Ett inslag om Scilipote från Annozero
Av ÅKE MALM
Vilken vecka!
Italien kämpar vidare – mot alla odds. Företagarunionen (Confindustria), med alla olika branschorganisationer säger:
– Nu står vi på randen till avgrunden. Regeringen måste reagera.
Svaret från Silvio Berlusconi är den vanliga undanflykten. ”Vi klarar oss bättre än alla andra. Regeringen jobbar dag och natt på att skapa dekretet som skall få fart på ekonomin”. Han möts av jubel när han framträder på det nya partiet Rörelsen för de nationellt ansvariga och lovar ”Mitt anseende är så stort att jag kommer att sitta kvar till minst 2020.”
Ansvarig ledare och inspiratör till denna nya rörelse är Domenico Scilipoti, även kallad Mimuzzo eller Mimmo, som räddade Berlusconi från undergång vid förtroendeomröstningen 14 december förra året. En inte direkt reslig personlighet – tidningarna konstaterar att Berlusconis eget huvud slutar på en nivå som är drygt 10 centimenter över Scilipotis.
Jag har tidigare beskrivit denne säregne person som nu börjat spela en roll i främsta linjen i Italiens inrikespolitik. I grunden är han läkare, gynekolog men under senare år har han skapat sig ett rykte som expert på alternativmedicin och agopunktur. Hans sägs vara utsedd till specialist på detta senare område från universitet i Paranà, Brasilien, och har varit föremål för åklagarnas utredningar med misstankar om samröre med olika personer från den sicilianska maffian, Cosa Nostra.
Scilipoti har dragit igång sin rörelses första partikongress utan att väja för vad det kostar. Fyra jättehöga värdinnor i blått kliver ut ur en superlång vit limousine framför Roms Auditorium. En musikorkester från hans hemstad Caltanisetta (på Sicilien) har flugits upp för att ackompanjera nationalhymnen och på podiet står den nya partiflaggan med symbolerna för Tao, Yan och Yin i tricolorens färger. I publiken går starka, kortsnaggade gossar i khakifärgad jacka och nationella frontens trefärgade flamma på armbindeln.
Mimmo talar om sig själv i tredje person. Han hävdar att en politiker måste tänka på sitt land. ”Det var det jag gjorde när jag bildade ´de ansvariga´ och räddade regeringen 14 december”, säger han. Då hade han lämnat Antonio Di Pietros parti Idv för att rösta med regeringen – ett av Di Pietros bittraste ögonblick har han sagt. Med Scilipotigängets nya position kompenserades regeringens förlorade röster när Gianfranco Fini lämnade Pdl.
Bortser man nu från orientens religiösa symboler håller sig Scilipoti till den katolska mittfåran. En huvudfråga för honom är att det måste fortsätta att finnas ett krucifix i alla italienska skolsalar. Och naturligtvis är han emot varje form av samlevnad som inte bygger på äktenskapet. ”Nu får det vara slut på slarvarna – jag måste få känna mig stolt att gå på gatorna som italienare och kristen”, ropar han.
Sedan blir det Berlusconis tur, han kommer in och får sig ännu en nationalhymn från de sicilianska bleckblåsarna. Stora famnen och kindpussar på alla som står i närheten. Han beklagar att han är sen men han kämpar med att få ihop ekonomidekretet.
Därefter blir det bara historia. Ännu en gång – för tusende gången ? – berättar han om hur han bestämde sig för att kasta sig in i politiken (scendere in campo) för att förhindra kommunisterna från att ta över landet. Hur han utsatts för åklagarnas maktövergrepp som berövat honom även finansiella resurser. Folket gäspar för det här är en historia de har hört många gånger förut.
Scilipoti lovar Berlusconi trohet och sedan är spexet över. En grotesk uppvisning när landet samtidigt blöder. Ännu en gång har EU krävt handling och snabba beslut för att få kontroll över den ekonomiska utvecklingen. Sedan nästan 20 år har ekonomin stått stilla samtidigt som statsskulden bara skenat iväg.
Desperationen bland de arbetslösa bara stiger. Kravallerna i Rom i lördags skakade om etablissemanget. Inrikesministern kräver nya speciallagar och Roms borgmästare, extremhögerrepresentanten Gianni Alemanni kräver en fidejussione, en bankgaranti, av alla dem som vill protestera på Roms gator.
Emma Marcegaglia i Che tempo che fa
CGIL kringgick kravet genom att dra ett stilla demonstrationståg genom Villa Borghese till Piazza del Popolo. Ungdomsavdelningen av Confindustria valde traditionsenligt att lägga sin sammankomst på ett av Capris lyxhotell. Slutorden kom från Emma Marcegaglia som nu är på väg mot slutet av sitt mandat som ordförande i motsvarigheten till svenskt näringsliv.
En dag kommer någon att skriva en biografi över denna starka kvinna som var en sensation redan när hon tog över organisationen efter Luca de Montezemolo, Ferraris chef.
Det har i decennier varit tradition att Confindustria i huvudsak stödjer sig mot regeringarna, isynnerhet när det handlar om mitten-högersådana. Med Marcegaglia har Confindustria för första gången talat klarspråk och häftigt kritiserat Berlusconis regering. ”Det går inte att vänta längre. Det krävs snabba insatser för att få igång ekonomin”, säger hon. Och nämner fem exempel som borde få de gamla företagarna att gå i taket. Privatisera allmänägda lokalföretag som går med förlust. Sälj ut all statlig egendom och inför en mindre förmögenhetsskatt som kan täcka sänkningar av inkomst- och företagsbeskattningen är några av dem.
”Det är inte rimligt att vi riskerar förlora 6-7 miljarder euro i Eu-stöd bara för att regeringen och de lokala myndigheterna inte lyckats formulera några förslag till konkreta insatser i Syditalien”, säger hon och får stora applåder.
Men den allra längsta applåden kommer när hon ber församlingen applådera och tacka statschefen, Giorgio Napolitano. Standing ovation – det hade man aldrig trott. Att den solitt konservativa församlingen skulle så hjärtligt tacka den gamle kommunisten Napolitano för hans aktivitet de senaste månaderna.
Det är möjligt att regeringen till slut kommer fram till något. Men just nu finns det bara ett enda förslag till modernisering – skolelevernas betyg skall framdeles publiceras på Internet, istället för att enligt traditionen spikas upp på skolornas anslagstavlor.
Kan kanske vara bra. Men det krävs nog mera krut om det skall bli någonting.
För Romano Prodis tidigare finansminister, Vincenzo Visco, informerar om att enligt hans beräkningar kommer det 2013 att saknas 20 miljarder för att balansera budgeten, något som Berlusconi lovat EU.