När man undervisar man i svenska som främmande språk får man anledning att fundera på allt möjligt språkligt. Hade jag någonsin trott att jag en dag skulle komma att fundera över mitt förhållningssätt till de svenska substantivens en eller ett? Inte direkt, men nu gör jag det i alla fall.
I franskan, liksom i många andra indoeuropeiska språk där man fortfarande har kvar genusen maskulinum och femininum, råkar man nämligen ofta på tankegångar, såväl litterära som språkliga, som utgår från just substantivens genus.
Aktuell i detta avseende är årets nobelpristagare i litteratur, Herta Müller, som i sitt språkliga landskap befinner sig i två parallella språkvärldar via rumänskan och tyskan. Müller lyfter fram språkens inneboende skillnader och möjligheter. Hon är en av dem som poängterar hur ett ords genus kan skifta från ett språk till ett annat, och att detta påverkar vårt förhållande till språket, men också vår verklighetsuppfattning.
Att ett substantiv på ett språk är femininum, men på ett annat är maskulinum, kan därför prägla ordvalet. På vissa håll kan man också skönja en preferens för det feminina eller det maskulina. Bland litteraturvetare och lingvister ger substantivens genus ibland upphov till långa analyser.
I Frankrike har jag vid flera tillfällen fått ta del av olika resonemang som berör detta, inte minst på föreläsningar och seminarier, men också vid författarmöten eller andra mer vardagliga diskussioner. Ord med stor innebörd och som man ofta återkommer till är ord som sol, jord, måne, blomma, träd, hav, liv; ord som förstås alltid varit grundläggande, elementära för människan, ord som på flera sätt finns med sedan urminnes tider, i myter och skapelseberättelser.
Att solen är maskulin på franska, men att jord och hav är feminina, detta kan påverka en författares ordval, ja, till och med vilken talare eller skribent som helst. Det kan förstås också bidra till hur man ser på tillvaron. Talare med olika modersmål står med helt olika utgångspositioner då de iakttar världen, något som ju i princip klargörs av bl.a. både Ludwig Wittgenstein och Jacques Lacan i deras respektive teorier. På så vis blir frågan om genus i förlängningen också en större fråga, som kan komma att ingå i diverse teorier kring just genus; det manliga och det kvinnliga i samhället.
Mina studenter vid Sorbonne är förstås oftast redan vana vid språk med alternativa genus, då de trots allt åtminstone lärt sig engelska tidigare liksom ytterligare något språk. Men att tänka på n-genusord, som faktiskt är fallet när det gäller cirka 80% av våra svenska substantiv – för i denna grupp ingår ju alla de substantiv som en gång var feminina eller maskulina – eller på t-genusord – de ord som tidigare var neutrum – på samma sätt som man gör med maskulina och feminina substantiv, kan aldrig bli samma sak. Jag får helt enkelt inte samma känslor för substantiv på svenska. En eller ett berör mig inte på samma sätt som franskans un eller une.
Det är på sätt och vis befriande att leva med ett så gott som genusfritt modersmål som svenskan. Men någon gång emellanåt undrar jag hur det hade varit om maskulinum och femininum hade fått leva kvar i svenskan.
– Se ett avsnitt ur Godards film Masculin – féminin: