Martin Lagerholm om två stora tyskar i mindre format – Robert Schneiders nya Buch ohne Bedeutung och 95-årige Martin Walsers drömbok,Traumbuch. Båda har, i likhet med flera tyska prosaister under senare år, denna gång givit ut korta böcker med korta texter.
På senare år har en lång rad framstående tyskspråkiga prosaister valt att ge ut böcker i det lilla formatet. Spridda anteckningar, fragment, minnesbilder eller humoristiska bagateller som kärkomna kontraster till allt vad högtsträvande epik heter.
Här kan nämnas veteranen Christoph Heins 80-sidiga lilla finstämda historia, Ein Wort allein für Amalia, om hur diktaren Gotthold Ephraim Lessing på sin dödsbädd 1781 feberyrar och grubblar över litterauren, upplysningen, kärleken och Spinozas filosofi. Och i fjol kunde den produktiva fantasten Felicitas Hoppe glädja sina läsare med den lika korta Fieber 17, en tvådelad liten bok om relationen mellan barndom och febertillstånd. För att nu inte tala om Martin Lechners och Tobias Prempers Gelati! Gelati!, 99 miniatyrberättelser om allt och inget på lika många sidor.
Nu under den gångna våren har de litterärt lapidariska formerna skrivits fram av bland andra österrikaren Robert Schneider, som det i övrigt länge varit tyst om. Debutromanens segertåg över världen – Schlafes Bruder (1992) – översattes till 36 språk, men gav honom märkligt nog ingen skjuts i författarkarriären.
De följande romanerna skrev sig tvärtom allt längre bort från parnassen och elogerna, och rent kvalitetsmässigt har det rört sig om mer eller mindre svaga eller rentav undermåliga verk. Men nu, 15 år efter senaste romanen, var det tydligen dags att i stället ge sig på det korta och koncisa formatet med en gäckande samling miniatyrtexter under den talande titeln Buch ohne Bedeutung (Bok utan mening).
Förvisso är inte heller den här boken nedtecknad av någon ofelbar mästare, men en del av de 101 historierna – var och en exakt halvannan sida kort – erbjuder likväl en stunds amusant läsning.
De lekfulla anekdoterna, fria fantasierna, poetiska betraktelserna och absurda scenerna kan handla om allt mellan himmel och jord. De utgörs inte sällan av ett slags befängda tablåer med en surrealistisk knorr, allt som oftast utan några som helst vidare innebörder – helt ”ohne Bedeutung”, alltså.
Allright, med lite god vilja skulle man kanske kunna avläsa halv dolda politiska intentioner och existentiella undertoner i de litterära kapriserna, även om Schneider härvidlag inte är i närheten av genrens okynniga virtuos, Hans Magnus Enzensberger. Kanske ändå bäst, alltså, att ta boktiteln på orden. Och om denna ”betydelselöshet” verkligen är författarens avsikt, är det i sig ju inte något klandervärt, utan kan rentav tjänstgöra som en lisa för allvarstyngda läsarsjälar. Läs och häng med i leken!
Det är minsann också svårt att inte dra på munnen när man tar del av hur två kundvagnar diskuterar kapitalismen som ekonomiskt system, eller hur en förargad pianotangent, tvåstrukna A, mitt under en livekonsert beskyller sin granntangent, tvåstrukna H, för att vara felstämd, varpå en häftig och för den stackars solisten falsk ord- eller tonväxling följer.
Lika lustig som lyrisk är texten om ”Den surmulna snöflingan”, som på 40 långsamt fallande textrader och under det obönhörliga singlandet genom luften desperat opponerar sig mot det bistra faktum att den är på väg att landa på en utsträckt barntunga där den omedelbart kommer att smälta bort. ”En sådan underbar död, att förgås i en barnamun”, hinner en annan flinga viska fram innan denna själv med grym lagbundenhet tar mark på den varma asfalten.
Visst kan det alltså rymmas en smula existentialfilosofi också i det komiska och det dråpliga. I än högre grad så hos den tyska efterkrigslitteraturens sista stora elefant, Martin Walser, och hans snyggt formgivna lilla drömbok, Das Traumbuch.
Med dess ”vykort från sömnen” återberättar han här knappt hundra gamla, nedtecknade och okommenterade drömmar – kongenialt illustrerade av konstnären Cornelia Schleimes just drömlikt fragmentartade och expressiva collage.
På drömmars vis – oförmodat, absurt och poetiskt – manifesterar sig här skräck och pinsamheter, surrealistiska förvandlingar, sexuell symbolik, uppväxtens Wasserburg vid Bodensjön och inte minst vackra och komiska möten med familjemedlemmar, kollegor, vänner och antagonister, allt i brokigt virrvarr.
Är man hyfsat bekant med Walsers långa liv och gärning i den litterära och intellektuella offentligheten, är det möjligen lättare att förstå en del hänvisningar och inslag i de nedklottrade texterna på max tio, tolv rader.
Här kommer ju förslagsvis följande sömnfantasi direkt från drömbolagets beställningssortiment: gubbarna Walser och litteraturkritikern, tillika ärkefienden Marcel Reich-Ranicki, börjar ivrigt fäktas med sina stödkäppar! Även en Thomas Mann behagar dyka upp i en dröm, liksom Walsers gode vän och förläggare på Suhrkamp Verlag, den legendariske Siegfried Unseld.
Men också mindre tippade figurer uppträder, som Bertolt Brechts son, Maria Stuart och tennisstärnan Pete Sampras. Och hur i all världen skall man förstå scenen där en explosion får Walser och trätobrodern Jürgen Habermas att tillsammans flyga i luften och sväva upp mot natthimlen där de klamrar sig fast vid varandra innan de faller ner mot marken igen? Den i drömtexten inflikade kommentaren att ”Habermas är räddare än jag” visar tydligt att den gamle sluggern ännu inte sänkt garden helt.
I en av minitexterna, ett slags sjuradig läsanvisning, bedyrar Walser att han är fullkomligt främmande för allt vad psykoanalytiska tolkningar av drömmar heter. Fyra sidor senare levererar han en dröm där han befinner sig i sängen med en ung kvinna. ”Plötsligt stiger jag upp, går runt dubbelsängen, vid fotändan sitter något under en mörk duk, likt en svart silhuett. Mamma. Hon måste ha hört allt.”
Här formligen trängs de freudianska glosorna mellan lakanen, och den frivilliga eller ofrivilliga komiken i detta är ju obetalbar. Hur Walser lyckas med konststycket att vid ett och samma tillfälle förneka all drömtydning och anspela på centrala begrepp som libido, regression och Oidipuskomplex.
Bläddrar man vidare i drömboken stöter man därutöver på ett par explicita skolexempel på kastrationsångest. I en dröm är ”halva könet borta”, i en annan erbjuds han att äta upp detsamma, i portioner. ”Den växer ju ut igen.” På vilket sätt menar Walser att han inte är freudian?
Så blir den outtröttlige 95-åringens drömbok också ett tvärsnitt av det slags tankar, emotioner, skräckbilder, erotiska akter och illusoriska händelser som allas vårt oregerliga undermedvetna hyser, i vakenhet och i dröm. Och däremellan det skymningsland, som väl trots allt nått den gamle författaren, när han en smula enerverad observerar att det inte finns nog med ljus i hans drömmar. Att de inte är ”bättre upplysta än 17- och 1800-talen”.
- Klicka här för att läsa Jayne Svenungsson om Martin Walsers Über Rechtfertigung, eine Versuchung.
- Se en intervju med Robert Schneider här