Vad har frambringat Putin och Erdoğan, Orbán och Kaczyński, Brexit, Donald Trump och den hindunationalistiske Narendra Modi? Vad ligger bakom vår motsägelsefulla och förvirrande samtid? På detta har inte heller Mishras bok något enkelt svar. Men hans bok är värd att läsas, anser Sven-Eric Liedman, om inte för den bristfälliga idéhistoriens skull, så för samtidsanalysens.
 
Den indiske journalisten och författaren Pankaj Mishra är en flitig bidragsgivare till en rad ledande brittiska tidningar och tidskrifter, som The Guardian och London Review of Books. Även i New York Review of Books dyker hans namn upp. Därtill har han skrivit en rad böcker, bland annat en roman, The Romantics, som vunnit en viss ryktbarhet.
Nu är han aktuell med en bok om vår allt mer motsägelsefulla och förvirrande samtid. Titeln är lovande: Age of Anger: A History of the Present. Jag börjar ivrigt läsa boken. Här kommer den första samlade analysen av den epok som frambringat både Putin och Erdoğan, Orbán och Kaczyński, Brexit och Donald Trump. Mina förhoppningar blir bara delvis tillfredsställda.
Låt mig börja med vad som ter sig mindre bra med Mishras bok. Den utlovar en ”history of the present”, men den handlar mer om en äldre historia som enligt Mishra börjar vid mitten av 1700-talet med Voltaire och Rousseau och som i hans framställning får en tyngdpunkt med den tyska idealismen ett halvsekel senare. Här är det fråga om renodlingar och ibland rena missförstånd eller felaktigheter.
Av både Voltaire och Rousseau får vi karikatyrer. Den ene är framför allt en slug girigbuk, den andre en drömmande bakåtsträvare som ställer lantlivets tidlösa frid mot stadslivets förkonstling och förljugenhet. Ännu värre blir det med idealisterna. Det är deras nationalistiska lidelser för ett Tyskland i vardande som gav impulserna till det tänkande som inte minst i våra dagar får land efter land att sluta sig inåt. I Mishras framställning är det som om kombinationen av Rousseau, Herder, Fichte och några till formar ett slags oupplöslig molekyl som kan färdas ut över världen från tid och till tid. Överallt är det, säger Mishra, ”senkomlingar” till modernism, industrialism och kapitalism som anammar tankemönstren från Rousseau och tyskarna.
Det finns mycket att säga om detta. Rousseau är inte den förste som ställer land mot stad; det gör till exempel redan antikens pastoraldiktare. Snarare är det ett tema som i otaliga variationer förekommer i alla högkulturer.
När Mishra reducerar den tyska idealismens hela rika tankevärld till senkomlingarnas behov av kompensation använder han sig av en dålig schablon som inte blir bättre därför att den inte är ovanlig i anglosaxisk litteratur. Tyskarna var för övrigt inte de enda senkomlingarna i förhållande till brittisk och i någon mån fransk industrialisering. USA genomgick en parallell process – men varför utvecklades inte samma tankemönster där? Annars tycker sig Mishra återfinna de tyska idéerna i land efter land runt hela globen, i Ryssland, i Japan, i Indien, i Iran…
Däremot ställer han inte frågan varför senkomlingarnas föreställningsvärld nu bemäktigat sig också de två stora lysande undantagen i hans historieskrivning, Storbritannien och USA. Det är ju i själva verket inför Brexit och Trump som ”a history of the present” borde ta sin utgångspunkt. Utvecklingen i Ryssland, Turkiet och Ungern ter sig i jämförelse lättare att förklara.
Nog om detta. Det är i sin samtidsanalys som Mishra har sin styrka och i den kan han ofta ge historiska bakgrunder av helt annan relevans än det lösa spåret tillbaka till franskt och tyskt 1700- och 1800-tal. Med särskild iver tar jag del av vad han skriver om den indiska utvecklingen som många med mig vet alldeles för lite om. Vågen av hindunationalism, som förde Narendra Modi till makten, är en av de första stora nutida proteströrelserna mot vad som uppfattas som teknokratiska och intellektuella eliter utan förståelse för vare sig vanligt folks problem eller den egna traditionens omistliga särart. Liksom andra motsvarande rörelser runt om i världen har de chauvinistiska hinduerna sina speciella syndabockar: Indiens hundra miljoner muslimer.
Hindunationalismen har spelat en viktig roll i Indiens moderna historia. Den fick sin främste ideolog i Vinayak Danodar Savarkar som under många år konkurrerade med Gandhi om ledningen i den indiska frigörelseprocessen. Savarkar var en viktig inspirationskälla för den man som mördade Gandhi 1948. Av Narendra Modi, den nutida premiärministern, har han lyfts fram som ett föredöme för alla indier. För att förverkliga drömmen om ett rent hinduiskt Indien skyr aktivisterna knappast några medel. Modi själv står anklagad för mord på muslimer liksom för en anti-muslimsk pogrom. Näst den antimuslimska propagandan står kampen mot vad som uppfattas som rotlösa intellektuella högst på dagordningen för Modi och hans parti. Målet för hans program är få den indiska mytens ”gyllene fågel” att flyga igen och bli ”världens guru”.
”Make America great again!”, Trumps skallande stridsrop är bara som en sen variant av Modis gyllene fågel. Samma slags myter tycks i svang överallt, något stort från det förflutna ska återupprättas, inre fiender ska drivas bort och intellektuella förrädare tvingas till tystnad. Det eviga Ryssland är på marsch, Storungern och Storpolen ska skapas på nytt, Japan måste återfinna sin forntida glans och Kina bli Mittens rike i global skala. I Mellanöstern finns både Israels allt högre murar och IS fejkade kalifat. Ingenstans är våldet så naket som där, ingenstans kämpar världens mäktigaste militärmakter om inflytandet som där.
Myterna som eldar politikerna runt om i världen har aldrig varit riktiga döda; de har funnits mer eller mindre i bakgrunden hela tiden. Men nu dekorerar de överallt de stora, skrävlande ledarnas retorik. De får människomassor att jubla och skribenter av olika slag att utbrodera dem till maktens fromma. Hur kan det ha gått dithän?
Det finns givetvis inget enkelt svar som Pankaj Mishra eller någon annan kan sammanfatta i några enkla meningar. Men det finns åtminstone några hållpunkter. Mishra ger några sådana. Till exempel: Den globala ordning som etablerades efter 1945 och som formades av västmakterna har gett plats för en global oordning. Denna oordning fick år 2003 Bush och Blair att starta ett huvudlöst krig mot Irak. Utan det hade IS varit otänkbart och kriget i Syrien inte artats som det gjort.
Över huvud har ”kriget mot terrorismen” misslyckats totalt. Terrorister framstår i medieljuset som mycket olika varandra; de som är bördiga från Europa eller USA är inget annat än ensamma galningar, medan muslimska och andra framställs som välorganiserade krigare. Den verkliga skillnaden mellan dem är hårfin. Mishra pekar på likheten mellan Oaklahomabombaren Timothy McVeigh och hjärnan bakom terrorattackerna 9.11.2001, Ramzi Ahmed Yousef. Båda är stolta över sina dåd som drabbar oskyldiga så som USA:s många krig under senare årtionden har gjort.
Dagens terrorism är obegriplig utan den nuvarande, kaotiska globaliseringen. Lika obegriplig skulle den speciella typ av nationalism som vinner val efter val jorden runt vara. Den hämtar sitt breda stöd bland dem som förlorat på utvecklingen och som nu riktar sitt missnöje mot diverse utpekade syndabockar. Mishra talar med rätta om ”vår demagogiska samtid”.
Men de segerrika demagogerna serverar sina väljare en motsägelsefull politik. De säger sig bekämpa eliterna men står ofta nära just den inflytelserikaste eliten av idag, de superrika kapitalisterna. Donald Trump är själv miljardär och fyller sin regering med andra miljardärer. Narendra Modi för en ekonomisk politik som gynnar de rikaste. I Kina, där Xi Jinping inte behöver bekymra sig om något väljarstöd, gynnas på samma gång aggressiva nationalistiska stämningar och en ekonomisk politik som leder till extrem ekonomisk ojämlikhet.
Pankaj Mishra visar inte på någon väg ut ur detta elände. Men hans bok är värd att läsas, inte för den dåliga idéhistoriens skull, utan för samtidsanalysens.