Margaret Bernadine Hall - Fantine med Cosette (Wikipedia)

Århundradets roman?
David Bellos om Les Misérables

Genom sin tematik, sitt omfång och sin ambition kan Victor Hugos väldiga Les Misérables sägas både sammanfatta seklet och vara en kulmen på artonhundratalets typiska romanbyggen: väldiga till omfånget, med ett vittfamnande ämne och ett ymnigt persongalleri. Per Arne Tjäder skriver här om David Bellos The Novel of the Century – ur alla tänkbara aspekter helt och hållet ägnad Les Misérables – att det är en personlig essä, infallsrik och spretig, men hela tiden underhållande.
_________

Vilken är ”1800-talets roman”? En tämligen meningslös fråga kan tyckas. Men inte för litteraturforskaren David Bellos. Han har bestämt sig och därför skrivit boken The Novel of the Century, helt ägnad detta verk ur alla tänkbara aspekter. En personlig essä, infallsrik och spretig men hela tiden underhållande.

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag ur boken

Det exemplar av 1800-talets roman som står i vår bokhylla, i Wilbours engelska översättning, räknar 1432 sidor. Nyare svenska utgåvor är utan vidare förklaringar förkortade intill oigenkännlighet. I sitt franska original blev den år 1862 en pyramidal succé som slagit de flesta rekord. Dit hör också att den i modern tid blivit förlaga till en av de mest framgångsrika musikalerna 1någonsin, som i sin brittiska version drygt trettio år efter premiären fortfarande drar fulla hus i London. Ja, det rör sig naturligtvis om Victor Hugos Les Misérables.

På svenska heter den Samhällets olycksbarn – egentligen ingen dum titel eftersom Hugos grundhållning är medkänslan med de utsatta. ”Misérable” på franska har många betydelser, inte bara fattig utan också ömklig, beklagansvärd och olycksdrabbad. Romanens arbetstitel var länge Les Misères, eftervärlden håller nog med författaren om att den nya titeln är bättre. Romanen handlar ju om människor. Och ”misère” på franska betyder också struntsak, en obetydlighet.

David Bellos är professor i Princeton och översättare från franska. Han har skrivit biografier över så pass olika konstnärer som Romain Gary, Georges Pérec och Jacques Tati. En essä om översättandets konst och vedermödor, Is That a Fish in Your Ear?, blev ett lyckokast och står på kurslistorna på många lärosäten. Biografin över Victor Hugos opus maximum är hans senaste bedrift.

Bellos menar naturligtvis inte att Les Misérables är seklets bästa roman, snarare att den genom sin tematik, sitt omfång och sin ambition på något symboliskt vis kan sägas sammanfatta seklet och att den tillika är en kulmen av seklets typiska romanbyggen: väldiga till omfånget, med ett vittfamnande ämne och ett ymnigt persongalleri, allt präglat av vad kritikern Jean-Bertrand Barrère kallat författarens ”lysande imaginära måttlöshet”.

Som dramateoretiker var den unge Victor Hugo den förste att inse det storslagnas betydelse för teatern, ett arv från revolutionen. Hans romantiska dramer har dimensioner som kräver en stor scen och ett stort ämne. Det gör också hans romaner, från medeltidsfantasin Notre-Dame de Paris till den visionära Les Misérables, berättelsen om Jean Valjean, Marius, Fantine, Cosette, Thénardier och alla de andra, aktörer i en tid av våldsam förändring under penningens begynnande herravälde. Liksom Dickens och Eugène Sue blandar Hugo melodramens och äventyrsberättelsens ingredienser av romantik och realism – även denna förening en av 1800-talets stora uppfinningar.

Émile Bayard – Cosette sopar.

Också Bellos bok är en blandning av romantik och realism, essäistik och litteratursociologi. Han blandar en blick för textens detaljer – som att Valjean är en av världslitteraturens tystaste hjältar – med redogörelser för dess framväxt, om hur författarens idéer tar form men också om de praktiska vedermödorna när handskrift förvandlas till korrektur som skall skickas fram och tillbaka mellan författare och förläggare.

Den resan kompliceras onekligen av att Hugo lever som landsflyktig på kanalön Guernsey, varifrån han sänder sin straffpredikan över andra kejsardömets självhärskare ”Napoléon le Petit”, och där han fullbordar sin stora roman som en sorts motståndets manifest. Det betyder också att manuskript och korrektur, enligt ett komplicerat schema som engagerar hela familjen, skall skickas med post fram och tillbaka via England till tryckeriet i Bryssel – Bellos spar oss inga detaljer när det gäller vad som kan inträffa med en postgång ständigt underkastad väder och vind. Han har till och med räknat ut hur många frimärken som måste ha gått åt för de ständiga försändelserna. Inte konstigt att Bellos valt undertiteln ”The extraordinary adventure of Les Misérables”.

Victor Hugo visste nog att alla turer rörde hans livsverk, hans gåva till mänskligheten. Han ändrade in i det sista i korrekturen och krävde minutiös kontroll över processen. Förläggaren Albert Lacroix i Bryssel hade samtidigt sitt att tänka på, bokens omfång satte tryckeritekniken på nya hårda prov och det var ju bråttom. Samtidigt anade han att han nog hade seklets bästsäljare på gång.

Bellos skriver personligt och med växlande perspektiv. Mycket givande är de avsnitt som diskuterar romanens språk och ordförråd. Victor Hugo var kanske inte bäste vän med le mot juste. Men han var ingen pladdrare. Mycket medveten om ordens valör och verkan använder han provençalska och spanska, dialekter och gatuslang, därtill medvetet felvalda fraser och felciterat latin, för att karakterisera personer liksom facktermer från gammaldags hantverk. Bellos menar att Hugo till och med hittat på egna ord, han kommer därmed till den paradoxala slutsatsen att en av de mest översatta romaner som finns innehåller ord som ingen egentligen vet vad de betyder.

Ett mycket speciellt ord dyker upp, enligt Bellos för första gången i tryckt franska: merde. En av Napoleons generaler, Cambronne, lär ha utslungat det mot de perfida engelsmännen vid Waterloo – i den situationen fritt översatt ”ta er i häcken”. Det gör han även här. Trettio år senare skulle en variant återklinga på Théâtre de L’Oeuvre, i Alfred Jarrys Ubu Roi: merdre!

Själv en översättare kan Bellos naturligtvis inte avstå från ett kapitel om de många tolkningarna till andra språk, även det ett kapitel med många poänger. Den kinesiska översättningen tog flera decennier att fullborda, en revolution och en kulturrevolution råkade komma emellan. Andra översättningar gick desto snabbare, också den i USA. En anekdot kan inte utelämnas. Romanen blev omedelbart populär bland konfederationens soldater under amerikanska inbördeskriget. Fotfolket gav därvid originaltiteln en alldeles egen onomapoetisk innebörd: ”Lees Misérables”. Alltfler på den sidan anade ju att kriget snart var förlorat: ”Yes, Hugo’s bok was really about them, the miserable soldiers of Robert E. Lee.”

I sitt korta förord till Les misérables anger Hugo tre samhällsproblem som han menade måste åtgärdas: fattigdomen, svälten och okunnigheten. Och så länge ”ignorance” och ”misère” härskar så är en bok som denna inte onödig. Men några konkreta vägar eller lösningar anger inte romanen. Varken kapitalets eller socialismens tillbedjare kan finna argument för sin sak i boken. Hugo står på de utblottades sida, men han är knappast en revoltör. Så använder han ordet ”proletariat” i dess ursprungliga romerska betydelse: de egendomslösa. Lyckas man däremot skaffa sig ”egendom”, utbildning och arbete, och kanske dessutom kunna ge arbete åt andra är mycket vunnet.

Republikanen Hugo är i jämförelse med en man som Karl Marx snarast en romantisk reformist. När han skildrar de parisiska barrikadstriderna i juniupproret 1832 är hans hjälte Mabeuf: en gammal fridsam men ruinerad botanist som inte längre står ut utan höjer den röda fana som sedan dränks i hans eget blod. Bara en ensam röst ur djupet.

Romanen blev som sagt en stor succé, men många kritiker och kollegor var inte lika nöjda. Flaubert tyckte att man får bara inte skriva så här när man är samtida med Balzac – vilket Hugo inte längre var. Och Dumas d.ä. kände sig vada i kvicksilver vid läsningen – vad nu det betyder. Men det är väl just måttlösheten som segrar. Bellos skriver om den berömda episoden när Valjean bär den skadade Marius djupt nere genom Paris kloaker, att där lyfter boken till legend, saga och myt: Valjean som en Herkules, en Theseus i labyrinten eller en Kristus med sitt kors. Hugo själv kunde ha tillagt, att när man ska skildra den stora sociala frågan om jordens fördömda och seklets nya klasser får man inte vara fin i kanten. Då krävs det att man är vidunderlig i grepp och perspektiv.

Den åldrade Goethe kallade en gång sin Faust för ”en inkommensurabel produkt”. Det kunde man också benämna Les Misérables och i synnerhet dess författare. André Gide har sagt det roligast av alla: ”Victor Hugo är Frankrikes störste författare – tyvärr”.

__________

  • David Bellos läser ur och talar om sin bok på Shakespeare and Company Bookshop:

  • Per Arne Tjäder

    Per Arne Tjäder

    Tidigare litteraturforskare vid Göteborgs universitet, litteraturkritiker och dramaturg vid Göteborgs Stadsteater. Gav 2014 ut Gare d'Austerlitz. En bok om Patrick Modiano

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: