Michael Edwards, född 1938 i Londonförorten Barnes, är varken känd i Stockholm, London eller Paris. Men hans produktion är omfattande och han innehar två av de mest prestigefyllda posterna i Kultur-Frankrike: professuren för engelsk litteratur vid Collège de France och, sedan den 21 januari detta år, en stol i Akademien. Han är inte bara en akademisk författare. Det är som diktare han intresserar oss här. Ifjol hade han modet att ge ut en diktsamling som i sin titel innehåller huvudstadens namn: Paris aubainetw. Ordet aubaine är mångtydigt. Inte ens med Littrés hjälp har jag kunnat göra reda i virrvaret av dess betydelser. Låt oss översätta det med ”välsignelse”, ”skänk från ovan” eller ”en bra deal”. Under l’ancien régime – tiden före revolutionen – beskrev ordet den franska kronans rättigheter att expropriera alla i landet boende utlänningars arvegods.
Mitt första intryck är besvikelse. De flesta dikterna är förutsägbart milda. På vissa ställen skärps dock tonen. När melankolin tränger ut den matta resignationen får hans diktning något otidsenligt över sig, som återknyter till den melodiska traditionen i fransk lyrik, stundvis rentav påminnande om musiken hos Verlaine. Ett exempel är de korta rimmen i dikten ”L’Imprévu”, en hyllning till det Oförutsägbara, till det allt förändrande mötet på en av stadens gator, sedan Baudelaires dagar ett typiskt Paris-tema.
Edwards Paris är emellertid en gammal mans Paris. Staden befolkas av minnen snarare än av förhoppningar. I en dikt om Rue Rivoli, gatan där jag har intrycket att författaren bor, vänder han sig till läsaren med orden: ”du betraktar tiden” (tu regardes le temps). I en annan dikt lyssnar diktjaget ”på tystnaden/ och hjälper den att tala”. Men Edwards gör uppror mot sin ålderdom genom åkallandet av en sedan länge död diktarbroder. François Villon, den store dåren i fransk medeltidslitteratur, blir en symbol för den tid som flytt, för det forna dekadenta Quartier Latin, som nu håller på att försvinna i ett hav av turism, amerikanism och höjda hyror. Men Villon lever kvar. Och kanske lever han vidare tack vare sin utsatthet. I samlingens enda engelska dikt heter det: ”Villon through the café window: still/ present in Paris…”
Edwards är dock ingen Villon. Hans diktsamling kommer snart att bli glömd, trots att den inte saknar minnesvärda stämningar och tänkvärda formuleringar. Jag föredrar att läsa boken som ett tidsdokument. Ur de 158 sidorna framflyter det milda ljuset från Café de Flore en februarimorgon 2013. Boris Vian och Sartre sitter inte längre där. Inte heller Villon. Det är nya tider. Bland de nyrika turisterna sörplar akademikerna på sitt kaffe. De bläddrar i Le Monde, filar på någon kulturhistorisk bok och ”betraktar tiden”.