Maurice Shadbolt

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln
Av IVO HOLMQVIST

Jag ser av vårt förortsblad Western Leader att man nu äntligen tycks komma till skott i fråga om författaren Maurice Shadbolts hem på Arapito Road, nära stranden i södra Titirangi, i Aucklands gröna västra delar.

Kommundelsrådet Waitakere City Council köpte det röda huset efter hans död 2006 och hade då storstilade planer på att inrätta det som stipendiebostad åt yngre lovande författarförmågor. Sedan hände inget, och så hyrdes det ut.

Men nu förverkligas nog planerna. Det gäller att sätta sprätt på kommunala pengar innan förstäderna förlorar sin ekonomiska självständighet när de snart slås samman i Aucklands Super City.

I närheten finns målaren Colin McCahons enkla hus, inrättat som museum (en ny biografi om honom har just kommit, Gordon H. Browns ”Towards a Promised Land” – mer om den senare). Det vimlar inte av författarbostäder att besöka i Auckland. I Takapuna på norra sidan om Harbour Bridge är Frank Sargesons spartanska masonithus ett opretentiöst museum, i ett ännu enklare skjul i hans trädgård fann Janet Frame för en tid en fristad. Och på sluttningen till Mount Victoria i förstaden Devonport inte långt därifrån finns Michael King Centre, i ett vackert gammalt fyrvaktarboställe (han avled i förtid, efter att bland mycket annat ha skrivit utmärkta biografier om just Sargeson och Frame).

The New Zealanders” hette Maurice Shadbolts första bok, elva noveller om hans landsmäns erfarenheter under första hälften av 1900-talet. Den kom 1959, sedan han skrivit manus till dokumentärfilmer hos NZ National Film Unit, varit journalist och lämnat hemöarna för sin OE, den obligatoriska resan till länderna på andra sidan haven, för hans del framför allt England där man också uppskattade hans debut som inhöstade vackra lovord från Muriel Spark, Alan Silitoe och många andra.

Tio år senare skrev han “This Summer´s Dolphin” som utgick från den sanna historien om delfinen som kom tillbaka till stränderna i Opononi sommar efter sommar i en märklig symbios med ortsborna. “Strangers and Journeys” från 1972 är en mastodontroman om fäder och söner down under som fick kritiker att tala om The Great New Zealand Novel. En dos magisk realism finns med i hans läsvärda “The Lovelock Version”, om tre nybyggarbröder och deras sammanflätade familjekrönika.

Men hans mest bestående insats är trilogin “Season of the Jew”, “Monday´s Warriors” och “The House of Strife” där han reviderade historieskrivningen om 1800-talskrigen mellan maoris och pakehas.

Hone Heke
Sista delen handlar om den tuffe rebellen Hone Heke som gång på gång högg ner engelsmännen flaggstång i Russel, den koloniala utposten i Bay of Islands. Maurice Shadbolt som villigt erkände att Katherine Mansfield var hans viktigaste förebild hann med elva romaner, fyra novellsamlingar, ett par självbiografier, och “Voices of Gallipoli”, om en av första världskrigets mest katastrofala kampanjer.

Danger Zone” från 1975, som protesterade mot de franska atomtesten vid den porösa Mururoa-atollen i Polynesien – på tryggt avstånd från Paris – finns på svenska, som “Farligt område”.

Shadbolt fick de flesta av hemlandets litterära utmärkelser, blev Commander of the British Empire och dessutom hedersdoktor vid Aucklands universitet. När jag gästföreläste om Ingmar Bergman på University of Otago i Dunedin för elva år sedan kom han och lyssnade, vänligt intresserad, men var redan då märkt av den alzheimer som sju år senare lade honom i graven, 72-årig.

Ivo Holmqvist

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).