När Marieke Lucas Rijnevelds debutroman De avond is ongemak (Obehaget om kvällarna) utkom 2019 framstod hon som ett litterärt underbarn. Snabbt tilldelades hon inte bara det nederländska debutantpriset utan också Bookerpriset, och detta alltså för sin första roman. Nu har debutsuccén fått en ännu starkare uppföljare med Mijn lieve gunsteling.
Det nya verket kan enklast beskrivas som romanen om ett övergrepp, men det är avsevärt komplexare än så. Här befinner vi oss återigen mitt bland korna och leråkrarna på den strängt kalvinistiska nederländska landsbygden. Det är sommaren 2005 och den 49-årige veterinären Kurt, som ofta tjänstgör på gården De Hulst, inleder en relation med ägarens 14-åriga dotter – titelns ”mijn lieve gunsteling” (”min älskade gullunge”). På gården bor också flickans bror och hennes fåordige far. Ännu en bror och flickans mor, som lämnade gården sedan denne bror omkommit i en olycka och fadern gått in i en djup depression, gör sig också påminda som gengångare i de kvarvarandes medvetande. Dragen känns igen från debutromanen men här tas allting ett steg längre, inte minst i den enastående språkbehandlingen.
Flickan är ett känsligt barn med livlig fantasi, delvis till följd av hennes stora beläsenhet som visar sig i otaliga hänvisningar till både ungdoms- och vuxenlitteratur. Där finns Harry Potter och Roald Dahl sida vid sida med Beckett och T.S. Eliot, men också referenser till popkultur och film, för att inte tala om alla de sångtexter som knyter ett intertextuellt nät runt berättelsen. Ibland träder flickan in i ett drömtillstånd där hon blir en straffande fågel som var den som i själva verket störtade in i World Trade Center. I sitt inre är hon dessutom inbegripen i en ständig dialog om gott och ont med Freud och Hitler, vilket också känns igen från Obehaget om kvällarna. När Kurt så svänger upp på gårdsplanen i sin skåpbil, som snart omvandlas till deras ”kärlekstempel” när han med hjälp av en madrass och några kuddar bokstavligen lägger hyende under lasten, tycks han erbjuda en utväg. Han intresserar sig för henne, ”sin utkorade”, vinner hennes förtroende och trollbinds av hennes berättelser som leder över i allt intimare samtal om allt som rör sig i hennes liv: musik, böcker, kompisar, killar och till sist hennes önskan att kunna kissa som en pojke. Hon har en fixering vid den förmågan, vill själv ha ett ”horn” och är generellt fascinerad av penisar. Kurt inser att han kan komma henne nära genom löften om att lära henne kissa på pojkars vis och därigenom få en möjlighet att förena sig med henne. En önskan som han slutligen förverkligas i en serie övergrepp.
Genom hela romanen är Kurt berättaren och förmedlar i den egenskapen intrycket att han och flickan förför varandra. Han sållar i informationsflödet och styr läsarens perspektiv i identifikationens riktning på ett sätt som påminner om Raskolnikovs metod i Brott och straff. Men Kurts noggranna återgivning av andra personers yttranden och ingående beskrivning av omgivningens reaktioner skapar glipor i texten som inbjuder till andra tolkningar. När flickan citerar ur Stephen Kings It med orden ”Maybe, in the end it’s the voice that tells the stories more than the stories themselves that matter”, är det en elegant antydan om en möjlig alternativ läsning. Personerna framträder utifrån de pusselbitar som Kurt släpper ifrån sig, snarare än genom egentliga personteckningar. Men ju längre han berättar, desto mer motsägelsefull blir bilden. Spänningen mellan denna och vad som faktiskt händer – särskilt i flickans inre – är mycket skickligt konstruerad och ett av romanens mest fängslande inslag.
Men Kurt är ingalunda någon endimensionell förövartyp. Han har två tonårspojkar tillsammans med hustrun Camillia som är lärare i den småstad inte långt från De Hulst som genomgående kallas The Village. Det är flickan som använder det engelska namnet. Överlag talar hon gärna genom engelska uttryck och låtcitat: ”I wanna know what love is, I want you to show me”. Kurt charmeras av både detta och hennes hermafroditiska väsen som tycks erbjuda en väg ut ur hans egen kvävande livsmiljö. Båda två vill komma bort från det tomma och instängda landsbygdslivet, men också från de problem som förtär dem inifrån. Flickans intresse för Kurt som flyktväg väcker ett gensvar av otyglad förälskelse hos honom. Han ser henne som sin möjlighet att få blomma ut till fullgången människa, för även han hemsöks av vanföreställningar och outhärdliga mardrömmar med rötter i övergrepp som hans mor en gång i tiden utsatt honom för. Genom dunkla tillbakablickar återkallas dessa scener och moderns krav på honom den gången att aldrig intressera sig för andra kvinnor än henne; jämnåriga eller yngre flickor är det bästa sällskapet för honom.
I dessa spänningsfält växer Mijn lieve gunsteling fram som en genialt kontroversiell roman, inte minst i behandlingen av pedofiliproblematiken. Porträttet av Kurt blir en manifestation av litteraturens förmåga att ta vid där psykologins och sociologins språk tar slut. De övergrepp som han genomlidit har låst fast honom i de tidiga tonårens utvecklingsstadium och hindrat honom ifrån att helt bli vuxen. Detta förklarar hans barnsliga lycka över att i flickan hitta en tonårig jämlike att förälska sig i och upptäcka världen tillsammans med. Det blir en chans att få börja om på nytt och kanske bli riktigt vuxen – ett hypotetiskt löfte om hjälp så starkt att hans officiella vuxenjag inte kan hålla emot. Till sist avslöjas förbindelsen, de smutsiga sidorna väller fram och sprickorna i texten röjer hur fel han trampat och hur fel han tolkat flickans signaler. Av romanens slutscen, som anteciperas texten igenom, framgår att berättelsen är skriven i fängelse som en redogörelse riktad till flickan, en beskrivning som utmynnar i självförnekelse, upprättelseförsök och djup förtvivlan över att vara ensam kvar med sina minnen när världen går vidare.
Med Mijn lieve gunsteling visar Marieke Lucas Rijneveld på nytt sin unika talang som särskilt återspeglas i en stil som överträffar det mesta. Språket suger i suggestiva slingor in läsaren i texten, vars ton pendlar mellan lätt drömska färger och inslag av rent äckel som stämningsbrytande medel när det språkliga broderiet hotar att föra för långt. Men där finns också ett starkt driv, psykologisk förståelse och otaliga bibelreferenser som effektfullt infogar romanen i en större intertextuell ram. Marieke Lucas Rijneveld känner bibelns värld, och med hjälp av den förtrogenheten skapar hon effektfulla krockar mellan högt och lågt, allvar och naivitet som tillsammans med Kurts bisarra veterinärmedicinska bildspråk bidrar till romanens underskruvade komik.
Mijn lieve gunsteling är kort sagt en enastående roman, skickligt komponerad med hjälp av sammanflätade tidsplan och perspektiv som beskriver en lika fängslande som levande upptäcktsresa i människans väsen. Debutromanen Obehaget om kvällarna har just kommit ut på svenska och vi kan bara hoppas på att en översättning av uppföljaren snart blir verklighet.
Läs Tommy Anderssons artikel om Marieke Lucas Rijnevelds debutroman här>>