I den samtida franska poesin måste, tillsammans med Yves Bonnefoy och möjligen Jacques Roubaud, Michel Deguy räknas som nestor. Av något skäl är han dock ännu inte vare sig översatt eller introducerad i Sverige. Deguy gav ut sin första diktsamling redan 1959, en tid alltså när surrealismen ännu var döende i Frankrike och André Breton hade ytterligare några texter i sig. Avståndet till surrealismen är från min position, här i Malmö 2014, mycket längre än de blott 50 år som gått sen Breton gick bort och surrealismen med honom. Det är genant att medge och förmodligen mer än bara ohövligt, men det skänker Deguys person och författarskap ett historiskt skimmer. Att han fortfarande publicerar sig och driver sin tidskrift, Po&sie, spelar ingen roll.
Därmed inte sagt att han skulle vara en för sent född surrealist; han har i själva verket mycket lite med den att göra. Men det finns annat i hans texter som förstärker det historiska skimret: de ständiga referenserna till Heidegger, att han faktiskt talar om det sanna livet i sina essäer, hans svaghet för metaforer, att han blandar in gamla grekiska termer och begrepp i sina dikter, allt det bidrar också. Jag är inte klar över om det är ett positivt eller negativt omdöme, men Deguy framträder som ett något otidsenligt fenomen.
Det gäller också N’était le cœur (2011), en av poetens senaste böcker. Här har Deguy samlat dikter och mini-essäer som figurerat i en rad olika sammanhang. På köpet får man ett antal teckningar av konstnären och författaren Alain Lestié, som då och då illustrerar Deguys ord, men som oftast är där för och i sig själva. Det är på inget vis en diktsamling, ingen helhet. Har man läst en del av hans tidigare produktion är det svårt att bortse från att han upprepar sig här och där. Den fungerar med andra ord ganska väl som ingång till författarskapet. Där finns reflektionen kring dikten som fenomenets ort; kring känslan och förnimmelsen som leder till världen i stället för till det innerliga; och, inte minst, den barnsliga skrivglädjen. Det är något av ett mysterium att den alltid är där. Minsta lilla fras, om så dess tema är döden eller kärleken, är hopp och jouissance.
På boksidorna möter man således en lärd och lekfull blick på världen. Man möter en poet som har uppnått den där positionen där det inte längre finns något ansikte att förlora. Deguy har sin plats i det franska kulturlivet, ett litet hov av yngre poeter och litteraturkritiker som håller hans verk högt, och förläggare som ger ut det som han skriver. Det är en position från vilken man kan tillåta sig att vara banal, enkel och lite småkul. Någonting säger mig att en poets åldrande ser mycket annorlunda ut idag än vad det gjorde för hundra år sedan. Och mycket riktigt är dikterna och de små essäerna i N’était le cœur ibland banala, ibland djupa. Om det blir det ena eller det andra verkar inte riktigt spela någon roll. I Danaé dans le lit till exempel, hittar man två rader där Deguy rimmar ”Véronique” med ”phénoménologique”, till synes utan ironi (klicka här för att läsa hela dikten). Ett rim som möjligen hade platsat på en julklapp. Och här finner vi det i en dikt där poeten reflekterar över relationen mellan poesi och bildkonst. Vad gör vad för vem? Det är spelet mellan bildens ikoniska yta och diktens semantiska, mellan det osynliga och det oläsliga som för läsaren/betraktaren framträder
comme le voile de Véronique
c’est très phénoménologique
[som Veronicas slöja / det är väldigt fenomenologiskt]
Det är i en sådan lekfullhet som Deguys skrivglädje ger sig tillkänna. Den har som sagt funnits där sedan poetens första diktsamlingar. Han besjunger det faktum att han kan sjunga, att han inte är stum. Tystnaden spelar ändå en viss roll i Deguys poesi, men hans tystnad har mycket lite att göra med den modernistiska tystnaden – det vill säga den tystnad som uppstår när man nått språkets gräns, när det som ska uttryckas inte längre låter sig sägas. Hos Deguy fyller tystnaden funktionen att introducera det ögonblick när läsaren, tillsammans med poeten, kan förlora sig i sägandet. I Seuil ur poetens andra diktsamling, Poèmes de la Presqu’île formulerar Deguy det som följer: L’espérance confie que t’attends un pays dont cet amour d’écrire est l’acte de naissance. [Hoppet försäkrar att ett land väntar dig vars födelse är denna kärlek till att skriva.] Inte undra på att han skriver med sådan glädje.
Klicka på bilden för att förstora den
Men det är inte enbart julklappsrim hos Deguy. Han tar leken med ord på stort allvar och griper sig an den med stor lärdom. Även den fransktalande behöver åtminstone två lexikon för att ta sig fram i hans dikter, ett grekiskt och ett latinskt. En förtrogenhet med den europeiska konst-, litteratur- och filosofihistorien skadar inte heller. Deguy fyller sina dikter med främmande ord, referenser till halvkända och kända poeter, till Heidegger och Merleau-Ponty, till sina egna tidigare texter; men han fyller dem med lärdom utan att göra läsaren liten och okunnig. Tvärtom framstår Deguys dikter som riktade till hans likar; till de som ibland är banala ibland djupa, till de som finner spörsmål om jordens relation till världen och till andra världar vardagliga.
Det lärda hos Deguy tar sig också uttryck i små försök att skapa nya ordstäv eller maximer, att använda själv och att dela med sig av. Det finns flera minnesvärda sådana i N’était le cœur, men de är svåröversatta. Här följer ett urval:
L’idéalisme est un argument d’immortel
Mais le mourant sait bien que sa disparition
n’entraine pas ce qui est
[Idealismen är ett odödlighetens argument Men den döende vet mycket väl att hennes försvinnande inte drar med sig det som finns]
Le monde est en étant semblable
[Världen är genom att vara lik]
Le kérygme fait rentrer la raison dans la comparaison
Den sista vill jag inte ens försöka att översätta. Det betyder ungefär: det utropade för tillbaka förnuftet till det jämförande. Jag tar med det för att det, tillsammans med frasen innan, i kondenserad form rymmer större delen av Deguys poetik. Världen, den sinnliga, är för honom något metaforiskt och den framträder bara genom liknelsens som.