Det var ett fantastiskt ögonblick. Efter nästan 20 års Berlusconiregerande, fadäser och ankor av alla de slag – där stod Mario Monti och tackade för en ”standing ovation” från europarlamentarikerna.
En italiensk regeringschef som uppskattas och hyllas på detta sätt – det har inte precis varit vanligt under de gångna åren.
Vad sa då Mario Monti som vållade den är entusiasmen?
– Vi arbetar för att Italien skall lämna skuggorna där landet hamnade då det framstod som ett problem och som en möjlig smittspridare.
– Vi vill göra allt som är möjligt för att föregripa 2013 som det år när budgeten skall var i balans. Om man tar hänsyn till den aktuella regeringssituationen räknar vi med att snabbare kunna genomföra de nödvändiga strukturella reformerna.
Ord som ingav förtroende. Men bakom slutapplåden låg också hans snabba svar – på engelska – till den engelske häcklaren, att han aldrig förstått hur integration kan vara en motsats till demokrati. ”Men detta är kanske en form av insulär filosofi”, undrade han spydigt. Samtidigt lovade han att det inte skulle bli något nyval i år – mandatet går ut som planerat 2013.
Mario Monti gav också eu-parlamentarikerna ett besked som redan hunnit dela hans hemmaopinion. Hans regering har bestämt sig för att inte skriva på den garanti som krävs för att kandidera till OS 2020.
– Det skulle vara ansvarslöst att göra något sådant i den ekonomiska situation vi befinner oss i, förklarade han.
För det fick han sannerligen inga applåder från Roms extremhögerborgmästare, Gianni Alemanni. Han hade till och med hotat att avgå om det blev ett nej till det flott upplagda projektet. Det var många andra som också undrade om det inte var fel att ge upp en sådan möjlighet att göra propaganda för landet.
Ändå var reaktionerna i stort sett positiva till regeringens beslut. De våldsamma överdragen av alla budgetar vid alla tidigare olympiader är skrämmande exempel. På många håll har det hävdats att Athens olympiad med dess miljardförlust var en god anledning att inte fortsätta att jobba på ett OS-projekt.
Så nu skall det bli intressant att se vad Spanien bestämmer sig för. Det är väl knappast möjligt att hävda att spanjorerna befinner sig i ett bättre läge än Italien.
Det finns alltså positiva signaler i den italienska situationen. Om man undantar ränteutbetalningar räknar regeringen med att få ett överskott i budget på 5 procent nästa år. Det som på italienska kallas ”avanzo primario”.
Samtidigt konstaterades idag att statsskulden fortsätter att öka – senast med 55 miljarder euro. Vad som nu krävs är framför allt att få fart på ekonomin igen. På den kanten väntar stora nyheter.
För Mario Monti har mod – var så säkra. Det krävs ansenliga mängder av den varan för att våga ge sig på katolska kyrkan. Trots Eu-direktiv och långa politiska fejder har kyrkan fortfarande rätt att slippa betala företagsskatt för verksamhet som bedrivs i kyrkliga fastigheter.
Det rör sig om tusentals kloster och seminarier som undan för undan byggts om till små hotell eller B&B. Ofta av hög klass men till rimliga priser. Dessutom svårkontrollerade eftersom de är skattebefriade. Det har räckt att man haft ett litet altare i ett hörn någonstans för att fastigheten skulle kunna betraktas som en plats där det försiggår någon form av andliga övningar.
Nu skall det bli ändring på detta, lovar Monti. Även kyrkan skall bidra till statens inkomster. Och det rör sig om stora belopp, kanske så mycket som 700 miljoner euro som Italien, efter ett löfte av Silvio Berlusconi, gått miste om – årligen!
Ännu är detta inte en lag. Vatikanens möjligheter till politisk aktivitet i kulisserna är minst sagt betydande. Det vore vårdslöst att skriva in beloppet i budgeten innan parlamentet har godkänt denna lagändring. Men beslutet kommer från en person som regelbundet går i söndagsmässan.