Belgiska finns inte, det vet alla som haft kontakt med belgisk litteratur eller besökt Belgien. Landets litteratur skrivs antingen på franska eller nederländska och ges i regel ut i Paris eller Amsterdam. Och vem i Belgien talar väl ”belgiska”?
Nu påstår två franskspråkiga belgiska författare att belgiska faktiskt existerar. I sin lilla ordbok lyfter de fram exempel på ett språk, som hämtat näring ur flera jordmåner och som till sin karaktär är lekfullt och uppfinningsrikt till skillnad från franskans respektfulla allvar.
Redan under bokstaven A får den vetgirige sitt lystmäte. Till exempel får vi veta att uttrycket ”Je ne sais plus dire Alfred” betyder att man har ätit sig proppmätt, att verbformen Allez kan användas i alla tänkbara sammanhang och att det är något speciellt med Amour à la bruxelloise.
Så fortsätter det alfabetet igenom för att sluta med en övning i belgiska à la Raymond Queneau. Det gäller nu för läsaren att översätta en text från belgiska till franska.
Men dessförinnan ger oss författarna en lektion i ”Belge attitude”. Inte oväntat handlar den om mat: belgaren gör som bekant heder åt bordets njutningar. Han börjar med en déjeuner på morgonen, fortsätter med en dîner mitt på dagen, och avslutar med en souper på kvällen, allt enligt gammal fransk tradition. Däremellan kan han tänka sig att r´ciner klockan fyra på eftermiddagen. Ordet är rena rama latinet, det kommer av re-cenare.
– Klicka här för att läsa författaren Eva Mattssons essä om ”Belgitude”
– Klicka här för att komma till en websida med en ”Dictionnaire belge
& bruxellois”
– Se ett – av många – videoklipp om språkproblematiken i Belgien här: