Mère Mauriac
Anne Duprez – Claire Mauriac. Le roman d’une mère

Barndomen är ett helt liv, eftersom den ger oss nyckeln till den vuxnes tillvaro”, skriver François Mauriac i en av sina minneskildringar Mémoires intérieures (1959). Mauriac var en engagerad författare som följde 1900-talets litterära och politiska historia som journalist och kritiker, poet och dramatiker och inte minst som romanförfattare, där han borrade djupt i människans inre och i hennes dolda känslor. Också hans barndom har blivit mycket omskriven av hans levnadstecknare, och den har utan tvivel varit av stor betydelse för hans författarskap. Mauriac växte upp i Bordeaux i en strängt katolsk miljö, inte sällan karakteriserad som instängd och kvävande. Många har betonat faderns betydelse för Mauriacs utveckling, den far som gick bort vid trettiosju års ålder, innan François, yngst i en skara på fem, hade hunnit fylla två år. Mauriac kan således inte ha haft några egna minnen av denne far, men berättelserna om honom, hans intelligens, hans litteraturintresse och hans skeptiska inställning till religionen anses ändå indirekt ha påverkat sonen.

Journalisten Anne Duprez vill dock lyfta fram moderns roll för sonens utveckling. Den har, menar hon, tidigare inte tillräckligt beaktats, och i biografier över Mauriac döljs hon för det mesta bakom klichéer som ”sträng”, ”hård” och ”dogmatisk” i sin katolska tro. Därmed förringas och förenklas bilden av denna kvinna som ensam uppfostrade fem barn, menar Duprez. I boken Claire Mauriac. Le roman d’une mère (2015, 191 s.) har hon därför ambitionen att ge en mer nyanserad och fyllig bild av Mauriacs mor samtidigt som hon skildrar borgerligheten i Bordeaux under åren runt sekelskiftet 1900 och mellankrigstiden. En intressant kulturhistoria får på så sätt bilda bakgrund till porträttet av stoisk modersgestalt. Duprez har kunnat utnyttja en mängd hittills outnyttjade familjedokument och personliga vittnesbörd. Hon har också tagit del av biografier om Mauriac samt uppsökt arkiv och bibliotek. Men det är inte en biografi i klassisk mening om Clarie Mauriac som Duprez skrivit. Istället låter hon läsaren följa henne i hennes arbete att noggrant foga bit till bit i ett pussel, där bilden av en kvinna med både huvud och hjärta träder fram.
mauriac_claire_roman_mere_dixikon.se

Claire Mauriac med flicknamnet Coiffard föddes 1853 i Bordeaux. Fadern, Raymond Coiffard, som var utrustad med en stor dos företagarandra, hade ett decennium tidigare öppnat varuhuset ”Au Magot”, där köparna erbjöds nymodigheter av alla slag, bland annat det senaste i fråga om kläder för såväl herrar som damer och barn. Raymond Coiffard månade om sin familj, och hans egen barnaskara saknade inget. Somrarna tillbringade man på slottet Lange, som Claires far hade köpt 1864. Den starka känsla för familjen som Claire Mauriac senare kom att ge uttryck för grundlades i barndomshemmet. ”För mig är familjen helig”, skrev hon i ett brev till sonen François.

Claire Coiffard träffade sin blivande man Paul Mauriac 1877, och ett år senare vigdes de. De bägge makarna var på många sätt olika; hon en brinnande och övertygad katolik, han en antiklerikal fritänkare. Men av allt att döma var det ett mycket lyckligt äktenskap, vilket bland annat framgår av bevarade brev och av Pauls dagbok. Claire var Pauls ”goda ängel”, och han lyssnade med glädje då hon till eget pianoackompanjemang om kvällarna sjöng Schumann eller Gounod. Duprez menar att fadern i tidigare biografier felaktigt framställts som en neurasteniker som helst vandrade omkring i naturen istället för att ägna sig åt sin vin- och trävaruhandel. År 1887 dog han plötsligt och oväntat i en hjärnblödning. Claire Mauriac stod nu ensam med ansvaret för sina barns uppfostran. Hon dolde det mesta av sin sorg och smärta inombords, kanske var hon tvungen att göra det för att orka stå rak. En del av hennes historia, ja också en del av hennes identitet tycktes ha försvunnit i och med makens bortgång. I förhållande till barnen fanns hos henne en pendling mellan stränghet och ömhet, mellan tillbakadragenhet och närvaro.

All Claire Mauriacs kärlek riktades nu mot hennes barn, men hon hade svårt att öppet visa sina känslor. Kärleken mellan mor och barn pyrde som en tärande eld som aldrig riktigt fick fart. Av denna tillbakahållna hetta och en yttre känslomässig återhållsamhet uppstod en dimma som förblindade. Breven mellan mor och barn talar om starka känslor som man sällan förmår visa. Till exempel skriver François till sin mamma 1905: ”Jag är säker på att du inte tvivlar på vår tillgivenhet, vad du än säger. Men det är sant att vi inte alltid förmår att visa den tillräckligt.” Och 1925 skriver Claire till sin son François: ”Min älskling, är det möjligt att din barndom som jag trott att jag gjort så ljus och kärleksfull endast gett dig minnen av sorg och lidande; jag får tårar i ögonen och undrar om det är jag som är orsak till detta.” Troligen är det någon av Mauriacs romaner om mörka familjehistorier och en förljugen borgerlighet som gett modern anledning till denna kommentar. Genitrix om en i sin kärlek förkvävande mor utkom 1923 (sv 1947 med titeln Mor och son) och Le désert de l’amour är från 1925 (sv 1949 med titeln Kärlekens öken).

Det förvånar inte att mödrar har en stor roll i Mauriacs författarskap. ”Ty våra mödrar bär oss ända till sin död, och när de har lämnat oss, oavsett hur gamla vi då än är, har vi den fasansfulla känslan av att för första gången gå av egen kraft”, skriver Mauriac i Le Romancier et ses personnages. Men det dröjde innan han tog upp temat mödrar i sina romaner. Han behövde uppenbarligen tid att bearbeta sin barndom, inte minst förhållandet till den stränga katolicism som präglat hans uppfostran. Sin katolska tro behöll Mauriac men brottades hela sitt liv med frågor om synd och nåd. Separationen från modern var smärtsam, och när Mauriac lämnat hembygden för att installera sig i Paris skriver han 1907 ett brev som andas saknad och längtan. ”Jag skriver i ensamhet och sorg”. Modern och hans vänner är långt borta, konstaterar han, och ”det tycks som om jag sagt adjö till dig för alltid”. Men, betonar han, beslutet att lämna hemmet var riktigt. ”Det var nödvändigt att jag bröt upp från ett medelmåttigt och sövande familjeliv. Och det är bra att jag vänjer mig vid att finna kraft och styrka inom min själv. Dessa stunder av sorg och övergivenhet kommer inte att vara förlorade för mig.” Mauriac klagade ibland över att han under sin uppväxt aldrig i hemmet kom i kontakt med den stora, klassiska litteraturen utan kulturellt levde ett tämligen begränsat liv.

francois_mauriac_biographie_intime_dixikon.se_barre

Visst var Claire Mauriac en kycklingmamma som vakade över sina barn och gav dem många goda råd för hur de borde handla och uppträda i livet. Men hon motsatte sig aldrig deras livsval. François Mauriacs litterära karriär till exempel var för henne en källa till stolthet. Men som hon skriver i ett brev: att min son är en hederlig människa, det är det viktigaste. Hon läste alla hans verk fram till sin död 1929. På många sätt framstår hon som en hjältinna i Mauriacs romaner, menar Duprez. Hon är en levande bild av hur en kvinna tvingas avstå från mycket av det som är betydelsefullt i livet. I och med makens död knäcks hon mitt i flykten. Trettiofyra år gammal förlorar hon sin roll som hustru och älskarinna. Modersrollen tar hädanefter all plats.

Det är intressant att vid sidan av Duprez’ porträtt av Mauriacs mor ta del av Jean-Luc Barrés omfattande biografiska arbete François Mauriac. Biographie intime. Det kom ut i två delar 2009 och 2010 och gavs 2015 ut i ny förkortad upplaga, där båda delarna ingår. Barrès ger förhållandevis stort utrymme åt modern i sin biografi och anser att denna utan tvivel inspirerat sin son till skildringar av auktoritära mödrar som i hans romaner utövar en icke oansenlig makt över sin omgivning. Claire Mauriacs oböjliga tro, ibland gränsande till bigotteri, gav också Mauriac en modell för den överdrivna religiositet som han ibland med ett stort mått av sarkasm skildrar i sina romaner. Men modern förebrådde honom aldrig hans negativa framställningar av religionen. Däremot gladde hon sig mycket över Mauriacs böcker Dieu et Mammon och Bonheur du chrétien, där religionen lyfts fram på ett positivt sätt. Dessa båda böcker hann hon läsa strax innan hon gick bort. Modern framställs alltså inte hos Barrés enbart som en schablonbild av en förtryckande kvinna. Här finns faktiskt nyanser, men givetvis får vi inte något porträtt i helfigur som i Duprez bok.

__________

  • Klicka här för att läsa om Anne Wiazemskys bok om en av Mauriacs döttrar, gift med en utarmad rysk prins som obesvärat tillstod: ”Jag läser inga böcker”.
  • Första delen av ett längre porträtt och samtal med Mauriac:
  • Ett avsnitt ur filmatiseringen från 1966 av Mauriacs roman om Thérèse Desqueyroux, en ”Främling” i sitt liv också hon:

  • Thérèse Desqueyroux i en nyinspelning med Audrey Tautou:

  • Dela artikeln:

    Lena Kåreland

    Lena Kåreland

    Professor emerita i litteraturvetenskap vid Uppsala Universitet, medverkar i bl.a. SvD

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: