Mellan hägg och syren

Prunus padus

Av MARGARETA ZETTERSTRÖM

I slutet av maj varje år grips jag av akut arbetsovilja och plötsligt påkommen antiintellektualism. Jag blir gråtmild, diffust sorgsen och känner avsmak för de vardagliga sysslorna. Jag längtar bort från skrivbordet och datorn, från böckerna och tidningarna omkring mig, vill bara lämna alltihop och gå ut i den ännu skira grönskan och strosa runt bland buskarna och träden, på rymmen från alla arbetsuppgifter och plikter. Och märkligt nog sammanfaller alltid detta tillstånd med häggarnas blomning. Det är när den starkt aromatiska doften från dessa vitgnistrande skönheter träffar mina luktorgan som tillståndet utlöses. Ibland kombinerat med rena allergisymtom som nästäppa, rethosta och allmän trötthet.

Man skulle rentav kunna tro att jag var allergisk mot hägg. Kruxet är bara att någon sådan allergi inte existerar. Överkänslig mot hägg kan man möjligen vara men inte allergisk, enligt läkarvetenskapens hittillsvarande ståndpunkt.

På grund av mitt sätt att reagera förstår jag ändå mycket väl den skomakare som, enligt myten, varje år satte upp en skylt på dörren till sin verkstad med texten ”Stängt mellan hägg och syren”. För när syrenerna med sin milda och mer kultiverade doft börjar blomma, då är det tecknet på att den värsta perioden är över. Då kan jag — och skomakaren — andas ut och återgå till arbetet.

I år gick dock häggjävlarna, som jag familjärt kallar dem, i gång flera veckor tidigare än vanligt med sin infernaliska doftproduktion. Jag var därför inte beredd utan gick i flera dagar omkring och undrade vad det var för fel på mig när jag höll på att somna över böckerna och hostade så fort jag gick ut. Hade jag fått en ny förkylning? Eller var det bara latmasken som gjorde sig påmind?

Fortfarande stinker häggen på mina morgon- och kvällspromenader. Men när jag passerar syrenhäckarna i mitt bostadsområde ser jag hur knopparna sväller och blir större för var dag som går. Snart är de utslagna och då kan jag börja fungera intellektuellt igen, utan magnecyl och utan besvärande samvetskval.

Syringa vulgaris

Frågan är bara om regeringen känner till häggarnas skadliga inverkan på arbetsmoralen i landet. Men där är jag samtidigt lite kluven. De är ju trots allt så vackra när de blommar, dessa häggar, och om regeringen fick upp ögonen för deras negativa inflytande på den så kallade ”arbetslinjen” skulle det kanske inte bli många häggträd kvar.

Så därför är det nog bäst att inte sätta upp någon skylt med texten ”Stängt mellan hägg och syren” utan fortsätta att smyga och smussla med denna förargliga åkomma. Och i år, när våren är så tidig och allting går så fort ute i naturen, är ju lidandet dessutom snart över och arbetsmoralen räddad åtminstone för den här gången.

Men nästa vår vet jag att den återkommer, den frihetslängtan som de doftande häggarna utlöser och som Selma Lagerlöf så mästerligt skildrat i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Fast där är det inte häggarna som är de skyldiga — utan vildgässen. Läs kapitlet ”Från Taberg till Huskvarna” så förstår ni vad jag menar, alltså skildringen av hur arbetarna på Munksjö pappersbruk och tändsticksfabrikerna i Huskvarna ropar till gässen där uppe i skyn ”Vart ska ni fara? Vart ska ni fara?” och får till svar ”Dit, där det varken finns maskiner eller ångpannor.” Varpå arbetarna ropar ”Låt oss följa med! Låt oss följa med!” och Nils Holgersson retfullt svarar ”Inte i år. Inte i år”.

Så ungefär känner jag mig när häggen doftar som mest — som de instängda industriarbetarna i det tidiga 1900-talets Sverige.

Kommentera: