Peter Landelius funderingar häromdagen kring det orediga ordet ”Kerfuffle” fick mig att slå i The New Shorter Oxford English Dictionary (dock inte kortare än att de båda banden är på nästan fyratusen trespaltiga sidor). Ett ”colloq.” anger att det är ett talspråkligt uttryck, och ett ”perh.” att lexikografen haft bekymmer med etymologin. Kanske kommer det från gäliskan, man jämför med det irländska ”cíor thuatháil” (=confusion). Att rötterna kanske finns i jiddisch och lågtyska nämns inte alls, men två kontexter ges.
Det andra, ”In the kerfuffle he didn´t hear the front door”, är från M. GEE vilket skulle kunna vara Maggie Gee men nog snarare är Maurice Gee, Nya Zeelands jämte C. K. Stead mest läsvärda nu levande romanförfattare.
Jag har en känsla av att jag stött på just den meningen i hans ”Crime Story” från 1994 fast jag inte kan kontrollera det, jag har låtit den gå vidare till universitetet i Tartu. Hursomhelst är det en roman full av just kerfuffel, dvs ”fuss, confusion, disorder, agitation”.
Vokalen u vållar problem, det vet var och en som försökt lära utlänningar ett korrekt svenskt uttal. Det finns enklare namn att bära än Ulla om man emigrerar. Svenskan Ulla är likafullt en av huvudpersonerna i den här boken.
Hon är nordiskt blond, blåögd och skarpsynt. Hon gillar svensk konst, både Liljefors (vars namn stavas fel) och Anders Zorns kullor i bastun. Ulla Peet är ingift i en Wellington-familj som blivit rik på ljusskygga affärer. Hennes svärfar är en entreprenör som berikat sig på byggboomen, och hennes man är en huggande hyreshaj. Det går raskt utför. Svärfar kan inte realisera sina rivningsplaner trots god hand med de kommunala myndigheterna, och svågern hamnar i fängelse på ett år när han lierat sig med glupska finansmän. Ullas man blir varse de sociala motsättningarna och inser att han är en av roffarna. Så kommer stackars Ulla i vägen för en inbrottstjuv, sparkas ner för trappan, bryter nacken och blir totalförlamad.
Trots titeln är detta mindre en deckare än en skarp kritik av nittiotalets Nya Zeeland. Kanske hade Per Sjöwall och Maj Wahlöö inspirerat. De nämns vid namn, liksom Selma Lagerlöf, Vilhelm Moberg, Per Wästberg och Pippi Longstocking, vår andes stämma i världen, ett representativt urval svenska klassiker.
Och när Ulla från sin sjukhussäng talar med sin svärmor som är en av de få sympatiska personerna i boken så minns hon utsikten från Mosebacke, och “Röda rummet” dras in. “Varje svenskt barn känner till de inledningsraderna”, påstår Gee genom sitt språkrör Ulla – ack om det vore så väl! På slutet citeras dessutom en dikt ur Lagerkvists “Aftonland”, i W.H. Audens och Leif Sjöbergs engelska version. När det associeras till Orfeus apropå Ulla som är förlamad från nacken ner, så är det kanske ett eko av Gullbergs orfeusdikt “Sjungande huvud”. Idel svenska glimtar således.
Men framför allt är alltså “Crime Story” en roman om nittiotalets Nya Zeeland, ett inte längre särskilt jämlikt land, trots allt skryt om ”egalitarian society” (och som nu in på ett nytt sekel har det kanske högsta inomstgapet av alla OECD-länder). Motsättningarna i boken är pedagogiskt skärpta, mot den välbärgade borgarklassen ställs de utslagna arbetslösa på understöd.
Tjuvens syster är en av de många “solo mums”, ensam med sin son sedan barnafadern från Tonga dragit. Som en antipodisk Ibsen hudflänger Gee rovgiriga entreprenörer som raserar känsliga stadsmiljöer. I bästa fall sparas fasaden, inte mer. Den luttrade Peet senior är inte olik Bygmester Solness när han tänker på Nya Zeeland: “We don’t have any cities, we have towns.”
Alla känner alla, och inbrottstjuven hyr hus av sitt offers man. Han drömmer om att flyga till Oz – Australien är det stora landet i väster för alla som drömmer om snabba pengar. Men det slutar ruggigt för honom, och stackars Ulla kommer aldrig mer till Sverige. Kanske sätter hon själv stopp för sin jordiska tillvaro. Även i det stycket var Maurice Gees roman rykande aktuell när den anknöt till den då pågående nyazeeländska euthanasi-debatten.
För övrigt kan noteras att Maurice Gees hustru har svenska rötter, och att Christian Karlsson Stead – mer om honom i ett annat sammanhang – hade en svensk morfar, därav mellannamnet.
– Klicka här för att se fler böcker av Maurice Gee