha fler kommunikationer. Men projektet är till stor del redan finansierat, har dragits otaliga gånger i parlament och regioner. No Tav-anhängarna använder sprängmedel och attacker mot polisen för att försöka stoppa bygget.

En ganska märklig situation när en av de stora framgångarna inom kommunikationer är snabbjärnvägen mellan Salerno och Milano. Där ökade passagerarna med 16 procent medan Alitalias gamla säkra guldgruva Rom-Milano visar förlustsiffror.

PPS På lördagsmiddagen fällde tingsrätten i Milano sin återstående dom i rättegången mot Berlusconi om skattefusk i hans bolag Mediaset. Genom detta organiserar Berlusconi tre rikstäckande TV-kanaler. Tidigare hade HD fastslagit en fängelsedom på fyra år (som genom en slags amnesti minskas med tre år till ett år). Samtidigt med det bestämde dock HD att underdomstolen i Milano skulle göra en ny beräkning på hur lång tid Berlusconi skulle vara förbjuden att inneha ett offentligt ämbete. Domen idag blev två år. Så det är högst troligt att Berlusconi är tillbaks som politiker till nästa val.

Men naturligtvis annonserade Berlusconis försvarsadvokater att domen skall överklagas. Vilket betyder att ännu kan ingen säga när denna del av domen träder i kraft.

2 kommentarer

  1. Ingrid Winberg says:

    Jag vill ha för mig att jag läst någonstans i en intervju med Monti att han själv säger att han är uppskattad i utlandet men inte i Italien och att han nästan inte vill åka hem.
    Tack för en ny intressant artikel om den italienska politikens karusell.
    Hälsningar
    Ingrid W

Kommentera: