Med betydelsebärande kägel
Om Vasilij Grossmans småprosa

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (Adlibris, 119 kr)

Av ANDERS BJÖRNSSON
Den stora romanen om andra världskriget är skriven av en rysk jude, en före detta glödande bolsjevik och en benådad frontreporter – Vasilij Grossman (1905–1964). Hans Liv och öde kommer man aldrig förbi när man ska ta sätta sig in i 1900-talets djupaste konflikt, den mellan Ryssland och Tyskland, mellan kommunism och nazism, som också innefattar konflikten mellan barbari och civilisation, mellan människovärde och statsnytta i olika kombinationer.

Grossman framstår, vid sidan av en Andrei Platonov eller en Varlam Sjalamov, som en urmäktig uttolkare av sovjetverklighetens mysterier. Den mogne mannens bittra erkännande av dennas inhumana natur, vars kärna är en oupphörlig utnötning av människor i högröstad kamp mot verkliga och inbillade fiender, kastar ingen skugga över hans tidigare verk. Ett stort författarskap förblir inte stillastående, det utvecklas i stadier och det finns något slags konsekvens i utvecklingen.

Det underbara med Grossman är att han inte ger sitt bästa i början, även om den tidiga debuten var övertygande, utan att han bara blir bättre och bättre med åren. Om en annan gigant, som förvisso dog i en mycket högre ålder än Grossman, Alexander Solzjenitsyn, går det inte att säga något liknande.

Just Platonovs egensinniga iscensättningar av socialismens mikrovärldar ska Grossman ha satt särskilt värde på. Hans litterära förebilder har annars varit Isaak Babel och, framförallt, Anton Tjechov. Det märks väl i hans novellkonst som den icke-ryskspråkige kan stifta bekantskap med genom ett värdefullt urval som har getts ut av Robert Chandler i New York Review of Books välmatade och varierade klassikerserie. Det är en källkritisk och föredömligt ederad utgåva. För varje fas i Grossmans liv som artist och människa får man följa hans biografi, parallellt med exempel på hans författarskap.

Med andra ord: det är en Grossman i det lilla formatet som här framträder. Ordknapp, antydande, med stor betydelsebärande kägel mellan raderna. Grossmans prosa är fjärilslätt. Den första svitens ämnen är den unga sovjetstatens födelse och strid för överlevnad. Man fäster sig särskilt vid att kvinnor tar så stor plats i det sociala liv som skildras – också kvinnor i ledande befattningar.

Berättelsen om den unga politiska kommissarien som föder sitt barn, inhyst i ett judiskt hem, mitt under det rysk-polska kriget (1919–1921), sedan barnets fader har stupat i strid, och lämnar den nyfödda när rödgardisterna går till motoffensiv är oförglömlig – som tidsdokument och som konst.

Andra världskriget och den judiska belägenheten under nazistisk ockupation är det yttre ramverket i en andra sektion av texter. En åldrig illusionslös lärare i provinsen som går sitt grymma öde till mötes tycks mig vara en gestaltning av ett helt folks lott. Av de senare tillkomna novellerna alluderar några på nazismen och judehatet, men allra starkast är ett par som ger inblickar i den sovjetiska människosjälen. Till exempel ”Mama” vars bakgrund är helt autentisk och belagd, nämligen NKVD-chefen Nikolaj Jezjovs och hans hustrus adoption av ett barnhemsbarn och denna flickas föga glamourösa äventyr efter föräldrarnas avrättning respektive (i verkligheten) självmord. Tidens terror finns i blickar och gester, inte i fysisk tortyr och blodutgjutelser. Grossmans vrede blir påtaglig när han håller den tillbaka; han behöver inte hålla fram den.

Bokomslag

Klicka på bilden för att komma till bokhandeln

I ett appendix har ”flickan” själva utgivningsåret 2010 fått ge sin version av den korta tid hon tillbringade i den Jezjovska familjen. För henne är denne terrorns furste, som själv blev dess offer, en omhändertagande och omtänksam vuxen som såg till att skaffa barnet allt det behövde. Hon har till och med gått så långt som att, utan framgång, få fosterfadern rehabiliterad som en systemets fånge. Själv fick hon lida för hans skull, fast egentligen inte på annat sätt än att hon kom på hem igen och inte kunde välja den yrkesbana som hon helst önskat, inom musiken. Lidande är något relativt.

Sin egen mor förlorade Grossman genom tyska SS-truppers härjningar i hemstaden och han kunde aldrig få frid i sitt samvete för att han inte gjorde mer för att få modern därifrån i tid. Två brev till modern, skrivna långt efter mordet på henne, är elegiska på ett sätt som annars är olikt denna författare. När han är nära döden, som i några fina kyrkogårdsmeditationer strax före sin egen bortgång, kan han släppa fram sin humor och sin stillsamma ironi, och i denna berättelse finns ett närmast uppsluppet avsnitt om skäggiga ”privatpräster” med långa röda näsor som för ett glas vodka, eller gärna flera, åtar sig att hålla griftetal för närmast sörjande – ett slags A-lagare som väl annars bort dömas till parasitism, som man senare skulle döma en Iosif Brodskij.

En lång text bryter av mot alla de övriga i den här boken. Krigskorrespondenten Vasilij Grossman var en av de första som skrev om ett förintelseläger efter att varit på platsen och gjort iakttagelser. Hans artikel om Treblinka är en anklagelse. Bombasmerna (som annars saknas i Grossmans prosa) är där för att lindra en obeskrivligt stor smärta. Författaren reskonstruerar sylvasst det industriella dödandet, han karakteriserar några av mördarna och när han föreställer sig de oskyldiga offren blir han plågsamt fysisk.

”Helvetet i Treblinka” är skriven i hastigt mod och det var naturligtvis bråttom att få ut informationen efter sovjetarméns befrielse av detta polska stycke mark. Anläggningen var då redan raserad av de tyska mördarna. Tyvärr är Grossmans beräkningar av antalet omkomna felaktiga. Han uppger tre miljoner mördade enbart i detta läger; verkliga siffran lär ligga ett gott stycke under redan fasansfulla 800 000. Men misstaget påminner om att krigsreportage (liksom partiska vittnesutsagor) är vanskliga underlag för att fastställa historisk sanning. Propaganda är en väldig kraft som inte alltid har med fakta att skaffa. Utgivaren Chandler har emellertid till Treblinka-artikeln, liksom till urvalet i dess helhet, fogat mönstergilla kommentarer som bygger på den allra senaste litteraturen på området.

Precis allt av detta är värt en svensk läsekrets.

__________________

– Se ett videoinslag från Jewish Book Week 2011 med utgivaren och översättaren Robert Chandler och hör avsnitt ur boken här:

Klicka på bilden för att se den ryska filmen ”Kommissarien” baserad på Grossmans första bok ”V gorode Berdicheve” publicerad i Literaturnaya Gazeta i april 1934. Filmen vann Silverbjörnen vid Berlins filmfestival 1988

 

 

3 kommentarer

  1. peter landelius says:

    Tack för kloka ord om en stor författare och journalist! Jag tar tillfället att påminna dina läsare (och gärna svenska förläggare) om hans roman ”Stalingrad”: berättelsen om de vintermånader då andra världskrigets utgång avgjordes till priset av fruktansvärda offer.

  2. Ivo Holmqvist says:

    Just nu kan man med 40 % rabatt skaffa tre av Grossmans böcker på engelska, alla i översättning av Raymond Chandler och med hans inledningar, från New York Review of Books: Life and Fate, Everything Flows, och The Road, för tillsammans 34 dollar i stället för 56. Samtidigt rear man ett paket på sex reseböcker av Patrick Leigh Fermor, den kanske mest läsvärde i genren, nyligen avliden, och fyra av systrarna Mitfords böcker – bland en hel del annat.

Kommentera: