Berliner Medizinhistorisches Museum der Charité

Medicin och konst speglas på Charité i Berlin

Berlinsjukhuset Charité representerar en betydelsefull del av medicinens historia. Charité grundades på 1720-talet som fattigsjukhus och inhystes i lokaler som 1710 byggdes inför en hotande pestepidemi. Farsoten skonade dock Berlin den gången.

Charité kan räkna många banbrytande forskande läkare i sina led. Störst av dem alla Rudolf Virchow (1821-1902) som definitivt bröt med den antika idén att sjukdomar orsakas av en obalans mellan de fyra kroppsvätskorna; blod, slem, gul och svart galla. Terapeutiska åtgärder bestod i den traditionen i försök att återställa balansen, till exempel genom åderlåtning eller med laxativ och kräkmedel, allt med en notorisk brist på framgång! Virchow visade istället att kroppen är uppbyggd av celler och att sjukdom handlar om störningar i cellerna eller i samspelet dem emellan. Betydelsen av hans Die Cellularpathologi in ihrer Begründung auf physiologische und patologische Gewerbelehre från 1858 kan inte överskattas. Där och då föds den moderna naturvetenskapliga medicinen.

På Charité verkade också de bägge nobelpristagarna Robert Koch (1843-1910) och Paul Ehrlich (1854-1915). Koch var, jämsides med Louis Pasteur, portalfigur inom bakteriologin och upptäckte bland annat de bakterier som orsaker kolera och tuberkulos. Ehrlich, som var Kochs lärjunge, gjorde grundläggande arbeten om immunologi och användandet av antibiotiska substanser vid behandling av infektionssjukdomar. Salvarsan – det första effektiva läkemedlet mot syfilis – är därvidlag hans mest betydande bidrag.

Ytterligare en toppkraft på Charité var sexologen Magnus Hirschfeld (1868-1935). En nagel i ögat på nazisterna tvingades han i landsflykt och slutade sina dagar i Nice. Hirschfeld var djupt engagerad i sexualupplysningsfrågor och ivrade för en liberal syn på homosexualitet. Han hävdade också att varje människa är en unik blandning av manliga och kvinnliga drag, både kroppsligt och själsligt.

Medicinska preparat från muséets Rudlof Virchow Sammlung

Medicinska preparat från muséets permanenta utställning

Inne på Charités sjukhusområde ligger det medicinhistoriska museet som är väl värt ett besök vare sig man är sjukvårdskunnig eller inte. En stor och överskådlig permanent utställning visar i monter efter monter illustrativa exempel på medicinska stapelvaror. Där finns hjärtmuskel med ärr efter genomgången infarkt, hjärna med stor blödning, lever genomsatt av cancer, gallblåsa full av gallstenar, lungor förstörda av emfysem med mera med mera.

Men så finns där också det medicinskt sällsynta, det ibland nästan skrämmande och gränsande till freakshowens levande realitet. Ur flera formalinfyllda behållare tittar kraftigt förkrympta kranier på besökaren. Anencephali och mikrocephali – dessa ohyggliga missbildningar som i spåren på den pågående zikavirusepidemin är aktuellare än någonsin. Som kontrast flera groteskt uppblåsta kranier – vattenskalle eller hydrocephalus. En åkomma som idag är förhållandevis enkel att åtgärda genom att på konstgjord väg dränera skallen på den hjärnvätska som hos de drabbade inte absorberas på ett naturligt sätt.

Mest spektakulärt är nog ändå några mytologiskt högintressanta medfödda missbildningar. Där finns ett barn med sirenomeli – alltså en sammanväxning och missbildning av de nedre extremiteterna så att den drabbade ser ut precis som en sjöjungfru – och där fokuserar cyklopen oss med sitt enda öga placerat centralt i pannan. I sig är dessa missbildningar väldigt ovanliga men när decennium läggs till decennium och sekel till sekel ändå tillräckligt ofta observerade för att berika och befolka fantasi och folktro.

Mitt ibland alla dessa vardagssjukdomar och sällsynta spektakulära deformiteter några behållare där stora stycken motivrikt tatuerad hud flyter omkring. Hud tillvaratagen i en tid när tatueringar – till skillnad från idag – var mer psykosocialt stigmatiserande eller åtminstone särskiljande. Märkligt nog verkar dessa tatueringar vara insamlade decennier efter andra världskrigets slut. Just här i Berlin – med alla associationer till mördande och utpekande av oönskade och samhällsfarliga element – ger dessa preparat, mer än några andra på museet, ett något dubiöst intryck.

Men det blir trots allt en randanmärkning. Museet som helhet är lika välordnat som intressant och ger en klar bild av den tid då anatomiska preparat, obduktioner och dissektioner var oundgängliga delar av medicinsk undervisning och forskning. Där bara den öppnade – ofta döda – kroppen bjöd läkaren på svaren. De svar vi idag enkelt får via olika kemiska laboratorieanalyser eller genom avancerade radiologiska undersökningar där minst lika avancerad mjukvara för bildbehandling gör det i princip möjligt att obducera utan att lägga ett enda snitt genom huden.

Parallellt med den permanenta klassiskt orienterade utställningen bjuder museet vinterhalvåret 2015/2016 på en tematisk utställning – Mirror images in art and medicine. Ett utställningsprojekt där naturvetare och konstnärer möts kring föreställningar om spegelbilder, optiska illusioner och gränserna mellan den egna kroppen och den fysiska omvärlden.

Från utställningen på Charité - Hreinn Friðfinnsson, The Way We Were, 2002
 © Hreinn Friðfinnsson / Galerie Nordenhake, Berlin,

Från utställningen, Hreinn Friðfinnsson, The Way We Were, 2002
 © Hreinn Friðfinnsson / Galerie Nordenhake, Berlin,

En viktig utgångspunkt är att vi ursprungligen och ännu idag huvudsakligen ser andra och blir sedda av andra men aldrig eller mera sällan ser oss själva. Därför är spegeln – och senare fotografiet – så fascinerande och skrämmande eftersom den möjliggör att vi betraktar oss själva utifrån och för ett svindlande ögonblick överskrider kroppens fysiska begränsningar. De flesta barn känner redan i tvåårsåldern igen sig själva i en spegel. Min hund är komplett ointresserad av hunden i spegeln – jag tror inte han överhuvudtaget fattar. På Charité visas en filmsekvens där en grupp nyfikna schimpanser fascineras och oroas av sina spegelbilder. De gör utfall mot spegeln och flyr i panik när också spegelbilden hötter med näven. De går runt spegeln för att se om någon gömmer sig där bakom.

Ett annat centralt fenomen som utställningen belyser är de så kallade spegelneuronen, alltså de nervceller som inte bara aktiveras när vi utför ett praktiskt moment – till exempel slår en knop – utan också när vi observerar hur en annan individ slår knopar. Nervceller centrala för inlärning men också för inlevelseförmåga och empati. Vi skrattar med andra, gråter med andra och blir starkt berörda av andras vemodiga ballader. Spegelneuronen – måhända den mänskliga kulturens biologiska kitt.

Det är ambitiöst att låta konstnärer och naturvetare mötas i ett försök att komma runt de två kulturernas åtskillnad. Men jag är inte övertygad om att utställningen når riktigt dit. Den naturvetenskapliga delen baseras mycket på spektakulärt byggda speglar som inte spegelvänder eller inspelade föreläsningar med välrenommerade forskare inom området, till exempel professorn på Karolinska Institutet Henrik Ehrsson eller den indiskbördige neuroforskaren Vilayanur S. Ramachandran. Intressant men ändå ganska förutsägbart.

På den konstnärliga sidan bjuds vi diverse optiska trick som påminner lite om avancerade laborationer på gymnasiets fysiktimmar. En videofilm visar en grupp inbördes identiskt klädda tvillingpar som blandar sig med vanliga resenärer i en tunnelbanevagn och som hela tiden gör samma rörelser och står eller sitter på samma sätt vilket förbryllar och roar de vanliga pendlarna. Det för tankarna till en gammal jullek från barndomen där det gällde att lista ut vem som initierade de ständigt nya rörelser som alla förväntades apa efter.

”Human Mirror” – Från utställningen. © Charlie Todd. Klicka på bilden för att se kollektivet Improve everywhere på tunnelbanan i New York

”Human Mirror” – Från utställningen. © Charlie Todd. Klicka på bilden för att se kollektivet Improve everywhere på tunnelbanan i New York

Marta Dell’Angelo visar oss i verket Face to Face multipla monitorer där ett antal par (ett per monitor) stirrar varandra allvarligt i ögonen tills den ena börjar skratta och den andre omedelbart följer efter. Här har vi spegelneuronen i sin prydno och utställningens kanske bästa exempel på ett inspirerande möte mellan konstnärlig gestaltning och vetenskapliga rön. Ett experiment envar enkelt kan pröva på nästa sövande sammanträde. Luta dig framåt och stöd hakan mot händerna. Snart kommer många att göra likadant. Luta dig sedan bakåt och knyt händerna bakom nacken och du kommer återigen att snabbt få många efterföljare.

Det i mitt tycke allra vackraste utställningsobjektet är en högglanspolerad svart spegel av vulkaniskt obsidianglas hemmahörande i den aztekiska kulturen. Speglar som användes för att hela eller förutspå. Speglar där betraktaren kunde titta in i en annan värld men inte överstiga gränsen mellan sin egen och nästa värld. Ett i sig djupt fascinerande kultföremål men också en närmast kongenial illustration av de svårigheter naturvetare och konstnärer verkar ha att nå varandras verkligheter. Åtminstone på Charité och utställningen Mirror images.

__________

  • Utställningen avslutades i början av april 2016. Under sommaren 2016 pågår utställningen Surfaces om Adolf Fleischmann, ”Grenzgänger zwischen Kunst und Medizin, klicka här för information om den och andra utställningar på muséet

  • Se ytterligare en video från utställningen Mirror images in art and medicine. Här uppträder konstnären Dalibor Martinis i en tidsspegel med ett samtal med sig själv 31 år senare


  • Jarl Torgerson

    Jarl Torgerson

    Jarl Torgerson är docent och regionläkare.

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: