Max Weber – Den moderna erans profet
Dirk Kaesler – Max Weber. Preuße, Denker, Muttersohn. Eine Biographie.

Erfurt ca 1900

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av ANDERS BJÖRNSSON
Max Weber var ungefär jämnårig med det tyska kejsarriket. När det grundades i januari 1871 hade han ännu inte fyllt sju och han överlevde det med blott ett och ett halvt år efter en släng av spanska sjukan som gav honom en dödlig lunginflammation på försommaren 1920. Då hade han etablerat sig som sin tids stora samhällstänkare. En ”borgerskapets Marx”, har han kallats.

Han var en mästare på att formulera problem, med universalhistorien som bas, och det går inte att komma ifrån att han hade teorier om praktiskt taget allt som kom i hans väg. Allt måste intellektualiseras! En besserwisser som redan i gymnasiet slog lärarna på fingrarna eftersom han visste mer än de. En akademisk bildningsgigant, samtidigt autodidakt ut i fingerspetsarna därför att han alltid gick utanför pensum. En korkad konfirmationspräst fick honom att snabbt slå i sig hebreiska på egen hand för att kunna läsa grundtexterna på originalspråket (grekiska ingick i läroplanen) och de revolutionära händelserna i tsarriket 1905 fick honom att lära sig ryska så att han kunde läsa vad tidningarna där borta skrev.

Sin grundutbildning skaffade han i juridik, liksom fadern, en hög förvaltningstjänsteman. Disputerade gjorde han i historia med Theodor Mommsen, den blivande Nobelpristagaren i litteratur, som Doktorvater. Sina fyra professurer (i Freiburg, Heidelberg, Wien, München) hade han samtliga i nationalekonomi. Mest läst har han blivit inom sociologiämnet. De främsta svenska Weber-kännarna är sociologen Hans L. Zetterberg och statsvetaren Sven Eliaeson. Även inom religionsvetenskapen har man haft anledning att ta ställning till hans verk. Modern politik kan inte riktigt förstås utan Webers studier av härskandets former (det traditionella, rationella, karismatiska).

Naturligtvis är Weber-litteraturen oöverskådlig. Till 150-årsjubileet i april i år utkom två biografier på tyska, varav en ska beröras här. Dirk Kaesler bok kan inte på något sätt jämföras med föregångaren Joachim Radkaus briljanta Weber-biografi från 2005, Die Leidenschaft des Denkens. Den senare hade betydande litterära kvaliteter, var episk, existentiell, ja försökte sig till och med på en tolkning av Webers erotiska lidande – han hade uppenbarligen i unga år blivit impotent, äktenskapet med Marianne, ett kusinbarn och ledande figur inom den tyska kvinnorörelsen, var av allt att döma vitt, ändå skaffade sig Weber på gamla dar två älskarinnor, varav åtminstone den ena, dotter till en chokladfabrikant, hade en tämligen stor förmögenhet, vilket kunde behövas eftersom han hade förlorat massor av pengar på tyska rustningsobligationer under första världskriget. Hon var även med när Weber jordfästes och apostroferades av änkan i varma ordalag i ett okonventionellt gravtal.

Blott 56 år blev han. Från 1902 och flera år framåt var han oförmögen att arbeta och besökte vid upprepade tillfällen kurorter, nervanstalter; i femton år stod han utan tjänst, levde som rentier fram till krigsslutet, i en ärvd villa i Heidelberg. Ändå uppgår den snart fullständiga totalutgåvan av hans verk till 47 volymer. När han var i form arbetade han som en bulldogg. Samtidigt tycks han ha varit förtjust i öl, vilket syntes på en tidig övervikt. Han sov illa och pratade jämt. Omgivningen såg honom till lika delar som provokatör och inspiratör, tycks det. Hans inträde i politiken slutade med ett fiasko.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Kaeslers bok är långsamt framrullande. Han bygger på långa citat ur Max Webers brevväxling och ur Mariannes minnesbok om maken. Den Weberska tankevärlden står inte i centrum – temat för boken, kan man säga, är hur den medvetna moderna människan tar gestalt i just Max Weber som urtypen, eller ”idealtypen”, för en sådan människa. Hans personlighet var synbarligen manodepressiv. Hans krav på självuppoffring, askes, en metodiskt inövad levnadskonst var närmast omänskliga. Hans intellektuella prestationer – i sin mängd och mångsidighet – gör att man måste betrakta honom som en extremist. Han hade aldrig klarat av att uppfostra ett barn. Hans kännetecken som vetenskapsman är tillspetsningen, renodlingen.

Den nya biografin har sin styrka i rundmålningen av den Weberska familjehistorien, de intrikata släktskapsbanden, den spända uppväxtmiljön som skapade en modersbundenhet av det mindre hälsosamma slaget, nätverksbildningarna inom det tyska bildningsborgerskapet vid en tid när det ekonomiska borgerskapet höll på att totalt omdana det tyska samhället. Weber var en god nationalliberal liksom fadern – dessa personer som stödde Bismarcks maktpolitik till en början men som lurades skjortan av honom efter tag. Han ansåg att Tyskland hade en imperialistisk mission. Han hatade gästarbetande polacker inom det tyska storjordbruket. Naturligtvis var han krigsivrare 1914. Viktigt för honom som tillhörig ett socialt överskikt var att avgränsa sig mot de lägre klasserna: den allmänna och lika rösträtten hade i honom ingen helhjärtad anhängare. Han ansåg att demokratin krävde en stark man – en profet, en Führer – för att bli styrbar. Så modernist han var åkte han aldrig flyg, han körde inte bil och någon enstaka gång satt han på en cykelsadel. Inte i onödan var han ute på vandringsstråt; tredelat utgjorde hans vardagsklädsel. Men fäktade gjorde han så klart som student och fick ärr.

Många av Webers bärande tankar – om den protestantiska etiken och kapitalismens anda, om avförtrollningen av de traditionella samhällenas magiska föreställningsvärldar, om den rationella byråkratins fördelar (avlöning den tjugofemte varje månad, alltså kalkylerbarheten, förutsägbarheten!) och nackdelar (järnburen, eller tvångströjan, som människan tvingas leva i när hon har ryckts upp ur de gamla gemenskaperna), objektivitetskriteriet inom vetenskapen i relation till värdepremisserna, ansvarsetik kontra sinnelagsetik – allt sådant och mer har kommit att ingå i vardagsdiskursen, utan att man tänker så mycket på hur och av vem de en gång formulerades. Kaesler beskriver fullödigt, och kanske något omständligt, de miljöer där detta skedde. Webers resa till en sociologkongress i USA 1904 bildar en höjdpunkt såväl i Webers liv som i Kaeslers bok.

Svepande och schwungfull – sådan var Webers stil. Han gillade talarstolen mera än katedern. När han vandrade i kulturhistorien såg han inga gränser, vare sig i tid eller i rum. Kaesler å sin sida är något närsynt – det finns inte ett gatunummer som han missar! Man hinner under läsningen bli rätt förtrogen med den tidens Erfurt där han föddes och Charlottenburg utanför Berlin där han mognade. Författaren säger gärna saker två gånger. Fördelen är att det inte gör så mycket att man glömmer en del, tillräckligt mycket blir kvar. Och repetitionen är didaktikens moder, om den görs på ett snyggt sätt.

2 kommentarer

  1. peter landelius says:

    Tack för en spännande artikel om Max Weber! Kanske är det så att människan i verket blir intressantare än verket, när det har gått tillräcklig tid- eller läsaren blir tillräckligt gammal. Jag har redan haft nöje av biografier om Karl Marx, och nu får jag lust att läsa boken.

    Ändå skulle jag vilja veta mer om hur nyskapande Webers tankar måste ha varit i sin samtid. Var de lika välkomna i den tidens härskande klass som i dagens? Nu har han ju blivit en ikon i stil med med Adam Smith, som dock bör ha varit rätt komplicerad för sin tid – liksom för dagens liberala ledarskribenter när de tänker efter?

  2. Anders Björnsson says:

    Max Weber har, av bland andra Eric Hobsbawm, kallats en ”borgerskapets Marx”. Det är en tillspetsning. Samma politiska betydelse som Marx’ tankar fick inte Webers. Båda var dock själva tämligen usla politiker. Det gemensamma dem emellan består i det storslagna greppet i deras intellektuella projekt. De hade för vana att yttra sig om nästan allting och sågs sällan svarslösa. De tycks också ha varit tämligen grälsjuka personligheter, dominanta för att inte säga förtryckande i sin omgivning. En kuriös sak är att de båda lärde sig ryska i mogen ålder, för att följa den politiska och ekonomiska utvecklingen i det stora ryska riket. Mest fruktbart har deras olika inflytanden kommit till uttryck i det vetenskapliga studiet: av historien, av kapitalismen som system och dess framväxt. I det senare fallet kan man absolut uppfatta Weber som ett alternativ – och motpol – till den fyrtiosex år äldre Marx. Och naturligtvis blev båda ikoner.

    Själv har jag skrivit en liten introduktion som kunde vara användbar, Max Weber – inblickar i en tid och ett tänkande (Förvaltningshögskolan, Göteborgs universitet, 2006. Rapportserien 81).

Kommentera: