Kjell Askildsen (Foto: Nils Petter Lotherington)

Med illusionslös värme och humor. Uppseendeväckande comeback av novellens mästare

Höstens litteratursnackis i Norge är Kjell Askildsens nya bok. Den nu 86-årige mästaren avslutade sitt sparsmakade författarskap 1999 med Samlede noveller. Nu var det färdigskrivet, sa han då. I hög grad har Askildsen sedan dess likväl varit närvarande i litteraturkulturen. Referenserna till hans verk som omfattar 13 romaner och novellsamlingar har stadigt ökat. Översättningar, nyutgåvor, antologier, uppläsningar och priser har gett honom självklar ställning som en av de främsta – inte bara i det sena 1900-talets norska litteratur. Bland samtida i Norge är det väl bara Dag Solstad som gör honom den rangen stridig. Båda har nämnts i Nobelprissammanhang.

Det är symtomatiskt att det litterära samtalets mästare i Norge, Alf van der Hagen, 2013 och 2014 publicerade två tjocka, innehållsrika och initierade volymer om Solstad och Askildsen.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Askildsens nya novellsamling, Vennskapets pris, är en slank sak i stramt utförande på Forlaget Oktober. Den som kan sin Askildsen känner strax igen det mentala landskapet. En av författarskapets bästa kännare, Terje Holten Larsen, har på minimalt utrymme komprimerat dess teman och karaktär så här:

"det forbudte begjæret, den slumrende brutaliteten, sjalusien, den menneskelige ensomheten, den hverdagslige tragedien, enhver forsonings umulighet, mennesker fanget i ulike former for maktstrukturer, og naturligvis den sære, illusjonsløse og ikke så lite burleske humoren."

Den nya boken är på hundra sidor och innehåller tolv texter. Sparsmakat alltså också nu. Här finns ett par, tre stycken kortprosa som kanske inte hör till författarens omistliga. Men de flesta övriga har den säregna precision, aggresion och värme som är Askildsens signatur och vackra märke. Vi möter gestalter som slår vakt om sig själva, ljuger sig fram i sin sårbarhet, skapar avstånd i sina försök till närhet och behöver kikare för att se men inte röra. Ett slags spejare och förlorare med låga insatser.

För den som läst Alf van der Hagens samtal med Kjell Askildsen (anmälda i Dixikon förra året) ger samlingen också intressanta inblickar i författarskapets verkstad. van der Hagen hade tillgång till opublicerade och övergivna manus. Bland mycket annat diskuterade de dessa i sina långa bandinspelade sittningar våren 2014. Om varför de inte har utgivits och författaren själv inte tyckte att de höll. Avsnitt av dem citerar van der Hagen i samtalsboken. I den nya samlingen dyker flera av dem upp, justerade och bearbetade. Dessutom finns här den sista novell som Askildsen publicerade, Martin Hansens utflukt, fristående i författarskapet och daterad till 1999. Nu är den som framgår vid jämförelse ganska kraftigt bearbetad och det som var bra då har blivit ännu bättre nu. Några sidospår har övergivits och novellen lokaliserar här mer koncentrerat det som är ofrånkomligt och oföränderligt i huvudpersonens tillvaro. Vi möter den lika rysliga som befriande klarsyn som är så säregen och central i Askildsens konst. Den som betraktar också oss och gör det lika skarpt.

I samlingen ingår också en för mig ny bekantskap, novellen Det røde huset. Ny vad stil, ton och temperatur beträffar. Här har den stränge sovraren Askildsen släppt tyglarna och bjuder i stället på rena överdådet av synintryck, färger och tragikomiska tillkortakommanden. Pronomenet i novellen är genomgående ett opersonligt ”man”. Först i de sista meningarna blir ”man” berättaren ”jeg” med nya förhoppningar och ”et helt orkester av trompeter og basuner”. Då skall det bli ändring av. ”I morgen skal man si: De må unnskylde at jeg lot Dem gå, jeg ville ingenting heller enn at De skulle bli. I morgen skal man snakke, man er da en mann av ord.” Så slutar novellens ofullbordade möte.

Askildsens författarskap kan också tjäna som en effektiv skola för dem som vill inspireras till litterär gestaltning i stället för att nöja sig med att öppna berättarkranen och låta orden flöda. Författaren själv varken skriver eller läser nu något mer. Det som blir läst blir högläst av hustrun. Hans ögon är för dåliga. ”Jeg kan ikke skrive to ord etter hverandre og kjenne dem igjen etterpå”, säger han i samtalsbokens inledning. Men så blev det likväl en bok till. En med noveller skrivna mellan 1998 och 2004. Så hyllar man en mästare.

__________

  • Klicka här för att läsa Tomas Forser om Askildsen och van der Hagens bok

  • Klicka här för att läsa Anders Björnsson om van der Hagens bok om Solstad

  • Se en kortfilm baserad på Askildsens novell Gresshoppen
  • Dela artikeln:

    Tomas Forser

    Tomas Forser

    Litteratur- och teaterkritiker. Professor emeritus i litteraturvetenskap.

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: