Mera Faulkner

Faulkner

William Faulkner

Av IVO HOLMQVIST
Hur sydstaternas småstäder tedde sig ante bellum, före det förödande inbördeskriget, får man en aning om i Oxford, Mississippi. En pampig domstolsbyggnad omges av tvåvåningshus med järnbalkonger och lätt bedagade affärer som säkert hade slagit igen för länge sedan om det inte varit för alla köpstarka turister.

De lockas hit av den som porträttlikt sitter staty i brons på en bänk framför stadshuset, med hatt och tweedkavaj, rejäla skor och pipa i handen. William Faulkner var kort i rocken (160 centimeter) men en stram herre som höll på sin värdighet och sällan lät sig intervjuas. Det inhemska genombrottet kom först med Malcolm Cowleys antologi “The Portable Faulkner”, tjugo år efter debuten – i Sverige gick det snabbare tack vare Artur Lundkvist som både introducerade honom i BLMs allra första nummer 1932, och översatte hans raffinerade skräcknovell “En ros åt Emily”.

Författaren och kritikern Thorsten Jonsson, under kriget DN:s USA-korrespondent och alltför tidigt bortgången, fick tillräckligt många ord ur honom 1946 för en läsvärd artikel. Fyra år senare skakade Jöran Mjöberg, då svensk lektor vid Harvard, hand med honom, ett minne som han skrivit roligt om.

Faulkners Rowan Oak ligger en kvarts promenad från centrum, längs lugna villakvarter. Det är en oas av grönska, med höga cedrar, väldiga magnoliaträd, lönnar, kaprifol, ekorrar med yviga svansar, klarröda kardinalfåglar, katter som stryker omkring. När jag var där för några år sedan kom jag tidigt och under en benådad stund hade jag stället för mig själv när jag strövade i hagarna där han höll sina hästar och bland uthusen för tjänstefolket. Hit flyttade Faulkner 1930, och här bodde han tills han drog till ännu sällare jaktmarker 1962.

Rowan Oak

Rowan Oak

Han ogillade tekniska nymodigheter, brydde sig inte om radio, och TV hade man förstås ingen. Dagen efter begravningen installerade änkan Estelle luftkonditionering i sitt sovrum, men flyttade nästan genast till Virginia. Dottern Jill lät universitetet ta över huset som nu är nationellt minnesmärke, och ganska nyrenoverat. Det är som om en country gentleman just kilat om hörnet. I sovrummet ligger hans vita ridbyxor, där står hans blockförsedda stövlar, där skräpar jaktgevär, golfklubbor och ett par kameror. Bokhyllorna byggde han själv, många av målningarna gjorde hans mor. När Mats Gellerfelt som läst på hos Artur Lundkvist var här för drygt tjugo år sedan tog han en taxi och frågade den åldrige chauffören om han hade känt Faulkner?

“- Gamle Bill var trevlig. Han skrev en del underliga böcker. Och så gav han sig förstås på flaskan en gång för mycket. Men han var allright.”

Ivo Holmqvist

Kommentera: