Att ta parti för livet

Klicka på omslaget för att köpa boken (Bokus)

Klicka på omslaget för att köpa boken (Bokus)

Av MERETE MAZZARELLA

Återigen läser jag en bok av en av mina vänner (och en f.d. student vid Helsingfors universitet, måste jag stolt tillägga).

Den här gången handlar det om en bok som just kommit ut, nämligen Pia Ingströms Inte utan min mamma, självbiografiska essäer med undertiteln Böcker, Beckis, Istanbul och Karelen.

Eftersom Pia Ingström är litteraturredaktör på finlandssvenska Hufvudstadsbladet är det förstås intressant att höra att hon i ungdomen bokstavligen slukade böcker: hon brukade riva loss remsor ur marginalen och tugga på dem medan hon läste.

Men hon skriver som en ängel och jag kan inte tro annat än att de flesta läsare kommer att uppleva att hon väcker deras intresse också för sådant de aldrig föreställt sig som intressant.

Än så länge är jag själv bara halvvägs men eftersom jag själv skrivit om vården (i en bok som heter Den goda beröringen) har jag särskilt berörts av det hon berättar om de två somrar då hon arbetade inom långvården på Beckomberga i Stockholm och de slutsatser hon dragit.

Obotlig psykisk sjukdom, ålderdom och senilitet betyder inte automatiskt ångest och lidande:

Kronikeravdelningen har sin värdighet och sin lycklighet liksom sin förnedring och tragik. Det mystiska demensnuet kan förlänas skönhet genom god vård. Det är värt att lacka någons naglar fast man nyss skrubbat bort ren skit från dem. Mänsklig värdighet i svåra förhållanden upprätthålls genom mänskliga överenskommelser och god vårdetik. Den som kissar i blöja hart fortfarande rätt att tituleras herr eller fru eller fröken.
/—/
Jag blir upprorisk när folk säger ”måtte jag få dö innan jag hamnar där” på tal om åldringsvården. Defaitismen gör mig arg. Jag vill inte att vi opportunistiskt går med på att det bästa man kan hoppas på är att dö innan man blir hjälplös och vårdbehövande. Istället skall man våga uttala en önskan och ett krav om att få god vård när man behöver den.
För många år sedan läste jag en insändare om vårdtestamenten. ’Mitt vårdtestamente till mina närmaste är att jag ger dem tillåtelse att vårda mig när jag behöver det,’ skrev en dam. Jag beundrar hennes modiga anspråk. Inte var det odödlighet hon förväntade sig, och inte handlade det heller om att kräva ändlösa livsuppehållande åtgärder till vilket pris som helst, det stod helt klart. Men hon ville inte av pur anpassning frångå föreställningen att hennes hjälplöshet och sårbarhet är dyrbara tillgångar som hon ger i gåva till sina medmänniskor.”

Det är utmanande ord i ett samhälle där man alltmer högljutt bekymrar sig för den stigande medellivslängden och den allt mer tyngande försörjningsbördan. Och där allt fler ser eutanasi – eller ett dödspiller för friska men livströtta gamlingar – som ett realistiskt, ja, kanske rentav lockande alternativ.

En sak är i varje fall säker: det är nog ingen i den svenska åldringsvården som tituleras herr eller fru eller fröken.

Men bokens titel, då?

Jo, Pia Ingströms förhållande till sin mamma – död sedan några år – finns hela tiden med: än tydligt skildrat, än som en underström av kärlek och sorg. Första kapitlet börjar:

Mamma och jag var ensamma hemma. Pappa var borta, min lillasyster fanns inte ännu. Jag var kanske tre år gammal.
/—/
En av glasrutorna i dörren till kokvrån fattades, och jag minns hur mamma försökte tejpa tidningspapper framför hålet. Jag visste vad hon höll på med och varför. Hon tänkte stänga in oss där och göra det som Farmor varnat och varnat mig för; skruva på gasen utan att tända lågorna. Det tänkte hon göra för att hon var förtvivlad över att pappa var borta.
Det är ett blekt minne, slitet och tummat. Inte för att jag skulle ha berättat det särskilt ofta, men jag har alltid vetat att det är ett minne jag har. Mycket långt efteråt, när jag var medelålders och hon var gammal, talade mamma om det. ”Äiti, mennään pois täältä. Mamma, vi går härifrån,” sa hon att jag hade sagt.
Mamma rev loss tejpremsorna, skrynklade ihop tidningspappret och slängde alltsammans i soporna. Så gick vi ut ur kokvrån och vidare i livet.

Pia Ingström har alltid tagit parti för livet.

Kommentera: