Ett collage av två bilder från Wikipedia

Monarkins legitimitet i Sverige och Danmark

Idag när demokratiska värderingar angrips från många håll är hela sju länder i Europa fortfarande monarkier, som bygger på nation, hierarki och enighet istället för på demokratins jämlikhet och oenighet. En majoritet av svenskarna vill trots det inte ändra statsskicket och är mot att införa republik. Hur kan demokrati och allmänna val förenas med ett kungahus grundat på börd? SOM-institutet har sedan 1995 undersökt monarkins legitimitet med avseende på själva principfrågan –  valet mellan monarki och republik – och på förtroendet för kungahuset och hur det sköter sitt arbete. Mot bakgrund av en nyss utkommen bok, där drottning Margarethe uttalat sig i en del aktuella, politiska frågor, bl.a. om invandringen, på ett sätt som kanske inte hade varit självklart här, diskuterar Lennart Nilsson, ansvarig för dessa frågor vid SOM-institutet, likheter och skillnader i bedömningen av monarki och kungahus i Sverige och Danmark.

Klicka här för en sammanfattning av artikeln.
__________

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

__________

1. Inledning

I spåren av andra världskriget minskade antalet monarkier i Europa och senast blev Grekland republik efter en folkomröstning 1974. Ett år senare utropades emellertid Juan Carlos till kung i Spanien efter general Francos död. Idag är sju länder i Europa monarkier. Danmark och Sverige och därmed även Norge tillhör de äldsta monarkierna. Storbritannien, Belgien, Nederländerna samt Spanien har också kungliga statschefer. I storhertigdömet Luxemburg och furstendömena Lichtenstein och Monaco innehar icke folkvalda företrädare för hertig/furstefamiljerna de högsta ämbetena. Tillsammans har de tio statsbildningarna i Europa över 150 miljoner invånare och om de övriga samväldesländer, där den brittiska monarken också är statschef inkluderas, uppgår antalet till över 220 miljoner. Dessa länder har ett system där börd och inte allmänna val ligger till grund för hur statschefen utses. (Conradi 2010)

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag ur boken

Statsskicket har i flertalet monarkier länge haft ett utbrett stöd bland befolkningen. I Danmark har monarkin haft en mycket stark ställning sedan slutet av 1970-talet. I boken ”De dybeste rodder – Dronningen fortaeller om Danmark og danskerne” redogör Thomas Larsen, journalist på tidningen Berlingske, för den danska monarkin och drottningen berättar själv om sitt liv, familjen, rollen som statschef, situationen i Danmark och uttalar sig också i samhällsfrågor; bl.a. om invandring och integration: ”Det er ikke en naturlov at man bliver dansker av at bo i Danmark”, något som blev mycket uppmärksammat. Stora delar av boken består av direkta citat av drottningens uttalanden (Larsen 2016).

Efter en ändring av grundlagen kunde Margrethe som äldsta dotter till kung Fredrik IX och drottning Ingrid 1972 tillträda som drottning. I Danmark anordnades sedan i juni 2009 i samband med Europaparlamentsvalet en folkomröstning om införandet av kvinnlig tronföljd. Med närmare 60 procents valdeltagande röstade en klar majoritet, 85 procent, för införandet av kvinnlig tronföljd. Hon kommer i sin tur att efterträdas av den äldste sonen kronpris Fredrik, som också har ett starkt stöd bland danskarna. Enligt grundlagen utser den kungliga statschefen formellt statsminister enligt parlamentarismens princip, undertecknar lagar och förordningar och är överbefälhavare för de väpnade styrkorna; det motsvarar de befogenheter som regenten hade i Sverige före 1974 års ändringar av regeringsformen. Både drottningen och danska folket ställer sig bakom den danska grundlagen och statschefens ställning (Linder 2010 och Larsen 2016).

Hur är det möjligt att kombinera demokrati som bygger på allmänna val och monarki med ett kungahus baserat på ärftlighet? Vid SOM-institutet har monarkins legitimitet studerats sedan 1995 med inriktning på följande aspekter: principfrågan valet mellan monarki och republik, hur monarkin fungerar dvs. hur stort förtroendet är för hur kungahuset sköter sitt arbete samt det svenska kungahuset i ett komparativt perspektiv. Mot bakgrund av dessa undersökningar skall likheter och skillnader i bedömningen av monarki och kungahus i Sverige och Danmark diskuteras.

2. Undersökningar av stödet för den svenska monarkin och förtroendet för kungahuset

Vilket folkligt stöd har monarkin? Eftersom regelbundna val inte anordnas för utseende av statschefen i en monarki har vi inga officiella uppgifter om stödet för monarkin. I Norge hölls emellertid en folkomröstning om monarkin vid unionsupplösningen 1905. Kung Oscar II hade officiellt å sina egna och sin släkts vägnar avsagt sig den norska kronan samma dag som Karlstadsöverenskommelsen undertecknades den 26 oktober 1905. Den 18 november samma år anordnades en folkomröstning där det norska folket fick ta ställning till att tillfråga prins Carl av Danmark att låta sig väljas till Norges kung. Resultatet gav ett mycket klart utslag med 79 procent som röstade ja och 21 procent som röstade nej. Valdeltagande uppgick till 75 procent. Det var den danske utrikesministern som hade krävt att en folkomröstning skulle genomföras med hänsyn till ”Prindsen og hans Dynastis Framtid”, till Sverige och till Danmarks och den danska kungafamiljens värdighet. Folkomröstningen anses ha bidragit till att ge monarkin en stark legitimitet i Norge (Jonsrud 1996, Listhaug 1993).

I en demokrati är det centralt att undersöka monarkins och statschefens legitimitet. I avsaknad av val av statschef och folkomröstningar är vi i Sverige hänvisade till vetenskapliga undersökningar och allmänna opinionsundersökningar för att bilda oss en uppfattning om uppslutningen bakom monarkin och sedan 1995 ingår frågor på detta område i SOM-undersökningarna.

De nationella SOM-undersökningarna 1995-2016 samt Valundersökningen 1976 utgör underlaget för analyserna av svenska folkets inställning i denna artikel. I den undersökning som genomfördes 1976, i anslutning till det första valet sedan den nya regeringsformen trätt i kraft och samma år som det kungliga bröllopet, ställdes för första gången en fråga om att införa republik i Sverige (Petersson 1978). I de nationella SOM-undersökningarna 2003, 2005 och 2010-2013 fick de svarande ta ställning till samma fråga som i Valundersökningen 1976. De exakta frågeformuleringarna och svarsalternativen presenteras i anslutning till redovisningen av resultaten nedan. I SOM undersökningarna infördes 1995 två nya frågor om monarkins ställning, dels en fråga om hur stort förtroende har Du för det sätt på vilket följande samhällsinstitutioner och grupper (kungahuset) sköter sitt arbete? som därefter ingått varje år, dels en fråga om att införa republik med vald president, som ingått i de nationella SOM-undersökningarna 1995, 1999 – 2001, 2003 samt 2005 – 2015. I 2003, 2009 – 2016 års undersökningar har också ingått en fråga om att behålla eller avskaffa monarkin.

Med början 1989 har JMG vid Göteborgs universitet genomfört sex frågeundersökningar som vänt sig till svenska journalister (Asp 2012a). I journalistundersökningarna har motsvarande fråga om institutionsförtroende, som använts i SOM-undersökningarna ingått i undersökningarna 1999, 2005 och 2011 med färre institutioner och frågan om att införa republik i Sverige har ingått i de två senaste. Det medger jämförelser mellan svenska folket och journalister när det gäller synen på monarki och kungahus; för metoddokumentation av journalistundersökningarna se Andersson 2012. I riksdagsundersökningarna 2001, 2006 och 2014 har dessutom ingått frågor om riksdagsledamöternas förtroende för kungahuset och 2014 ingick också frågan om att införa republik i Sverige (Karlsson och Gilljam 2014 och Karlsson and Nordin 2015).

Danska folkets inställning till monarkin och kungahuset skall belysas med resultat från TNS Gallups undersökningar för tidningen Berlingske Tidende (TNS Gallup for Berlingske Tidende). Trots skilda frågor och olika undersökningsmetoder finns vissa möjligheter till jämförelser mellan Sverige och Danmark under senare år.1

3. Svenska och andra europeiska kungligheters popularitet

Inledningsvis skall kungligheternas popularitet redovisas i ett komparativt perspektiv. I de europeiska monarkierna genomförs opinionsundersökningar om monarkins ställning och kungligheters popularitet mer eller mindre regelbundet men det sker med olika metoder och med olika frågor, vilket gör det svårt att få en samlad överblick. Hur ser då svenska folket på statscheferna i Europas monarkier? I 2011 års nationella SOM- undersökning valdes ut kungligheter i fyra länder: kung Carl XVI Gustaf och kronprinsessan Victoria i Sverige, Margrethe II i Danmark, kung Harald V i Norge samt drottning Elizabeth II i Storbritannien. De svarande fick på en skala, som sedan 1986 använts för att bedöma svenska politiker, ange om de gillade eller ogillade kungligheterna.

Figur 1. Svenska folkets bedömning av några europeiska kungligheters popularitet 2011 (medeltal, procent)

Praktiskt taget alla känner till de svenska kungligheterna medan regenterna i de tre andra länderna är kända av cirka 90 procent. Av dem som gör en bedömning är den utan jämförelse mest populära, kronprinsessan Victoria med värdet +28, vilket är det högsta värde som uppmätts för någon undersökt offentlig person. Regenterna i Danmark, Norge och Sverige hamnar på samma nivå, medan drottning Elizabeth II ligger något lägre vid svenska folkets bedömning. Bland dem som vill behålla monarkin i Sverige är Carl XVI Gustaf näst mest populär efter kronprinsessan Victoria medan monarken naturligt nog bland republikanerna är den minst populära kungligheten. Även bland dem som vill införa republik är det fler som gillar än ogillar kronprinsessan Victoria (Nilsson 2012).

Som jämförelse är värdet för Carl XVI Gustaf  detsamma som för den mest populära partiledaren hösten 2011, Fredrik Reinfeldt och kungen var klart mer populär än övriga partiledare (Holmberg 2012). Det är också möjligt att jämföra resultatet av bedömningen av de europeiska kungligheterna med bedömningen av andra internationella ledare. Först kan noteras president Tarja Halonen, som var Finlands president när undersökningen genomfördes, var känd av cirka 80 procent av svenska folket och hamnade på samma nivå, som de tre nordiska kungliga regenterna. Mest populära internationella ledare hösten 2011 var statsminister Jens Stoltenberg och president Barack Obama. (Vernersdotter 2012) De når emellertid inte upp till kronprinsessan Victorias rekordnotering.

I TNS Gallups undersökning 2013 undersöktes danskarnas inställning till den kungliga familjen. Kronprinsessan Mary, drottning Margrethe och kronprins Fredrik värderades mycket högt, 4,3 – 4,4 på en skala 1 till 5, medan övriga medlemmar fick lägre värden men över genomsnittet när det gäller insatser för att representera Danmark. (TNS Gallup for Berlingske Tidende).

4. Monarki eller republik

Monarkin är en avvikelse från den i övrigt gällande demokratiska principen i Sverige. Juristprofessorn Stig Strömholm finner att de viktigaste argumenten för att behålla monarkin är vikten av att det finns ”företrädare för nationen i dess helhet som är neutrala i förhållande till dagspolitiken” och att ”monarkin förkroppsligar kontinuiteten i det svenska samhällsarbetet” (Strömholm 2006).

Monarkin förknippas med historia, tradition och kulturarv. Statschefen och den kungliga familjen skall utgöra en symbol för Sverige som stärker den nationella gemenskapen och identiteten. Enligt 1974 års regeringsform har statschefen i dagens parlamentariska demokrati berövats sina maktbefogenheter och det återstår bara representativa och ceremoniella uppgifter. Trots det finns det ett spänningsförhållande mellan demokratins princip som bygger på jämlikhet och oenighet och nationens som betonar hierarki och enighet. Enligt statsvetare Cecilia Åse skapar dagens situation ett antal paradoxer: att ämbetet som statschef ärvs, att en formellt maktlös monark ändå innehar det högsta ämbetet och motsättningen mellan kunglig upphöjdhet och vanlighet. (Åse 2009)

Forskningen om monarkins ställning var under lång tid en renodlat statsrättslig fråga som var förbehållen professorer i statskunskap och juridik (Statsvetenskaplig Tidskrift 1976:1). Dagens forskning är ämnesmässigt bredare med bidrag från forskare inom flera andra discipliner som etnologi, filmvetenskap, företagsekonomi, historia samt medier och kommunikation. I en antologi med inriktning på medierna och monarkin, Media and Monarchy in Sweden medverkade forskare från sju olika ämnesområden (Jönsson och Lundell 2009).

Kungen och den kungliga familjen är ständigt föremål för mediernas uppmärksamhet och vid jubileer och speciella tilldragelser ökar intresset. Vid Carl XVI Gustaf trontillträde 1973, kungabröllopet den 19 juni 1976, högtidsdagar och andra särskilda händelser har medierna fyllts av reportage. Kronprinsessan Victorias förlovning med Daniel Westling 2009 och bröllopet den 19 juni 2010 innebar emellertid att rapporteringen nådde nya nivåer. Närmare hälften av svenska folket följde kronprinsessan Victorias bröllop i mycket eller ganska stor utsträckning i medierna och det var bara var femte som inte alls följde denna händelse (Nilsson 2013). Få personer har egen kontakt med hovet utan information om kungen, drottningen och andra kungligheter har i alla tider förmedlats via medier och andra kanaler (Jönsson och Lundell 2009).

Länge bestod mediernas bevakning av kungahuset av hovreportage utan kritisk granskning även om det i den stora mängden artiklar hela tiden funnits en och annan ledare och kulturartikel som på principiella grunder förespråkat införandet av republik. Detta förhållande bidrog till att under lång tid göra frågan om monarki eller republik till en icke-fråga i det offentliga Sverige. Under de senaste åren har emellertid på nytt dykt upp debattskrifter i detta ämne och en mer kritisk granskning.

Medierna utgör en viktig infrastruktur för kommunikation mellan medborgare och makthavare men inte bara det utan fyller olika funktioner. ”The media are more than a link between government and politics, and the citizens. They play dual roles: together with other actors, sources and audiences, they create media content; secondly, their output influences both sources and audiences – and media themselves” (Asp 2007).

Denna analys är i hög grad tillämplig på mediernas bevakning och granskning av monarkin och kungahuset. Vilka åsikter har journalisterna och vilken betydelse har deras egna uppfattningar för innehållet i medierna och ytterst för människors bild av statschefen och monarkin?

5. Svenska folket och monarkin

När författningsutredningen 1963 lade fram sitt förslag till ny regeringsform som skulle kodifiera parlamentarismen utbröt en intensiv debatt om kungens ställning i Sverige. Enligt 1809 års regeringsform § 4 ägde konungen ”allena styra riket”. Den politiska omdaningen 1905-1917 innebar emellertid att parlamentarismens princip skulle tillämpas och denna praxis betraktades som gällande rätt. Kungen var i sitt val av statsråd tvungen att ta hänsyn till partiställningen i riksdagen och det var regeringen som i realiteten avgjorde regeringsärendena (Holmberg och Stjernquist 1980).

Statsvetaren Herbert Tingsten kritiserade i skriften Skall kungamakten stärkas? (1964) den bristande överensstämmelsen mellan författningsutredningens uppdrag att skriva in parlamentarismens princip i grundlagen, och de konkreta förslagen som förstärkte kungens makt i förhållande till vad som under årtionden varit gällande rätt. Tingsten avsåg främst kungens rättigheter enligt förslaget vid regeringsbildningen, särskilt hans rätt att avskeda ministären och enskilda ministrar, hans rätt att motsätta sig regeringens förslag samt rätten att vägra en regering att upplösa riksdagen och utlysa nyval.

Det hade inte ingått i författningsutredningens uppgifter att pröva frågan om monarki eller republik, men utredningens förslag ansågs ge möjligheter till en smidig övergång till republik, genom att de befogenheter som kungen tilldelats direkt skulle kunna överföras på en vald president. I boken Republiken Sverige presenterade statsvetaren Pär-Erik Back ett förslag till ”Grundlag för Republiken Sverige” (Back och Fredriksson 1966).

Från konservativa utgångspunkter kritiserades författningsutredningens förslag just för att det kunde tänkas underlätta övergången till republik och för att det reducerade kungen till en högsta PR-man (Heckscher 1963; Herlitz 1963). I en understreckare i Svenska Dagbladet gav professorn i statsrätt Nils Herlitz uttryck för oro över att författningsutredningens förslag gått för långt:

"Men den som allvarligt, osentimentalt och med blick för realiteterna bakom orden tror på en monarkisk ordning, måste säga sig att det inte är någon mening med en kung som inte genom sin ställning får ett djupt – om än maktlöst – engagemang i statslivet, dess bekymmer och problem (Herlitz 1966)."

Med Torekovkompromissen 1971 avfördes frågan om republik eller monarki från den politiska dagordningen under lång tid. När statschefen berövats sina maktbefogenheter återstod bara de representativa och ceremoniella uppgifterna. Kompromissen mellan de fyra stora riksdagspartierna under grundlagberedningens arbete gjorde att beslutet om statschefen kunde fattas under bred politisk enighet (Stjernquist 1971). Inte heller införandet av kvinnlig tronföljd 1979 föranledde någon omfattande debatt om statsskicket. Ett tidigt beslut om kvinnlig tronföljd torde enligt Stjernquist snarast ha stärkt monarkins ställning.

När det svenska folkstyret blev föremål för en grundlig genomlysning inför det nya millenniet behandlades inte monarkin och i Demokratiutredningens slutbetänkande En uthållig demokrati. Politik och folkstyrelse på 2000-talet och dess många forskarrapporter lyste statschefen med sin frånvaro. I direktiven till Grundlagsutredningen hade angivits att uppdraget inte omfattade det förhållandet att Sverige är en monarki (SOU 2000:1 och 2008:125).

Principfrågan valet mellan monarki eller republik har i SOM-undersökningarna analyserats med hjälp av tre olika frågor: behålla eller avskaffa monarkin, införa republik med vald president och införa republik i Sverige. Den senare frågan har också ställts till journalister och riksdagsledamöter.

6. Behålla eller avskaffa monarkin?

När frågan om att behålla eller avskaffa monarkin första gången ställdes i den nationella SOM-undersökningen 2003 var resultatet entydigt. Svenska folket ville inte ändra statsskicket. Två tredjedelar ville behålla monarkin medan 15 procent var för att avskaffa den medan 17 procent inte hade någon åsikt. När samma fråga ställdes sex år senare hade betydande förskjutningar skett. Andelen som ville behålla monarkin hade minskat markant medan både de som ville avskaffa monarkin och de som inte hade någon åsikt ökade. Sedan 2010 vill mellan 50 och 60 procent behålla monarkin, närmare en femtedel vill avskaffa den och en lika stor andel har ingen åsikt.2

Unga och gamla, kvinnor och män, personer med enbart folk- eller grundskola såväl som akademiker, boende på landsbygden och i städerna, företagare, tjänstemän och arbetare, svenska och utländska medborgare vill behålla monarkin. Även om stödet för monarkin är starkt inom olika grupper finns det skillnader. Uppslutningen bakom monarkin är störst bland de äldre men i övrigt är det små skillnader mellan olika åldersgrupper. Kvinnor har varit något mer rojalistiska än män. Inom olika yrkesgrupper är rojalisterna starkast företrädda bland företagare och högre tjänstemän men i övrigt är skillnaderna små. Icke svenska medborgare vill i lägre utsträckning behålla monarkin men samtidigt är det i denna grupp fler än bland svenska medborgare som saknar åsikt (jfr Pekul 2006).

När det gäller frågan om att behålla monarkin finns det 2016 tydliga skillnader mellan de politiska partiernas sympatisörer. Mest positiva till att behålla monarkin är de som sympatiserar med KD, C och M med mer än två tredjedelar för; bland sympatisörerna med S, FP och SD är det cirka hälften som vill behålla. De mest kritiska är de som sympatiserar med MP och V.

Av danskarna är år 2013 över 80 procent eniga eller övervägande eniga om att det är värdefullt att behålla det danska kungahuset i den form det har idag. Det är samma nivå som i tidigare Gallup-undersökningar under det senaste årtiondet. Det finns en klar majoritet bland alla partiers sympatisörer och med små skillnader mellan det röda och det blåa blocket. Mest positiva är kvinnor och äldre (TNS Gallup 2013 for Berlingske Tidende).3

7. Införa republik med vald president?

Att vilja avskaffa monarkin säger inget om vad alternativet skall vara. Det har framhållits att om en fråga ställs om val mellan monarki eller republik, blir den i det närmaste meningslös, eftersom republikanska statsskick kan variera från system med en stark presidentmakt som i USA och Frankrike till system med en statschef med renodlat representativa funktioner utsedd av parlamentet som i Schweiz och Tyskland. Så länge inte alternativet till det nuvarande preciserats, är det inte möjligt att ta ställning (Herlitz 1966). Frågan i SOM-undersökningarna har utgått från att valet gäller sättet att utse statschef med de uppgifter som den nuvarande regeringsformen tilldelar statschefen och det anges inte vem som skall välja. Det kan inte uteslutas att mycket uppmärksammade presidentval i andra länder, kanske främst i USA, påverkar ställningstagandet till frågan om införandet av republik som alternativ till monarkin. Från demokratiska utgångspunkter är det av stort intresse att följa utvecklingen över tid och inom olika grupper.

I SOM-undersökningarna 1995, 1999-2001, 2003 och 2005-2015, har frågan, som avsett införande av republik med vald president, haft svarsalternativen bradåligt förslag. Vid periodens början var det cirka 10 procent som stödde förslaget och närmare 70 procent som var emot och drygt 20 procent osäkra. År 2012 hade andelen som ansåg att det var ett dåligt förslag att införa republik med en vald president minskat till 59 procent men andelen har därefter ökat till två tredjedelar medan andelen som vill införa republik är drygt 15 procent 2015 med små förändringar under senare år.

En majoritet av svenska folket vill inte ändra statsskicket och avvisar förslaget att införa republik. Inom alla socioekonomiska grupper är det klart fler som är emot förslaget att införa republik med vald president. Det gäller unga och gamla, kvinnor och män, företagare, tjänstemän och arbetare och sympatisörer med alla partier utom vänsterpartiet. Detsamma gäller oavsett typ av utbildning och boende på landsbygd och i städerna.

Frågan om att införa republik med vald president är en vänster-högerfråga med sympatisörer till V som de mest positiva till införandet av republik, med närmare hälften. Bland S- MP- och SD-sympatisörer är det cirka var femte som vill ändra statsskicket och därefter kommer FP- och C-sympatisörerna, där det är var tionde. Av allianspartiernas sympatisörer har KD- sympatisörerna genomgående varit mest negativa till att införa republik med en vald president.

I en mer detaljerad analys kontrollerades för effekterna av kön, ålder, utbildning, subjektiv klass, ideologi (vänster-höger), medlemskap i Svenska kyrkan och land där man är född. Regressionsanalysen visade en stark effekt av ideologi, medlemskap i kyrkan där högersympatisörer och medlemmar i Svenska kyrkan hade den mest negativa inställningen till att införa republik med vald president. Kvinnor var också mer negativa medan högre tjänstemän var mer positiva. Varken ålder, utbildning eller land där man vuxit upp hade någon signifikant effekt.

Även bland dem som är mycket missnöjda med demokratin finns det en majoritet mot att införa republik med vald president (Nilsson 2016).

8. Införa republik i Sverige?

En undersökning, som genomfördes 1976, i anslutning till det första valet sedan den nya regeringsformen trätt i kraft, visade att förslaget att införa republik i Sverige hade ett mycket begränsat stöd och att monarkin hade en mycket stark förankring bland svenska folket; endast nio procent stödde förslaget och närmare 70 procent motsatte sig det (Petersson 1978). Svarsalternativen var emellertid förknippade med hur viktigt det var att förslaget genomfördes, dvs. betonade frågans angelägenhetsgrad och inte bara principfrågan. Det kan antas ha reducerat stödet för påståendet till den hårda kärnan av republikaner som både ansåg att det var principiellt riktigt och politiskt angeläget att inför republik

Vid fem senare tillfällen har frågan om att införa republik i Sverige använts i SOM-undersökningarna men med något annorlunda svarsalternativ. När frågan i 2003 års SOM-undersökning avsåg förslaget att införa republik i Sverige men utan att frågans angelägenhetsgrad aktualiserades som i 1976 års valundersökning ökade stödet för republik med några procentenheter till 14 procent och motståndet minskade till drygt 60 procent. År 2011 hade andelen som ansåg att det var ett dåligt förslag att införa republik i Sverige minskat till 51 procent, de osäkra ökat till närmare 30 procent och de som tyckte att det var ett bra förslag ökat till 20 procent. Året därpå ökade emellertid på nytt andelen som ansåg att det var ett dåligt förslag.

En jämförelse mellan svaren på de två frågorna om att införa republik med eller utan tillägget med vald president visar att är något fler som ställer sig bakom förslaget att införa republik om preciseringen inte finns med och motståndet mot att införa republik minskar men skillnaderna är små. Det handlar också om olika urval och det är inte samma personer som tagit ställning till de två olika frågorna.

Huvudresultatet är detsamma bland svenska folket: begränsat stöd för förslaget om republik och en majoritet vill inte införa republik.

9. Journalister och frågan om införandet av republik i Sverige

Författare, forskare och publicister har varit aktiva i debatten om statsskicket. Redan 1955 gav Vilhelm Moberg ut stridsskriften Därför är jag republikan och boken har kommit ut i flera upplagor. På 1960-talet förekom en intensiv debatt, men med Torekovkompromissen och den nya regeringsformen avstannade debatten.

Under senare år har det uppstått en förnyad debatt om statsskicket. Republikanska föreningen har utarbetat ett förslag till en republikansk författning för Sverige. I författningsförslaget redovisar två alternativ, ”ett som innebär att presidenten utses av riksdagen och ett där presidenten utses av medborgarna i fria, allmänna och hemliga val” (Einarsson och Svensson 2012). Däremot för Rojalistiska Föreningen en anonym tillvaro, www.rojf.se.

I en gemensam bok, som gavs ut 2010, diskuterade två av landets ledande publicister argumenten för och emot monarkin Ja. Monarkins bästa tid är nu av PJ Anders Linder, Nej. Monarkin har aldrig varit farligare än nu av Per Svensson (2010). Samma år publicerade historikern och författaren Göran Häggs boken Utveckla monarkin (Hägg 2010). Det saknas inte inlägg från tongivande journalister idag och tidigare men hur ser journalisterna i allmänhet på frågan om statsskicket och statschefen?

När det gäller inställningen till att införa republik har inställningen varit radikalt annorlunda bland journalister jämfört med svenska folket. Av journalistundersökningen 2005 framgick att bland journalisterna var närmare hälften, 48 procent, för förslaget att inför republik i Sverige, en fjärdedel tyckte att det är ett dåligt förslag medan drygt en fjärdedel, 27 procent inte hade någon åsikt. I 2011 års undersökning fanns det en majoritet, 54 procent, för införande av republik i Sverige bland journalisterna och avståndet mellan svenska folket och journalisterna hade ökat. Balansmåttet var bland svenska folket -31 och bland journalister +31. Bland svenska folket var det endast 20 procent som ansåg att det var ett bra förslag att införa republik i Sverige (Asp 2012a).

Källa: Den nationella SOM-undersökningen 2011 och Journalistundersökningen 2011. För grupper med färre än 50 svarande redovisas ej värden.

Journalisterna står klart till vänster om allmänheten med miljöpartiet som klart största parti. (Asp 2012b; se också tabell 1) Detta förhållande påverkar inställningen till frågan om införandet av republik i Sverige. Bland journalister som sympatiserade med de rödgröna fanns en klar övervikt för att införa republik i Sverige och bland FP-sympatisörer en något lägre övervikt för. Bland journalister som sympatiserade med M och C var det dock fler motståndare till införandet av republik än som stödde förslaget. I frågan om Sveriges statsskick är journalisterna inte representativa för svenska folket. På ledarsidan är det emellertid tidningens politiska inriktning som präglar innehållet även om den när det gäller frågan om monarki – republik får mindre genomslag än när det gäller andra politiska sakfrågor.

10. Riksdagsledamöterna och frågan om att införa republik i Sverige

I Riksdagsundersökningen 2014 inkluderades för första gången frågan om att införa republik I Sverige (Karlsson and Nordin 2015) vilket gör det möjligt att jämföra riksdagsledamöternas åsikter med svenska folkets 2013. Svarsprocenten var mycket hög, 88 procent och bara för SD ledamöterna var den något lägre än 80 procent. Resultaten ger en representativ bild av åsikterna bland företrädarna för samtliga partier.

Stödet för att införa republik i Sverige var mycket starkare bland de valda representanterna än bland svenska folket. Det var nästan lika många som ville avskaffa monarkin som ville behålla den. Åsiktsbalansen var bara -3 jämfört med -34 bland svenska folket. Bland svenska folket hade emellertid en femtedel valt alternativet varken bra eller dåligt med en mycket lägre andel bland riksdagsledamöterna.

Alla Vänsterpartiets riksdagsledamöter var för införandet av republik medan samtliga kristdemokrater var emot. Även bland miljöpartisterna och socialdemokraterna var det en majoritet för och också bland liberalerna var det en positiv åsiktsbalans. Bland övriga allianspartiers riksdagsledamöter var det klart stöd för att behålla monarkin liksom bland Sverigedemokraterna.

I Vänsterpartiets och Socialdemokraternas partiprogram har länge ingått kravet att införa republik (Wieslander 1974). Miljöpartiet har också klart tagit ställning för införandet av republik, med motioner om införandet av republik varje mandatperiod liksom Liberalerna. Hösten 2015 lades det för första gången fram en blocköverskridande motion, där ledamöter från V, S, MP och Fp föreslog att en kommitté skulle tillsättas för att utreda monarkins avskaffande. Motionen avslogs emellertid (Riksdagen, Motion No. 2015/16:717).

Medvetna om det folkliga stödet för monarkin och det faktum att statschefen bara har representativa och ceremoniella uppgifter kan även politiker som stöder införandet av republik avstå från att driva frågan för att inte förlora röster. Resultaten från SOM-undersökningarna tyder på att så kan vara fallet då det skulle innebära en risk att förlora politiskt inflytande och minska möjligheten påverka politiken i frågor som man betraktar som viktigare.

11. Förtroendet för kungahuset

Sedan 1986 har förtroendet för olika samhällsinstitutioner studerats i SOM-undersökningarna. Första året fick de svarande bedöma förtroendet för 11 institutioner och i den senaste mätningen ingick 21 institutioner (Holmberg och Weibull 2016). Förtroendet för kungahuset var under perioden 1995-1998 högt och stabilt. År 1998 var det endast universitet/högskolor som hade högre förtroende. Därefter sjönk förtroende för kungahuset fem år i rad och 2003 låg kungahuset på sjunde plats. I samband med ett statsbesök i sultanatet Brunei i februari år 2004 gjorde kungen vid en presskonferens uttalanden om förhållanden i Brunei, som vållade en mycket intensiv debatt i medierna. Kungens svarade på en journalist fråga om det varit svårigheter att umgås och träffas och förhandla med en ledare som anklagats för att vara ickedemokrat och som styr sitt land med järnhand och kungen framhöll den stora öppenheten i landet och den nära kontakten mellan sultanen och folket. Det föranledde kritik från samtliga partiledare, flera riksdagsledamöter och ledarskribenter. Från hovet framfördes att underlaget för uttalandet utarbetats av UD. Dessutom riktades kritik mot regeringen för sättet på vilket statsbesöket planerats och genomförts. Statsvetaren Olof Petersson talade om en konstitutionell kris (Petersson 2004).

I 2004 års mätning noterades en stark nedgång i förtroendet för kungahuset. Det är svårt att se någon annan förklaring till raset i förtroende under 2004 än kungens uttalande i Brunei och den efterföljande debatten i medierna. Efter kungens mycket uppmärksammade tal efter tsunamikatastrofen i januari 2005 ökade förtroendet för kungahuset två år i rad. Därefter fortsätter emellertid minskningen i förtroendet och 2009 var förtroendet på samma låga nivå som 2004 efter Bruneiuttalandet.

Efter kronprinsessans bröllop ökar förtroendet för kungahuset och för 2010 noteras balansmått +19. När det gäller förtroendet för kungahuset finns det emellertid stora skillnader före och efter publicerandet av boken CARL XVI GUSTAF: Den motvillige monarken (Sjöberg, T, Rauscher, D och Meyer, T 2010) 4. Fram till bokens publicering i början av november är bröllopseffekten märkbar med ett balansmått +21 vilket därefter rasar till den lägsta noteringen dittills +8. Hela den positiva effekten av bröllopet raderas ut.

Därefter har förtroendet för kungahuset legat på en låg nivå. Mellan 2010 och 2011 redovisades för kungahuset den största minskningen av alla institutioner. När det gäller förtroendet för kungahuset hade uppmärksamheten kring tronarvingen Estelles födelse och dop inte någon effekt. Detta resultat bekräftas av Medieakademins Förtroendebarometer 2012 och 2013. (Holmberg och Weibull 2012 och 2013b) Förtroendet för kungahuset har dock under senare år ökat något.

Från att ha legat i topp i mitten av 1990-talet bland alla undersökta samhällsinstitutioner ligger kungahuset nu i mitten bland 21 undersökta institutioner. Fram till och med 2009 hade kungahuset också större förtroende än de demokratiskt valda institutionerna – riksdagen, regeringen, kommunstyrelserna samt Europaparlamentet – som hela tiden var mera omstridda med lägre förtroende än kungahuset. År 2010 i spåren efter krisen ökar emellertid förtroendet markant för Riksdagen och Regeringen som passerar kungahuset. (Holmberg och Weibull 2013)

Vid en faktoranalys laddar kungahuset högt på den dimension, som Holmberg och Weibull benämner Etablissemang tillsammans med Svenska kyrkan, Bankerna, Storföretagen och Försvaret. Av de tre maktsymbolerna i det gamla samhället tronen, altaret och svärdet hade tronen genomgående större förtroende än altaret och men sedan år 2011 ligger de på samma nivå (Holmberg och Weibull 2013). Det finns också ett klart samband mellan gudstro och kyrkobesök och förtroende för kungahuset.

Förtroendet för samhällsinstitutioner påverkas av bilden av verksamheternas sätt att fungera och den upplevda betydelsen av institutionerna för den som gör bedömningen. Dessutom spelar ideologi och opinionsklimat roll. (Elliot 1997 och 1998). För bedömningen av kungahuset, som få människor har direkt eller indirekt kontakt med, blir medierna av stor betydelse.

Att representera landet utåt anses bland danskarna vara den klart viktigaste uppgiften för drottning Margrethe. Över 90 procent anser också att drottningen löser uppgiften på ett bra sätt. Kvinnor och äldre är något mer positiva och alla partiers sympatisörer anser att drottningen på ett bra sätt representerar landet utåt. Även när det gäller övriga uppgifter.5 anser över 70 procent att drottningen löser dem på ett bra sätt (TNS Gallup 2013 for Berlingske Tidende).

12. Journalisterna och förtroendet för kungahuset

Undersökningar av journalistkåren visar att den har klart lägre förtroende för kungahuset än svenska folket. Vid journalisters bedömning av förtroendet för olika samhällsinstitutioner år 1999 var balansmåttet för kungahuset +4 och fem år senare hade det sjunkit till -33, vilket var det lägsta värdet för alla undersökta institutioner. Vid en jämförelse med svenska folkets och journalisternas förtroende för olika samhällsinstitutioner var det den mest negativa avvikelsen i bedömningen av de två grupperna (Weibull 2001; Holmberg och Weibull 2006). I 2011 års journalistundersökning hade förtroendet för kungahuset sjunkit ytterligare till -55, se tabell 3. Endast förtroendet för bankerna var lägre av 13 undersökta institutioner 2011. Det var åtta procent som hade stort förtroende och 63 procent litet förtroende; inom journalistkåren var det 36 procent som hade mycket litet förtroende vilket är den klart högsta siffran för någon institution. Bland journalisterna är det de yngsta 80-talisterna som är något mindre kritiska. Om vi ser till bevakningsområde är det de journalister som bevakar politik och samhälle som har lägst förtroende jämfört med övriga (Weibull 2012).

Journalisterna står som tidigare framhållits klart till vänster om allmänheten med miljöpartiet som största parti (Asp 2012b; se också tabell 2C). Detta förhållande påverkar även förtroendet för kungahuset inom journalistkåren. Oavsett partisympati har svenska journalister låg förtroende för kungahuset. Lägst förtroende har journalister med V- och MP-sympatier men även för M-sympatisörer bland journalisterna redovisas ett negativt balansmått.

Det begränsade förtroendet för kungahuset bland journalister utgör ett potentiellt hot mot monarkin men så länge stödet för monarkin har varit utbrett bland svenska folket har det inte varit ett problem.

Det skall emellertid framhållas att också förtroendet för journalisterna är lågt. I de regionala undersökningarna har ingått frågor om allmänhetens förtroende för olika yrkesgrupper bl.a. journalister och genomgående har förtroendet varit lågt med negativt balansmått för journalisterna (Nilsson 2010). När frågan preciserats till att avse journalister inom etermedierna respektive dagspressen har förtroendet alltid varit högre för etermedierna (Elliot 1994).

13. Riksdagsledamöterna och förtroendet för kungahuset

Tidigare hade riksdagsledamöterna mindre förtroende för hur kungahuset sköter sitt arbete än medborgarna. I forskningsprojektet Bilder av riksdagen – medborgare och riksdagsledamöter i den representativa demokratin analyserades riksdagsledamöternas förtroende för 21 samhällsinstitutioner. Då hade knappt en tredjedel av riksdagsledamöterna förtroende för kungahusets sätt att sköta sitt arbete. En jämförelse mellan medborgarnas och riksdagsledamöternas bedömningar visade att kungahuset placerade sig på fjärde plats av svenska folket medan riksdagsledamöterna placerade det på artonde plats, tredje från botten. (Brothén 2004). 2006 års riksdagsundersökning gav ett liknande resultat År 2014 var emellertid förtroendet större bland riksdagsledamöterna än bland medborgarna.

I Riksdagen har 2014 ledamöterna för Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna liksom Liberalerna lågt förtroende för det sätt på vilket kungahuset utför sitt arbete, medan representanterna för övriga allianspartier och Sverigedemokraterna har förtroende för kungahuset.

Det är en mycket mer polariserad opinion bland riksdagsledamöterna än bland svenska folket. Inom flera partier är det en stor skillnad mellan väljarna och de valda.

14. Förtroendet för kungahuset och stödet för monarkin

Vilken betydelse har då förtroendet för kungahuset för synen på monarkin? Bland de svenskar som har mycket stort förtroende för kungahuset är det 2016 90 procent, som vill behålla monarkin. Med sjunkande förtroende minskar sedan andelen som vill behålla monarkin för att bland dem som har mycket litet förtroende uppgå till mindre än 10 procent . Omvänt ökar andelen som vill avskaffa monarkin från fyra procent bland dem med mycket stort förtroende till 78 procent bland svenskar med mycket litet förtroende. Även bland dem med ganska litet förtroende är det närmare hälften som vill avskaffa monarkin. I denna grupp saknar emellertid en tredjedel åsikt.

Inställningen till monarkin och viljan att införa republik är två sidor av samma mynt. Sambandet mellan förtroende för kungahuset och införande av republik är emellertid svagare. En uppluckring av förtroende innebär ökad benägenhet att vilja avskaffa monarkin men med fortsatt tveksamhet till införande av republik.

Forskningsgruppen för Samhälls- och Informationsstudier, FSI har sedan 1996 följt inställningen till det svenska kungahuset och den svenska monarkin. Frågorna och svarsalternativen är dock annorlunda i förhållande till SOM-mätningarna: Vad tycker du om det svenska kungahuset? respektive Vad tycker du om att Sverige är en monarki? De svarande har kunnat välja på en sjugradig skala från Allt igenom dåligt till Allt igenom bra med ett tydligt mittalternativ Varken bra eller dåligt och ett Vet inget alls om detta.

Huvudresultaten är desamma i SOM-undersökningarna, andelen negativa till både kungahuset och monarkin ökar något främst under perioden 2005-2010 (FSI 2010).

Sammanfattning

Det ärftliga kungadömets princip är en anakronism i en demokrati som vilar på alla människors lika värde och styrelse av folket, för folket och genom folket (Berg Eriksen 1999). Statsskicket är emellertid fast förankrat i demokratins praktik genom de riksdagsbeslut som i modern tid och efter grundliga utredningar fattats om regeringsformen och successionsordningen. Flera av världens äldsta och mest stabila demokratier är också monarkier.

I en serie undersökningar med svenska folket, riksdagsledamöter och journalister har monarkins legitimitet i Sverige analyserats. Det har gällt principfrågan monarki eller republik, förtroendet för hur kungahuset sköter sitt arbete och kungligheternas popularitet i ett komparativt perspektiv. När det gäller medborgarnas inställning är det sedan möjligt att jämföra med förhållandena i Danmark.

SOM-undersökningarna ger sedan 1995 en mångfasetterad bild av svenska folkets syn på monarkin, statschefen och kungahuset. Över hälften vill behålla monarkin och inte ens var fjärde svensk vill avskaffa den (men lika många saknar åsikt). En majoritet vill inte förändra statsskicket alls och inte ens var femte är för republik med en vald president. Carl XVI Gustaf är lika populär som statscheferna i Danmark, Norge och Finland och  hösten 2011 var han lika uppskattad som den mest populära partiledaren, dåvarande statsminister Reinfeldt. Kronprinsessan Victoria är den ojämförligt mest populära offentliga personen av alla som blivit föremål för bedömning i SOM-undersökningarna. Hösten 2011 var hon mer populär än de mest uppskattade internationella ledarna. (Nilsson 2012)

Mönstret i republikfrågan har varit förhållandevis stabilt genom åren. Däremot sjunker långsiktigt förtroendet för kungahusets sätt att sköta sitt arbete. Från att tillsammans med universitet/högskolor och sjukvården ha varit en av de institutioner som svenska folket haft störst förtroende för, har förtroendet gradvis minskat och kungahuset hamnar idag i mitten tillsammans med andra institutioner inom etablissemanget som bankerna, storföretagen, försvaret och svenska kyrkan. Förtroendet har påverkats starkt av enskilda händelser, som kungens uttalande i Brunei, talet efter Tsunamikatastrofen, kronprinsessans bröllop och särskilt 2010 efter publiceringen av den kritiska och kontroversiella biografin Den motvillige monarken.

Vid en mycket uppmärksammad pressträff i samband med den årliga älgjakten på Hunneberg hösten 2010 kommenterade kungen kortfattat debatten kring boken med orden ”Vi vänder blad och ser framåt” (SvD 2011-11-04). Men svenska folket vände inte blad. Under år därefter har dock förtroendet ökat något. Ett lågt förtroende för kungahuset kan i sin tur påverka inställningen till monarkin och införandet av republik långsiktigt.

Mycket få personer kommer i direkt kontakt med statschefen.  Bilden av monarkin och kungahuset förmedlas därmed av medierna och journalisterna blir länken mellan svenska folket och monarkins företrädare. Intressant nog har en majoritet av journalistkåren en med svenska folket avvikande mening och är för införandet av republik och deras förtroende för kungahuset är mycket lågt.

Det nuvarande stödet för monarkin bland svenska folket bygger på att statschefen enbart har ceremoniella uppgifter men om statschefen gör uttalanden i partipolitiskt kontroversiella frågor kommer kungen att betraktas och bedömas som andra politiska aktörer. Det markant minskade förtroendet under 2004 efter uttalandena i Brunei måste ses mot denna bakgrund. De ceremoniella uppgifterna är därför också betydelsefulla, då valet av länder och institutioner som besöks bedöms mot bakgrund av förhållanden i Sverige och andra länder, som medborgarna tar ställning till. Det gäller också vad kungen gör i andra funktioner än statschefens till exempel som företrädare för scoutrörelsen. Detsamma gäller för andra medlemmar av den kungliga familjen.

Att det finns en folklig uppslutning bakom monarkin i kombination med att kungen idag har renodlat representativa och ceremoniella uppgifter kan innebära att också personer som i princip är för ett annat sätt att utse statschefen inte velat att frågan aktualiseras, då det skulle kunna innebära att det parti man sympatiserar med skulle förlora röster på att driva förslaget. Resultaten från SOM-undersökningen talar också för att en sådan bedömning har varit riktig. Att aktualisera kravet på republik skulle därmed kunna leda till ett minskat inflytande över politiken i andra frågor som man bedömer som viktigare. Detta övervägande är något som präglat de politiska partiernas agerande, också de partier som har monarkins avskaffande i sitt partiprogram.

Riksdagsledamöterna har tidigare hyst lägre förtroende för kungahuset än medborgarna men det har ändrats. Dagens riksdagsledamöter har något större förtroende än svenska folket. Bland riksdagsledamöterna är det emellertid nästan lika många för som emot att införa republik i Sverige och denna fråga är bland riksdagsledamöterna en klar vänster – högerfråga.

Ett sätt att befästa monarkins ställning, som har diskuterats, är att anordna en folkomröstning dvs. med en demokratisk teknik direkt förankra kungadömet hos folket. Det innehåller emellertid det principiella dilemmat att den demokratiska tekniken skulle användas för att legitimera en avvikelse från demokratins princip. Under ståndsriksdagens tid var kungen med stora maktbefogenheter hänvisad till att vinna de ofrälse ståndens stöd för sitt handlande vid flera avgörande skeden i svensk historia. I dagens opinionssamhälle är statschefen utan reella maktbefogenheter beroende av stöd bland svenska folket för monarkins fortlevnad. Professor Dick Harrison pekar å andra sidan på att ingen kung i historien haft lika mycket makt och att mediesamhället och den kommunikationsteknologiska offentligheten bidragit till kungens starka ställning. (Harrison 2006)

Det är mot denna bakgrund som uppmärksamheten kring boken CARL XVI GUSTAF: Den motvillige monarken skall ses. Monarkin bygger på att börd och familj är en bättre princip för att utse statschef än demokratiska val. I boken granskas kritiskt den kungliga just familjens anknytning till den tyska nazismen före och under andra världskriget och kungens tidigare livsstil (Sjöberg, m.fl. 2011). Rapporteringen om kungafamiljen och monarkin har under senare tid fått en annan karaktär med kritisk granskning av vitt skilda förhållanden. Situationen har dessutom gett ytterligare underlag för en principiell debatt om monarki och demokrati som saknar motsvarighet sedan 1960- och 1970-talet.

Margrethe II av Danmark

Vid en jämförelse mellan monarkins legitimitet i Sverige och Danmark har det för Danmark inte varit möjligt att redovisa uppgifter om parlamentarikers och journalisters inställning till monarki och kungahus men i både Danmark och Sverige har monarkin ett stort folkligt stöd med en starkare ställning i Danmark. Det har funnits och finns fortfarande skillnader mellan de nordiska monarkierna (Møller 2014). Statschefen har i Danmark andra uppgifter än de rent ceremoniella och representativa men det är svårt att se att denna skillnad i formella befogenheter skulle vara av betydelse för stödet för monarkin. Tiden under andra världskriget är emellertid av betydelse för stödet för monarkin. I Danmark blev kung Christian X en samlingsgestalt för det danska folket medan det svenska kungahusets agerande inte kom att långsiktigt stärka monarkins ställning i Sverige.

Det är inte bara monarkin i Danmark som har starkt stöd utan även drottning Margrethe personligen. Historiskt intresserad har hon som utbildad arkeolog i sin morfars, den svenske kungen Gustaf VI Adolfs efterföljd deltagit i många utgrävningar. Utövande konstnär med ett brett intresse inom kulturområdet har hon vunnit stor respekt. Genom resor i alla delar av Danmark inklusive Färöarna och Grönland har hon vinnlagt sig om kontakt med det danska samhället och befolkningen. Hon framhåller själv att ytterst handlar stödet för kungahuset om personer och personligheter (Larsen 2016).

I Danmark är drottning Margrethe, kronprins Fredrik och kronprinsessan Mary mycket populära med något lägre värden för övriga medlemmar av kungliga familjen. Danska folket anser att drottningen fullgör sina uppgifter på ett mycket bra sätt. Stödet för monarkin är också mycket starkt och utbrett inom alla grupper. I Sverige är kronprinsessan Viktoria den klart mest populära medlemmen av den kungliga familjen. I båda länderna har det under senare tid också förekommit en debatt om apanagets storlek för medlemmarna av den kungliga familjen.

I Thomas Larsens bok ”De dybeste rødder – Dronningen fortӕller om Danmark og danskerne”uttalar sig tre generationer av danska kungahuset om monarkins styrka och stöd, där man betonar personernas betydelse.

"Kongehuset har en sӕrlig styrke, fordi det igennem 1.000 år har vӕret så tӕt forbundet med historien om Danmark. Det er med til att skabe identitet, eller som kronprins Fredrik har formuleret det: ”Følelsen af att tillhøre en slӕgt, et folk, et land, et fӕllesskab tror jeg bliver stadigt vigtiger på en klode, der i folks bevisthed drejer ekstremt hurtigt.” Alligevel overlever ingen på fordums styrke eller som bӕrere af en selv nok storslået historie. Det krӕver vedholdenhed og omhu at fastholde kongehuset som et samlingspunkt, og dronningen er bevidst om, at kongehuset ikke er stӕrkere end de personer, der bӕrer det, eller som dronning Ingrid engang udtrykte det: ´Hemligheden ved monarkiets bevarelse og popularitet vil alltid vӕre personen. Mennesket.´(Larsen 2016:394)."

Drottning Elisabeth II i Storbritannien firar vid 90 års ålder 65-årsjubileum på tronen. Drottning Beatrix i Nederländerna och kung Albert II i Belgien valde istället att abdikera år 2013 av åldersskäl. Mot den bakgrunden har i medierna diskuterats om också regenterna i Danmark och Sverige skall träda tillbaka och överlämna till den yngre generationen. Men statscheferna i båda länderna har emellertid uttalat att det inte är aktuellt och framhållit att det aldrig skett tidigare.

___________

  • Litteraturförteckning och referenser: Klicka här för sida 1 och klicka här för sida 2

  • Margrethe II av Danmark som konstnär:

  • Lennart Nilsson

    Lennart Nilsson

    Docent i offentlig förvaltning och en av SOM-institutets seniorforskare. Han forskar om offentlig sektor, service, monarkin och svensk flernivådemokrati.

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: