Mätbara livsmål eller livsviktiga mål?

Människor som sätter upp personliga mål, gör konkreta steg-för-steg planer och långsamt men säkert övervinner sig själv fascinerar. Att följa någon i en rad artiklar, från första stapplande försöken till målet, är ett populärt grepp. Konceptet syns i allt från dagspress till veckotidningar.

Inför badsäsongen kommer vi snart att överösas med artiklar som leder någon till bikiniformen. Man följer kampen mot den inre lathunden och man gläds åt andras framgång – det känns ibland som man lyckats själv – utan att behöva röra sig en centimeter från tevesoffan. Oftast handlar det om den egna kroppen: Att leva nyttigare och helst bli smalare. Ofta ställer tidningarnas egna medarbetare upp. Bildbyline och reportage där journalisten själv utsätter sig för en prövning skapar närhet till reportern och en illusion av att vi känner varandra.

Och jag faller för det. Jag lusläser artiklarna. Hur går det för dem? Viktminskning hägrar som en dröm för de flesta av oss – liksom projektet ”att göra mer för sig själv”.

Ändå förundras jag över vilka mål som sätts upp. Är det för att de är så påtagliga, så enkla att mäta? Eller är viktminskning det enda vi förmår uppnå?

DN-blogg

DN-blogg

Hur hade det varit om någon hade satt upp mål som ”mer närvarande förälder”, ”lära sig ett nytt språk”, ”döda en egen fördom i veckan” eller ”bli en bättre kollega”? Hade det varit lika rafflande att följa som någon viktkurva?

Antagligen hade sådana mål ansetts vara alldeles för personliga för att en journalist skulle vilja dela dem med en allmänhet – men det kollektiva kroppsidealet kan vi alla identifiera oss med.

Blogg i Aftonbladet

Fattigbloggen i Aftonbladet

Texterna stryker medhårs – man skriver om sådant läsaren vill ha. Reportagen speglar en situation mer än de skildrar, granskar eller sätter tidens fenomen i ett större sammanhang. De går från reflekterande och ifrågasättande till redovisande upplevelsejournalistik.

Tonen är snäll. För att läsa om andras segrar och små misslyckanden gör att jag som läsare också kan acceptera det svåra med att nå mina egna mål. Frågan är bara om jag vill behöva byta ut analys mot peppande och mysig pseudointimitet?

Hur långt kommer denna utveckling att gå? Kommer vi om ett par år kunna läsa reportage där journalister tar med sina partner till familjeterapeuten? Vem får det bättre först? Hur mycket vill jag veta om en tidnings medarbetare? Och hur långt är jag som skribent beredd att dela mitt privatliv för att vinna läsare?

Kommentera: