Medel mot ”realitetsblindhet”
Christa Wolf – Ein Tag im Jahr im neuen Jahrhundert

Die Wende, Berlin 1989 (Bild: Wikimedia Commons)
Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av ANDERS BJöRNSSON

Dagboken, journalen är ett normalt arbetsredskap för en författare; som vi vet händer det att sådana blir utgivna, ibland också under författarens levnad. Den kan betraktas som en litteraturart i sig. Christa Wolf förde inte bara dagbok utan också en ”årsbok”. Varje 27 september från 1960 fram till sin bortgång i slutet av 2011 skrev hon ned en enkel berättelse om tillståndet i omvärlden och i hennes eget liv, med detta datum som primär referenspunkt. De första fyrtio årens anteckningar gav hon själv ut i en mycket personligt hållen svit som kunde läsas som en fortgående rapport om en intellektuell människas föränderliga vardagsverklighet i DDR-staten och om uppbrottet från denna verklighet. Christa Wolf blev kvar i den forna ”arbetar- och bondestaten” också efter systemskiftet 1989-90, die Wende, och hon fick sig sina törnar för påstått Stasi-medarbetarskap, hon som själv vetat sig stå under övervakning av säkerhetsorganet. (Erfarenheten är skildrad i dokumentärromanen Stadt der Engel – hon mottog dessa anklagelser under en årslång stipendievistelse i Kalifornien 1992.) Nu har det sista decenniets årsbokssvit utgivits posthumt, av maken Gerd Wolf, litteraturforskare till professionen.

Den sista anteckningen är ofullbordad, skriven under svår sjukdom, och återges som handskrift, faksimilt. Hennes språk och receptivitet har hållit in i det sista: det okonstlade, förmågan att binda samman stort med smått, att inte dramatisera den egna rollen och tillmäta sig själv en överheroisk betydelse. Denna kvinna led inte av hybris, en vanlig intellektuell yrkesskada. Däremot led hon av en hel del kroppsliga svagheter tydligen och tillbringade sejourer på sjukhus och vilohem också i relativt unga år. Den fasta punkten under de senare årtiondena var bostaden i Berlinstadsdelen Pankow, den tidiga DDR-nomenklaturans favorittillhåll, där hon samlade en krets kulturellt intresserade till en litterär salong av modernt snitt – alltså inget hov av arbetsbefriade som behövde fylla ut sin tid utan snarare människor som försökte finna sin plats i en ny tid som med raska kliv gick mot sitt slut. Ett andningshål. Christa Wolf reflekterar oavbrutet över systemets fel och förtjänster. Hon är lojal men inte okritisk.

Christa Wolf får Nationalpreis 1963 av Walter Ulbricht

Christa Wolf får Nationalpreis 1963 av Walter Ulbricht

Problemet för henne och hennes likasinnade var att de inte såg något alternativ till det sociala och politiska systemet i öst. Det hade en viss legitimitet. Folk som inordnade sig kunde ta det ganska lugnt och slippa att slita ut sig för brödfödan som inte var särskilt knapp men kanske inte så varierad. Samtidigt var hon medveten om att många i detta samhälle inte alls mådde bra, och i en anteckning från 1988, året före sammanbrottet, konstaterar hon att alkoholkonsumtionen var två och en halv gång så hög i DDR som i förbundsrepubliken. Kanske hade folk det helt enkelt enahanda, långtråkigt. ”Betraktade jag på den tiden förbundsrepubliken med alltför kritiska ögon?” frågar hon sig eftersinnande 2002. Hon svarar: nej. En rovgirig kapitalism hade hon (eller hennes man) aldrig frivilligt accepterat. Så påtvingades den henne. Murens fall, detta magiska ögonblick, fick hon själv inte vara med om – hon befann sig på sjukhus igen. Men hon drogs snabbt med i de medborgerliga aktiviteter som den händelsen utlöste och ingick i en kommitté som skulle utarbeta en författning för den framtida östtyska staten. Just som hon hade fullbordat sin uppgift och skrivit preambeln till ny grundlag, kom den 18 mars 1990 beskedet att das Volkskammer, den kvarvarande folkrepresentationens ledamöter, hade fattat beslut om anslutning till BRD. Alla vackra lagparagrafer förgäves – där fanns ju redan en grundlag! Nya män och kvinnor kom från väst: kolonisatörer!

En femtioårig mikrohistoria har det blivit. Hon menade sig ha gjort sitt årliga ”endagsskrivande”, över tio-femton sidor, till en ”ibland lustfylld, ibland besvärlig pliktövning” – också en övning mot vad hon kallar ”realitetsblindhet”. Hon ville se det egna ödet i en historisk kontext. Essäerna är protokollartade – mycket återkommer: disk och matlagning. Men här finns också skildringar av byar och småstäder, referat av samtal om politiska kulturer, inblickar i dramatiska skeenden i det inte alltid så gråa östtyska levnadssättet.

_____________

Se också Christa Wolf: Ein Tag im Jahr. 1900–2000.

– Se Christa Wolf i ett klipp från Youtube här:

 

Kommentera: