Första steget är taget. Idag, lördag, kan Silvio Berlusconis politiska karriär vara över.
Till slut var det bara president Giorgio Napolitano som kunde ta kontroll över situationen. Det skedde medan börsen rasade och räntorna på statsskulden stack i höjden.
Många hade varnat för att mer än 7 procents ränta på de tioåriga obligationerna (Btp) skulle leda raka spåret till en default. Medan Berlusconi förhandlade med Napolitano om sin avgång nådde räntan 7,45 proc. Ansvariga ekonomer varnade för en krasch inom bara 2-3 veckor.
Emma Malcegaglia, Confindustrias ordförande, förklarade att ”nu står vi inte längre vid randen av bråddjupet – nu har vi nått ner till avgrundens botten”. Hon krävde snabba åtgärder och allra helst en ny regering med karaktär av en nationell samling. Vilket, förklarade hon i klartext, betyder att vi stödjer Mario Monti som ny regeringschef.
Som jag berättade i förra bloggen föll droppen som fick bägaren att rinna över i tisdags, när kammaren röstade om det statliga bokslutet för 2010. Istället för de minst 316 röster Berlusconi räknat med blev det bara 308.
Överenskommelsen med Napolitano innebar att Silvio Berlusconi skulle avgå så snart krispaketet gått igenom parlamentets båda kamrar.
Senaten klarade av sin uppgift på en dryg timme. 153 röster för, 11 emot. Idag, lördag, skall samma sak ske i deputeradekammaren och därefter skall Berlusconi åka upp till Quirinalen för sitt sista möte med Napolitano som konseljpresident.
Under tiden har den 86-årige statschefen arbetat hårt. Som en total överraskning kom beskedet på torsdagen att han utsett förre EU-kommissionären Mario Monti till senator på livstid.
Vad är nu detta, kan man fråga sig. Jo, enligt författningen har presidenten rätt att utse fem senatorer på livstid, medborgare som gjort sig särskilt förtjänade av denna hedersbetygelse. Författningen ger utrymme för två kategorier i denna exklusiva klubb. Den första är de tidigare statscheferna som när de lämnat sitt uppdrag, automatiskt får titeln ”Senatore a vita”.
Den andra kategorien är personer som gjort landet stora tjänster. Där finns t ex Rita Levi-Montalcini som är 102 och som fick Nobelpriset i medicin 1986. Men också en bildesigner som Sergio Pininfarina. I titeln ingår att de får delta i senatens diskussioner, delta i voteringarna men också ha ett eget kontor med sekreterare och tjänstebil.
Och inte minst en lön på 25.000 euro i månaden, skyndar sig Berlusconiägda Il Giornale att påpeka idag. Vilket inte bara är en journalistisk information utan – i allra högsta grad – en försåtlig politisk propaganda mot en person som kan bli en särskilt allvarlig konkurren till Berlusconi, Il Cavaliere.
Hursomhelst; il Giornale räknar upp detaljerna: 12.000 euro i grundlön och 12.680 i kostnadstäckning. Vilket gör 144.000 euro före skatt i lön och 152.000 som kostnadsersättning. Löneläget är reglerat i lag och är kopplat till 70 proc av HD-presidentens. Till detta kommer en dagsersättning (för att täcka senatorns fördyrade levnadsomkostnader) på 3.500 euro. Till detta kommer ”stöd för senatorns aktivitet” med 4.180 euro.
En tämligen privilegierad tillvaro alltså. Och skall man nu tro på Mario Montis ord, som han fällde dagarna innan i Berlin (”det gäller att avskaffa Italiens alla privilegier”), så borde en dröm nu gå i uppfyllelse för miljoner medborgare. Förutsatt att Mario Monti verkligen blir regeringschef. En ständigt växande opinion kräver stopp för alla privilegier – det skall nog till en ekonom som står över de vanliga partifejderna för att lyckas med en sådan uppgift.
Programmet idag, lördag, för deputeradekammaren är att deb samlas kl 12.30 för att anta krispaketet. Därefter avgår Berlusconi och president Napolitano inleder en snabb konsultationsrunda innan han utser Mario Monti till regeringsbildare. På måndag morgon presenterar Monti sig själv och sin nya regering i parlamentet.
Frågan är vilken regering det kan röra sig om. PD föredrar en ren teknokratregering med folk utanför partierna. Pdl vill inte alls se Monti i Palazzo Chigi (Roms Rosenbad) utan hellre den starkt åldrade Lamberto Dini som ryckte in en period för 16 år sedan. Det sägs att Dini skulle ha tackat nej till erbjudandet. I andra rummet kommer då Angelino Alfano, Pdl:s partisekretare och utnämnd av Silvio själv till hans efterträdare. Där står striden idag. De gamla anhängarna av AN anser t ex att bara ett nyval gäller i det här läget.
Men ett nyval tar minst 45 dagar, mera realistiskt tre månader att genomföra. Italien kan i dagens läge inte vänta så länge, hävdar många.
Lega Nord kan möjligen tänka sig Alfano men allra helst nyval så snart som möjligt.Och absolut inte Mario Monti.
Antonio Di Pietro har lyssnat på partiopinionen och mjuknat i oppositionen mot Mario Monti. Niki Vendola, ledare för Sel, ställer nu också i utsikt ett möjligt ja till Monti. Hela Tredje polen är som PD det verkliga ankaret i stödet för Monti.
Så ser positionerna ut just nu. Det blir en spännande dag även idag…
Åke Malm