Michael Trimble – Why humans like to cry. Tragedy, evolution, & the brain

I äldre tider kunde en berättelse bara sluta på två sätt: när hjälten och hjältinnan bestått alla prov gifte de sig eller också dog de. Den yttersta mening som alla berättelser leder till har två ansikten: livets beständighet, dödens oundviklighet. (Övers. Viveca Melander)

Detta vackra citat ur Italo Calvinos roman Om en vinternatt en resande är en av många allmänkulturella referenser i Why humans like to cry – tragedy, evolution, & the brain. Författare till boken är Michael Trimble, psykiater och professor i neurologi vid Institute of Neurology i London.

Citatet från Calvino inleder Trimbles sista kapitel Why do we get pleasure from crying at the theatre? Låt mig först som sist konstatera att den frågan aldrig får något riktigt bra svar. Boktitelns antydan om ett svar på varför vi människor överhuvudtaget tycker om att gråta infrias heller inte. Därmed inte sagt att boken saknar intresse. Tvärtom!

Citatet liksom bok- och kapiteltitel är delar av Trimbles dramaturgi. Han siktar högt. Det handlar inte bara om gråtens evolution och neurobiologi utan väl så mycket om empati, socialt samspel, mötet med den andre och ytterst om den mänskliga kulturens djupaste rötter. Han lyckas inte presentera en sammanhängande bild – vilket i och för sig inte är så förvånande givet den breda ansatsen – utan bjuder mer av ett intresseväckande associativt lapptäcke. Som läsare går man dock inte riktigt fri från känslan att en grånad emeritusprofessor, som vigt sitt liv åt neuroanatomi, äntligen fått byta exakthetens skrivdon mot bredare penslar och en färggladare palett. Stor sak i det.

Tragedin och den emotionella gråten
Trimble inleder med en diskussion av Nietzsches klassiska Die Geburt der Tragödie aus dem Geiste der Musik. I samspelet mellan Apollon och Dionysos – mellan det rationella, episka, gränssättande och det lyriska, dansande, gränsöverskridande – ser Nietzsche den klassiska tragedins rötter.

Att gripas och röras av konst och att kunna gråta när den andre gråter – tillsammans på teatern snarare än i hjärtskärande ensamhet – ser Michael Trimble som en för människan som art definierande egenskap. I likhet med Nietzsche söker han vår känslomässiga källåder – det som inte störts ut av en sentida förment rationalitet – das Urwesen selbst. Nietzsche söker i det arkaiska, Trimble i det evolutionära.

En grundförutsättning i boken är att det bara är människan som gråter emotionella tårar. Djur fäller tårar av fysisk smärta men gråter inte av sorg eller förlust eller till ljudet av andlöst vacker musik. Det är vårt signum. Intressant nog verkar just musik vara den konstform som lättast rör oss till tårar och som påverkar oss rent fysiologiskt. Håret reser sig, vi får gåshud och kan känna rysningar längs ryggraden.

Vi är här inte långt ifrån de medeltida tankarna kring compunctio – den heliga smärtan. Den hisnande smärtfyllda njutning som en stark skönhetsupplevelse kan ge. I sin tid ett slags bevis för Guds existens i en torftig och ofullkomlig värld. En reva i tillvaron som minner om varifrån vi kommer och vart vi är på väg.

Hur ofta och varför?
Det finns studier gjorda av den emotionella gråtens epidemiologi. En undersökning från 1970-talet på över 300 psykiskt friska män och kvinnor visade att kvinnor i genomsnitt grät 5,3 gånger per månad, att jämföra med 1,4 gånger bland män. Spridningen var betydande. Det fanns allt från emotionella dagliggråtare till en grupp aldriggråtare. Notabelt är att 6 % av kvinnorna och hela 45 % av männen inte grät alls under den studerade månaden.

Såväl män som kvinnor rapporterade i stor omfattning att efter gråten kändes det bättre. De var renade och spänningar hade släppt. Den positiva effekten var dock situationsberoende och märktes till exempel inte alls vid stormiga uppgörelser i familjen eller vid livshotande händelser.

När medicinen ännu var nedsänkt i det humoralpatologiska träsket sågs tårar som ett sätt för kroppen att återställa balansen mellan de fyra kroppsvätskorna. Besläktad med denna tankefigur är idén att tårflödet är ett sätt att utsöndra giftiga ämnen som ansamlats i kroppen under emotionell belastning.

Mer psykologiskt inriktade teorier handlar om att känslomässig gråt och tårar bokstavligen förmår dränera emotionell energi och på så sätt återställs en förlorad psykisk balans. I freudianskt inspirerad psykologi har man talat om gråten och tårarna som en väg till katarsis. Det finns data som styrker att gråt – åtminstone i vissa situationer – gör att det känns bättre efteråt. Däremot verkar det svårare att hitta stöd för att gråten skulle ha en katarsiseffekt det vill säga leda till en upplösning av intrapsykiska spänningar och konflikter.

Mer beteendeorienterad forskning har pekat på gråtens kommunikativa egenskaper. Spädbarnets gråt kan ses som ett slags akustisk navelsträng. En signal som får vuxna närstående att reagera direkt. På motsvarande sätt kan den vuxnes gråt vara en del av de känslomässiga bindningarnas struktur. Ett kraftfullt sätt att be om hjälp och få emotionellt stöd. Med tårar kan sådant kommuniceras som inte alltid så enkelt låter sig sägas med ord – förlåt mig, jag älskar dig, glöm mig inte, varför svek du mig, jag är så rädd, ska jag dö nu.

Intressant i sammanhanget är att gråten rent muskulärt och fysiologiskt hämmar talet via effekter på svalget och struphuvudet. Det är väldigt svårt att gråta och prata samtidigt. Vi närmast kvävs av tårarna. Trimble spekulerar i om detta betyder att gråten – och för den delen också skrattet – utvecklades tidigare än det talade språket så som vi känner det idag. Kanske är det därför tårarna kommunicerar sådant som är så vanskligt att klä i ord.

Gråt på neuroanatomins grund
Att den emotionella gråten verkar vara en unikt mänsklig kvalitet måste – säger Trimble – bero på de neuroanatomiska och neurofysiologiska skillnader som finns mellan oss och andra däggdjur och framförallt andra närbesläktade primater. Skillnader som helt enkelt möjliggör ett känslomässigt gråtande.

Trots tillkomsten av en allt större hjärnbark (cortex) spelar de evolutionärt sett mycket äldre och mer känslomässigt orienterade strukturerna i hjärnan (limbiska systemet) alltfort en betydande roll. Hos däggdjur, än mer så hos primater och ytterligare mer hos människan kan corticala strukturer även påverka djupare liggande centra i hjärnan och därmed ha effekter på mer autonoma funktioner till exempel tårkörtlarna och gråten. Människan emotionella repertoar blir på så sätt mer flexibel genom att sociala omständigheter och personliga minnen integreras i den neurofysiologiska kontrollen.

Viktigt i sammanhanget är också människans högt utvecklade theory of mind. Alltså vår förmåga att inse och förstå att andra individer också har tankar och känslor enligt principen: jag vet att du förstår att jag är ledsen för att du luskat ut min hemlighet. En ytterligare faktor av betydelse är spegelneuronen det vill säga de strukturer i hjärnan som möjliggör ett omedelbart härmande av andras mimik och känslouttryck. Nästa gång du står andlös inför ett alldeles nyfött litet barn så räck ut tungan åt det och du ska märka att efter några sekunder svarar barnet med att göra detsamma åt dig.

Det är i kraftfältet mellan vår specifika neuroanatomi, vår högt utvecklade theory of mind, spegelneuronen och vår förmåga till mentala tidsresor som Trimble ser den emotionella gråtens förutsättningar och den mycket vidare kopplingen till språkets uppkomst och till meningsskapande kulturyttringar som musik, episkt berättande och figurativ konst. Det är också här han dignande under alla kulturella associationer och anatomiska strukturer inte mäktar besvara de frågor han ställt eller baxa sitt projekt över mållinjen. De är förvisso fascinerande och jag tror att han är på rätt väg. Men det är spekulativt – framför allt i de delar som handlar om kulturens uppkomst – och hade det varit hans doktorsavhandling hade han fått betydande svårigheter med opponenten.

Själens spegel
Även om Trimble fallerar i det globala är han fascinerande i det partikulära. Låt mig ge ett sista exempel. Någon gång utmed evolutionens slingrande stig blev ögonkontakt väldigt mycket viktigare än tidigare. För oss är ögonen själens spegel och att titta någon djupt i ögonen är både vackert, berömvärt och alldeles normalt. Hos andra primater är det istället ett aggressivt tecken på dominans som därför bör undvikas av de flesta individer i flocken.

Det många inte vet är att pupillens storlek är en viktig del av kommunikationen mellan dig och den andre. Det finns det goda experimentella belägg för. Försökspersoner som får titta på bilder av glada, arga eller ledsna ansikten tycker att ett ledset ansikte blir än ledsnare ju mindre pupillen är. Pupillstorlek spelar däremot ingen roll vid bedömning av arga eller glada ansikten. Kanske är det så att pupillstorlekens additiva känslomässiga värde utvecklades för närkontaktens kommunikation. Nära ditt barn eller din älskade. Nära dem när de är ledsna och behöver din tröst. Ilskans kommunikation kräver ingen närhet utan förutsätter väl tvärtom ett visst säkerhetsavstånd, armlängds avstånd.