”Mit Navn er Johannes Vig. Sig ikke det Navn for hurtigt…” Så skriver huvudpersonen i Martin A. Hansens ”Løgneren”, ett par sidor in i denna dagboksroman, som börjar en disig marsdag och som slutar knappt tvåhundra sidor senare, ”hen i April”.
Kommen så långt har läsaren följt denne skollärares tvivel och tvekan, tövan och vacklan i hans relation till olika kvinnor på Sandø, ön vars karta återfinns på baksidan av originalupplagan.
Framför allt är det den vackra Annemarie som hans tankar kretsar kring och som han möter allt som oftast under sina ensliga vandringar på ön samman med den trogna hunden Pigro. På slutsidan är Pigro död: ”Nu har man kun Gud at stole paa.” Och känslorna för Annemarie går upp i rök. Man kunde kanske önska både honom och henne att ”Taagen lætter”, som i Carl Nielsens solostycke för flöjt. Denna existentiella kärlekshistoria med många förhinder slutar som den börjar, i dimma dold.
Stämningen över dessa eftertänksamma dagbogsblad kan påminna om den i Söderbergs Doktor Glas, men mer liknar boken André Gides La Symphonie Pastorale, om den självbedräglige prästen på landet som tar sig an en stackars vanvårdad flicka och som längst av alla vägrar inse sanningen och sist av alla förstår att han förälskat sig i henne.
De tre romanerna är alla berättade av sin huvudperson, och skrivna av författare som låter läsaren veta mer än berättaren själv. Den klarsynte och genomskådande Doktor Glas konstaterar tidigt att den prerafaelitiskt rödhåriga Helga Gregorius som han älskar och vars vederstygglige man, den fete prästen, han förpassat till himlen älskar en annan som i sin tur älskar en tredje, osv – samma desillusionerade tema som hos Heinrich Heine eller Arthur Schnitzler (”Reigen”), och många andra. Gides präst på franska landsbygden lever med skygglappar så länge han kan, medan den danske skolläraren på sin ö är medveten om att hans tvehågsenhet och beslutsångest sårar både honom själv och andra.
Om man uttalar hans namn för snabbt går s-et över till efternamnet – så är karakteristiken klar: Svig som i svek. Denna märkliga roman skrevs som radioföljetong (liksom Hjalmar Bergmans sista bok, Clownen Jac, också den märkvärdig) och gator och torg låg öde medan den lästes upp i etern 1950. Sedan dess har den ständigt tryckts på nytt, och den återfinns förstås, med all rätt, i den danska Kulturkanon.
Länge hörde den till obligatorisk kursläsning vid svenska universitet samman med H. C. Branners ”Rytteren”, under den tid då man fortfarande ansåg att modersmålslärare borde besitta hyfsade kunskaper i de nordiska grannspråken. Den tiden är förbi, men Martin A. Hansen som skulle ha fyllt hundra år den 20 augusti – han blev inte ens hälften så gammal – läses alltjämt.
Flera färska böcker kring författaren och hans verk är som sig bör på gång, bland dem en ny illustrerad upplaga av novellsamlingen ”Agerhønen”, och en ny bok om hans böcker av Anders Thyrring, båda på Gyldendal.
Ivo Holmqvist
- På www.klassikerdagen.dk finns en lista över olika Martin A. Hansen-arrangemang, i samband med hundraårsdagen
- Köp André Gides La Symponie pastorale här
- Några videoklipp med HC Branner kan man se här
- Lyssna på Dimman lättar av Carl Nielsen här
DIXIKON – mer att läsa
Här kan du söka på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök