Den stora östtyska romanen? Den har efterlysts alltsedan murens fall. Ännu har vi inte läst den; kanske är den som den amerikanska – mer hägring och myt än verklighet.
Men Monika Maron håller sig hårdnackat till temat DDR och har i korta, lågmälda romaner arbetat vidare på vad som kan se ut som ett slags collage eller mosaik med samma anspråk som ”den stora romanen”.
I ”Zwischenspiel” handlar det om att vara sig själv trogen, om förräderi och om att bli förråd. Och förblir skuld alltid skuld? Är det möjligt att gottgöra egna försyndelser och förbrytelser?
Kort före det planerade äktenskapet lämnar en kvinna mannen, och DDR, tillsammans med parets gemensamma dotter. De två kvinnorna börjar ett nytt liv i det västra Tyskland. Mannen har goda skäl till både förtvivlan och bitterhet. Likväl kan kvinnan inte förlåta honom att han bakom hennes rygg ”fjärrstyr” dottern som han använder att för östtyska Stasis räkning spionera på och rapportera om henne. Ömsesidiga beskyllningar är här oundvikliga, alla med den stackars dottern som vehikel: modern har berövat dottern hennes far, medan fadern med hennes hjälp förvandlat modern till en akt hos säkerhetspolisen. Och båda ser den andres men inte sin egen skuld.
Den andre man kvinnan följt över muren är en författare som i DDR inte kan publiceras, men i väst blir mycket framgångsrik. Först när han lämnat henne för en långt yngre upptäcker kvinnan att hans böcker haft en spökskrivare, en genial person utan egen äregirighet; när denne dör (läs: super ihjäl sig) upphör författarens framgång. Författaren och hans spökskrivare blir till en dubbelexponering som också skulle kunna läsas som en rapport från den kamp Monika Maron verkar mena pågår hos var och en av oss.
Denna roman med gisssningsvis starka självbiografiska inslag (Marons styvfar var inrikesminister i DDR och därför förtrogen med en värld av just spioneri, skuld och förställning) låter sig ibland läsas som en kommentar till Choderlos de Laclos’ ”Farliga förbindelser”: men en realsocialistiskt beskedligare, gråmelerad och trots allt mindre farlig.
– Se en intervju med Monika Maron från 2009 då hon fick Deutscher Nationalpreis: