Marguerite Duras

Marguerite Duras

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av LENA KÅRELAND
För hundra år sedan föddes den franska författaren Marguerite Duras (pseudonym för Marguerite Donnadieu). En rad böcker om henne och hennes författarskap har av den anledningen getts ut detta år i hennes hemland.

Bland annat har Laure Adlers biografi över Duras som utkom 1998, två år efter hennes död, getts ut på nytt i samarbete med Delphine Poplin, utökad med foton och bildmaterial av olika slag (Flammarion, 39,90). Mer vetenskapligt upplagd är Jean Valliers drygt åttahundrasidiga biografi C’était Marguérite Duras, som publicerades för första gången 2006 och kom i en ny utgåva 2010 (Fayard, 29,90 euros).

Tidskrifter av olika slag, bland annat Lire, ägnar specialnummer åt Duras. I Le Magazine Littéraires speciella skriftserie ”Nouveaux regards” ingår ett välmatat nummer med titeln Marguerite Duras (1913). Där medverkar ett tjugotal skribenter, ofta med personligt hållna artiklar om Duras. Bland annat finns bidrag av Hélène Cixous och Viviane Forrestier. En del artiklar är intervjuer med Duras, medan andra analyserar hennes verk, särskild uppmärksamhet ges åt romanen Le Ravissement de Lol V. Stein (1964). I boken ingår också ett samtal som fördes 1987 i Duras Parisvåning mellan henne och filmregissören Jean-Luc Godard. Sammantaget ger denna skrift en mängd information både om Duras liv och om hennes författarskap.

[video_lightbox_youtube video_id=”41g1MlO3nis” width=”840″ height=”580″ auto_thumb=”1″]India song

Marguerite Duras, född i Saigon i Vietnam och död i Paris 1996, är en författare som väcker starka känslor. Antingen avgudar man henne eller också tar man avstånd från henne. Duras har också tidvis varit utsatt för hård kritik. Hennes författarskap omfattar både romaner, ett fyrtiotal, och teaterpjäser, ett tiotal, samt ett femtontal filmer, av vilka Hiroshima mon amour och India Song är bland de mest kända. Den förstnämnda regisserades av Alain Resnais. De teman som Duras ständigt återkommer till i sina verk är döden och den absoluta men omöjliga kärleken. Hon har alltid sökt sig till det okända, till medvetandets gränser, som hon utforskar med hjälp av en utsökt prosa. Duras språk utmärks av en stor musikalitet, är på en gång mjukt känsligt och autentiskt och ligger ofta mycket nära det talade språket.

Duras egenart som författare kan delvis förklaras av hennes vilda och fria barndom i en natur med långsamt flytande floder och djupa djungler. Marguerite växte upp med två äldre bröder i en familj utan socialt anseende, en familj där man alltid hade ont om pengar, en familj, där fadern saknades – han avled när Marguerite var fyra år – och där modern var psykiskt instabil. Båda föräldrarna hade emigrerat från Frankrike till Vietnamn i hopp om att få bättre levnadsvillkor där. De träffades vid École Normale i Saigon och beslöt att gifta sig.

[video_lightbox_youtube video_id=”9sWXoxRN6j8″ width=”840″ height=”580″ auto_thumb=”1″]En längre intervju med Duras

Modern, som dottern både älskade och hatade, har en central plats i Duras verk. Denna mor, på gränsen till galenskapen, våldsam, lynnig och mycket auktoritär, blir i dotterns romaner en mytisk figur bortom gott och ont. ”Jag har skrivit så mycket om min mor”, sa Duras i slutet av sitt liv, ”att jag tycker jag är skyldig henne allt.” I de flesta av Duras romaner återkommer minnen från uppväxten, till exempel i debutromanen La Famille Taneran som när den kom ut på nytt 1943 döptes om till Les Impudents. I Un barrage contre le Pacifique (1950), en roman som delvis är självbiografisk, är den geografiska och historiska miljön den franska kolonin i Indokina.

Barndomsupplevelserna ger näring åt hela Duras författarskap, och den brist på ömhet som utmärkte hennes uppväxt har präglat henne djupt. ”Allt kommer från barndomen”, har hon framhållit. ”Allt det som jag sedan har sett har inte haft någon betydelse. Jag är alltjämt kvar i min barndomsfamilj, det är där jag bor och ingen annanstans.” År 1933 lämnade Duras definitivt Indokina och bosatte sig i Frankrike där hon tog en juristexamen. Under andra världskriget engagerade hon sig 1943 i motståndsrörelsen och hamnade i den grupp som leddes av den blivande presidenten François Mitterand. Minnen från krigsåren återkommer i romanen La Douleur (1985). Efter krigets slut skrev Duras in sig i kommunistpartiet.

Det tog tid innan Duras fann sin stil som författare och sitt speciella sätt att skriva. I början av sitt författarskap var hon mycket osäker och tvivlade på sin förmåga. Men i Moderato cantabile (1958) visar hon att hon behärskar sina uttrycksmedel i en stramt komponerad historia. Än mer fulländad är Le Ravissement de Lol V.Stein (1964) som skildrar en kvinna på gränsen till galenskap. Till och med den kände franske psykiatern Jacques Lacan var imponerad av denna roman. Han sägs ha ringt upp Duras mitt i natten för att uttrycka sin beundran.

[video_lightbox_youtube video_id=”nz9kAZWi3fk” width=”840″ height=”580″ auto_thumb=”1″]Slutscenen ur filmen L´amant

Under 1970-talet ägnade sig Duras mest åt filmen. Hon skrev också krönikor i dagspressen, där hon på ett lyckosamt sätt förenade det litterära och det journalistiska språket. År 1984 tilldelades Duras det prestigefyllda Goncourtpriset för sin roman L’Amant, som skildrar hur en femtonårig flicka med tydliga drag av den unga Marguerite Duras själv förälskar sig i en kines. L’Amant såldes i miljontals exemplar och gjorde Duras känd världen över. Trots sjukdom, på grund av alkoholmissbruk, fortsatte Duras att skriva och orkade ge ut en del romaner även under 1990-talet såsom La Pluie d’été (1991) och L’Amant de la Chine du Nord (1992).

Det gränslösa präglar både Duras författarskap och hennes liv. Hon hade en benägenhet att driva allt till den yttersta gränsen. Det gäller såväl hennes många kärlekshistorier som hennes förhållande till alkoholen. En pendling mellan det oskuldsfulla och det arroganta kännetecknade henne som person. I mycket var hon en dubbelnatur, ibland livlig och rolig – hennes humor framhålls av många – ibland tillbakadragen och självmordsbenägen. Skrivandet var hennes räddning. Hon skrev för att inte ta livet av sig. Hon skrev för att befria sig från känslor. ”Skriva, det är att inte vara någon”, formulerade hon det vid ett tillfälle. Vid ett annat framhöll hon att det bara finns två sätt att komma bort från sig själv: tanken på självmord eller skrivandet. Duras var en mycket noggrann författare. Det visar hennes bevarade manuskript. Ständigt skrev hon om och förbättrade sina texter.

__________

– Klicka här för att komma till ePagine för e-böcker av Duras
– Duras talar om skrivandet mm i ett program från Arte:

Kommentera: