Regissören Melanie Mederlind skriver om Berliner Ensemble som haft en feministisk dubbelpremiär på två enaktare av två olika författare, som skiljer sig åt i angreppssätten men förenas i misstänksamheten mot språket. Den ena vill revolutionera språket, den andra vill avslöja dess lögner.
Berliner Ensemble hade, enligt dem själva, en feministisk dubbelpremiär den 13 oktober 2018. Det rörde sig om två enaktare, av två generationer kvinnliga dramatiker. Först var det tysklandpremiär för pjäsen Revolt. She Said. Revolt Again. av den brittiska dramatikern Alice Birch, här översatt till tyska av den österrikiska dramatikern Marlene Streeruwitz; och sedan efter paus, en urpremiär av Streeruwitz själv, nämligen den nyskrivna pjäsen Mar-a-Lago.
”Grab them by the pussy”
Vi befinner oss i en tid när en man kan bli vald till president trots omfattande anklagelser om
sexuella övergrepp mot ett stort antal kvinnor, och därför finns det ett akut behov för samtal om könsroller, maktstrukturer och patriarkala system. Så motiverar teatern sitt projekt. Det intressanta i uppsättningen blir kanske framförallt kontrasten mellan två generationer kvinnor. Den unga dramatikern Alice Birchs konfrontation med frågeställningen framstår som mer samtida, medan hennes föregångare Marlene Streeruwitz skrivit en pessimistisk pjäs
som, åtminstone i den unga regissören Christina Tscharyiskis händer, känns otidsenlig.
Skillnaden mellan en ung generation som tror på förändring och en äldre generation där själva ordet ”förändring” har reducerats till en kliché blir uppenbar. Men ändå är det just här, i misstänksamheten mot språket, som dessa båda författare möts. Den ena vill revolutionera språket, den andra vill avslöja dess lögner.
Revolutionera språket
Alice Birchs pjäs Revolt. She said. Revolt again. iscensätts här som ett feministiskt manifest i fyra akter, där relationen mellan könen utforskas genom språket. Varje scen har en titel: Revolutionera språket, Revolutionera arbetet, Revolutionera kroppen, Revolutionera världen. Denna revolt sker genom att ifrågasätta systemet. Måste vi verkligen arbeta? Måste vi verkligen reproducera oss? Måste vi verkligen leva upp till normen om hur relationen mellan män och kvinnor ska vara? Och hur skulle motsatsen se ut?
Birch bjuder in publiken till ett tankeexperiment. Hon börjar med att uppmana oss att invertera språket. Första scenen utspelar sig mellan en man och en kvinna som diskuterar ett eventuellt sexuellt möte. Medan han försöker förföra henne med ett traditionellt manligt språk, vänder hon ut och in på hans ord och försöker uppfinna ett nytt kvinnligt språk för sexakten. Här ifrågasätts vem som ”sätter på” och vem som ”sätts på”. Jag tänker knulla dig, säger han. Jag tänker knulla dig tillbaka, säger hon. Och jag tänker ta min kuk och… Och jag tänker ta min vagina och sätta den på dig först, jag är PÅ dig innan du är INUTI mig, svarar hon kvickt. Det blir absurt lekfullt och mycket roligt, när skådespelarna pratar ikapp i högt tempo.
Kvinnan är iklädd en blå popkonstinspirerad Wonder Woman dräkt och vinner till slut ordkampen, men efteråt uppstår det förvirring och osäkerhet när könsrollerna sätts ur spel.
She is Fiercely intelligent. She can be a little bit emotional, agreed, but she is fiercely intelligent – a little on the aggressive side. But she’s fearless too. Fearless. And occasionally manipulative. She’s a really vital member of the team. She’s adjectives. And. She’s lots of adjectives and describing words. Him? He’s great.
Nästa område som behöver revolutioneras, enligt Birch, är arbetsplatsen. Använder vi olika ord för män och kvinnor? Beskrivs kvinnor med fler adjektiv, medan män bara behöver ett: ”bra”? Ingen ifrågasätter en mans kompetens, medan en kvinnas kompetens måste argumenteras. Och så till slut behöver vi revolutionera kroppen, som kanske är det sista slagfältet. Kvinnans kropp, som behövs för människans reproduktion och fortlevnad, och därför måste regleras och ägas. Tänk om kvinnans kropp, istället för att värna om sig, alltid vore öppen och villig? Det frågar sig kvinnan i nästa scen, som utspelar sig i en mataffär. Hon hittas liggandes på golvet, med kjolen över huvudet och trosorna nerdragna, mitt i fruktavdelningen, bland vattenmelonerna som nu ligger utströdda över golvet.
– De där vattenmelonerna kommer de ju inte att kunna sälja nu, förstår hon väl? frågar butiksbiträdet. Vad var avsikten med att ställa till ett sådant spektakel?
Hon svarar, att hon varit så oerhört trött på sistone, och att hon ville göra sig tillgänglig, så att världen inte skulle kunna inkräkta på hennes kropp längre, för det är inte våldtäkt om du själv väljer det:
Where my body stops and the air around it starts has felt a little like this long continuous line of a battleground for about my whole life. Where I begin, and air stops is my motherland. No? Lie down and become available. Constantly. Want to be entered. Constantly. It cannot be an Invasion, if you want it. They Cannot Invade if you Want It. Open your legs and throw your dress over your head, pull your knickers down and want it and they can invade you no longer. Constantly want it. Remove the edges of your body. Choose. My body is no battleground, there is no longer a line of defense – I Am Open.
I pausen blir det musikkonsert, samtidigt som scenografin byggs om inför öppen ridå. Till iscensättningen har regissören bjudit in rapparen Ebow, som sjunger sin hit Punani Power:
”Jag rappar som en pussy, gör tracks som en pussy, skriver texter och fuck it, jag flexar som en pussy, välkommen till punani power.”
Revolutionen är en kliché
Marlene Streeruwitz räknas som en av de viktigaste författarna inom den österrikiska litteraturen, hon är uttalat feminist och politiskt aktiv. Hennes pjäs Mar-a-Lago, har naturligtvis fått titeln efter Donald Trumps egen golfklubb i Florida.
I fem satiriska scener undersöker Streeruwitz dagens kvinnliga emancipation och självbild, enligt Elfriede Jelineks devis: ”det bästa botemedlet är att överdriva verkligheten tills den blir grotesk”. I första scenen möts en grupp skådespelerskor i en teaterloge. De är där för att göra audition till drömrollen som Maos änka. Det visar sig att alla haft en relation med teaterchefen, en kulturman så klart. Är någon av dem beredd att gå sängvägen för att få rollen? Lojaliteten mellan kvinnorna sätts på prov, och samtidigt exponeras deras beroendesituation. De behöver ju jobbet för att kunna försörja sig, och för att deras karriär ska ta fart. Kritiken mot maktstrukturen i det patriarkala systemet är solklar, det handlar om ekonomisk makt och vägen till makten går genom mannen, men Streeruwitz blottlägger framförallt klichéerna i kvinnornas motstånd.
Nästa scen utspelar sig utanför Vita huset, där kvinnorna har samlats för att protestera. De talar med utslitna slagord som ingen längre tror på. Den stora kvinnodemonstrationen som spontant anordnades efter att Donald Trump valdes till president, framställs här som en ömklig aktion utan resultat. I den tredje scenen befinner sig kvinnorna utanför mannens slott, där de skurar golvet och inväntar hans majestäts ankomst. Kvinnorna är först arbetslösa
skådespelerskor, sedan patetiska demonstranter, självutplånande städtanter, och till slut horor. Fjärde scenen utspelar sig på en bordell, och skådespelarna är iklädda karnevalsdräkter som föreställer gigantiska vaginor. Scenspråket är satiriskt och burleskt. Bordellen blir en metafor för kulturlivet, när en av vaginorna plötsligt går fram till publiken och talar ut om konstens villkor:
I slutändan bestämde pengarna allt. Självständighet. Det också. Men opassande för passionen, så som jag hade lärt mig det. I slutändan. Alltid bara förväntan. Inte förverkligande. Konstens marketentare. Konstnären. Kulturen. Bara män. Grupper. Enskilda. I slutändan tjänade jag mina pengar som legosoldat. Uthyrd och får ingen pension. Och när alla måste leva så. Varför har det då inte blivit vänligare. Omhändertagande. Kamratligare. När ju alla är pressade under dessa villkor. Det kunde ju uppstå en stor gemenskap. En vänskap, som genomsyrar allt och gör livet vackert. Gemensamt. På något sätt.
Det är tydligt att regissören inte blivit lika inspirerad av Streeruwitzs pjäs, som av Birchs Revolt, som är en kaxigare text. Föreställningen snabbspolar de fem scenbilderna i Mar-a-Lago, och texten levereras i ett genomgående högt ironiskt tonfall, även där författaren lämnar plats för innerlighet. Men det finns också något omodernt över en grupp kvinnor som bara pratar om en man. Samtidigt grundar sig Streeruwitz analys på verkligheten, när det enda världen tycks prata om är alfahannen Donald Trump.
Punani Power
Som motargument till Streeruwitz dystopiska världsbild är det kanske värt att nämna, att det under mellanårsvalet i USA 2018, valdes en rekordstor andel kvinnor till den amerikanska kongressen, som nästa år kommer att ha över 100 kvinnliga ledamöter. Vilket är historiskt många, även om det bara är knappt över 20 procent av platserna. Föreställningen avrundas med den sista korta scenen i Alice Birchs pjäs Revolt:
I feel ready. Are you sure. I feel completely ready. It feels like an inevitability. It may take years. It probably will. We’re going to dismantle the monetary system. Yes. And overthrow the government. Yes. All jobs will be destroyed. And all couples broken. And we take over the airwaves, the televisions, the Internet. And we’ll eradicate all men. Yes. As a necessity. Yes. You sound sad. I am sad. It won’t work if you’re sad.
- Citaten är hämtade ur: Revolt. She Said. Revolt Again. av Alice Birch, © Nordiska Strakosch, Köpenhamn; och Mar-a-Lago av Marlene Streeruwitz, © S. Fischer Verlag, Frankfurt a. M.