Maria Pia Ammirati – La danza del mondo

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av IDA ANDERSEN

I Maria Pia Ammiratis senaste bok La danza del mondo (ung. Världens dans) bryter Linda upp från sitt äktenskap och från sitt förhållande med älskaren hon haft de senaste åren. Hon kapar alla förtöjningar till sitt trygga medelklassliv, lämnar sitt småtrista arbete som marknadsförare på ett företag för spisar, slänger mobiltelefonen, tar ut alla pengar från sitt bankkonto och ger sig av mot ovissheten och den totala otryggheten.

Hon följer ett diffust men starkt barndomsminne av ett besök i Palermo och utan att veta vad hon egentligen söker reser hon neråt landet, sover på stationernas bänkar och försöker att lämna så få spår efter sig som möjligt. Under resans gång möter hon människor som lever under helt andra villkor än hon själv gjort och upptäcker samtidigt vilka risker det medför att befinna sig utanför den ombonade medelklasstillvaron.

Författaren låter också Linda utsätta sig för dessa villkor, de som många lever under utan att ha något val, utelämnade och beroende. Hon börjar arbeta på en restaurang – där matoset, ångan och hettan, frenesin i arbetet, stressen, jargongen och hierarkin mellan de anställda och alla detaljer som finns i det komplicerade maskineri ett restaurangkök utgör är lysande skildrat – och kallar sig Sonia för att inte riskera att bli igenkänd. Hon blir inlemmad i det nya, i beroendet av de andra och blir en av dem, helt och hållet utan skyddsnät. Följdriktigt går det illa. Gino, restaurangchefen, smyger sig en natt på henne, våldtar henne och stjäl hennes pengar.

Men hennes resa är också en inre resa tillbaka i tiden. Hon kämpar med att aldrig ha revolterat, aldrig ha tagit makten över sitt liv utan bara flytt genom att försätta sig nya komplicerade situationer där hon inte har någon valmöjlighet, som om detta samtidigt ingav henne en trygghet. Hon skuldbelägger sig själv för det som hänt henne, för att hon själv skulle ha orsakat det genom sitt ambivalenta känsloliv: att hon hatar det falskspel hon själv åstadkom. På samma sätt skuldbelägger hon sig för våldtäkten Gino utsatte henne för, att det var hennes fel för att hon inte kämpade emot tillräckligt, till exempel.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Nyligen utkom också boken L’ho uccisa perché l’amavo – Falso! (Jag dödade henne för att jag älskade henne – Falskt!) skriven av Michela Murgia (Själamakerskan, Brombergs 2012) och journalisten Loredana Lipperini. Boken är en replik i debatten som uppstod under 2012 när många på allvar började ifrågasätta mediers sätt att angripa problemet med kvinnomord. Man menade att rubriksättning, infallsvinkel och ordval i mycket är konsekvenser av en syn på kvinnan som ”medskyldig” till brottet, dvs. att mannen skulle ha varit övermannad av sina starka känslor eller sin svartsjuka och att kvinnorna skulle ha kunnat förhindra det om de bara inte provocerat fram det hos mannen. Saker skulle kallas för dess rätta namn och istället för ”crime of passion” borde det kallas femminicidio, dvs kvinnomord. I boken redogörs för hur det i Italien fortfarande råder en kultur där kvinnan ses som mannens ägodel, och att det är när kvinnan motsätter sig detta, dvs. lämnar honom som många av morden sker. Statistik visar också att medan övriga mord i landet minskat under en tioårspersiod har antalet kvinnomord ökat.

Problematiken med ägandekulturen vilken i sin tur bottnar i en gammal hederskultur finns även i La danza del mondo. Men där Murgia och Lipperini analyserar och för all del debatterar konkret, sakligt och med siffror och litterära referenser till hjälp, gestaltar Ammirati utan pekpinnar de motstridiga känslor inifrån som kvinnan, Linda/Sonia, i detta fall, brottas med när det väl blir verklighet i hennes eget liv och överlämnar åt läsaren att förstå sammanhangen.

Ammiratis bok kan till en början verka oansenlig och anspråkslös. De dramatiska händelserna skildras med små gester och återhållet språk, kanske för att gestalta Lindas lite strikta personlighet. I korta kapitel förs vi sedan vidare i berättelsen, framåt i resan, samtidigt med de olika parallella resorna, inåt i Lindas minnen och neråt i landet, neråt på den sociala stegen, ner mot avgrunden allt medan boken tätnar och växer till ett mångfacetterat landskap av olika människors berättelser, miljöskildringar som levandegör själva berättelsen och inre monologer där överraskande vändningar läggs fram efter hand. I ett slags crescendo möts de avgörande ögonblicken i Lindas tidigare liv med det mardrömslika hon upplever i nuet. Allt detta är mycket intelligent och suggestivt genomfört.

Maria Pia Ammirati har förutom flera romaner tidigare skrivit böcker om litteraturkritik och är även journalist, och hela denna bok genomsyras av en omsorg om berättelsen och hur den ska uppfattas, om detaljers klargörande betydelse och om ett språk anpassat till både karaktärerna och berättelsen, varken för mycket eller för lite.

Detta är en mycket välskriven berättelse om klass och kön, som utan att vara polemisk ligger i tiden, som utspelar sig i ett modernt Italien men samtidigt är en universell och tidlös historia, nästan som en saga där huvudpersonen går igenom prövningar och nedstiger i helvetet för att kunna ta sig upp och utvecklas som människa – bli till, att våga ifrågasätta både sig själv och sin omgivning. En bok att njuta av i stunden och att fundera över länge efteråt

______________

Se en kortare intervju med författaren här:

Kommentera: