Mänsklighetens arma lidande kropp
Om Germaine Tillion

Ett fotografi från början av 1940-talet föreställer Germaine Tillion vid trettiotre års ålder. Hon är en ung kvinna i blom, med ett rofyllt ansiktsuttryck, ett småleende på läpparna, mörkt uppsatt hår. I hennes ögon kan man skönja livsglädje. Kanske också en inre glöd. Nuet tycks andas lugnt kring hennes gestalt. Fotografiet ramas dock in av hotfulla framtidsskuggor. Redan vid denna tidpunkt är hon aktiv i den franska motståndsrörelsen – och den stund nalkas då ett oförlåtligt svek kommer att slunga henne in i en mardrömslik lägertillvaro i Ravensbrück.

I Frankrike är Germaine Tillions namn numera inristat i det kollektiva medvetandet. Den 27 maj i år hedrades det och fick sin rättmätiga plats i gravkyrkan Panthéon i Paris, tillsammans med tre andra namn: Pierre Brossolette, Geneviève de Gaulle-Anthonioz och Jean Zay. Gemensamt för dem alla är att de spelat en viktig roll i den franska motståndsrörelsen.

Vid krigsutbrottet befann sig Germaine Tillion på stort geografiskt avstånd hemifrån. Som nyutbildad etnograf hade hon på uppdrag av International Institute for African Languages and Cultures i London gett sig ut på två forskningsresor till Aurèsbergen i östra Algeriet, där hon vistats bland berberna (deras språk hade hon bekantat sig med under sina universitetsstudier i Paris). Mellan 1934 och 1940 blev det sammanlagt fyra forskningsresor till Algeriet, varav de två sista finansierades av det statliga forskningscentret CNRS. Hon var en av de första kvinnliga etnograferna i Frankrike som under 1900-talets första hälft genomfört sådana forskningsresor.

Blott någon månad efter återkomsten till Paris i juni 1940 bidrog Tillion till bildandet av en motståndsrörelse kring Musée de l’Homme, som under de efterföljande krigsåren kom att drabbas av en våg av arresteringar. Ingen av motståndsmännen misstänkte då att deras grupp hade infiltrerats av en naziagent, den 35-årige prästen Robert Alesch, som på eget initiativ kontaktat Gestapo för att erbjuda sina tjänster. Den 13 augusti 1942. Det var solsken den dagen, då Tillion, Alesch och ytterligare en motståndsman styrde stegen mot Gare de Lyon. På ditvägen greps hon av tysk polis. Samtidigt arresterades även hennes mor Émilie i deras hem. Alesch, eller agent 162, hann fram till krigsslutet förråda ett stort antal motståndsmän (han greps efter kriget, ställdes inför rätta och arkebuserades i januari 1949).

Efter att ha suttit fängslad i drygt ett år, först i La Santé-fängelset och därefter i Fresnes-fängelset, deporterades Tillion den 19 oktober 1943 till Ravensbrück som NN-fånge (Nacht und Nebel, ”Natt och dimma”). Också hennes mor Émilie blev ditdeporterad några månader senare, dock till ett annat block. Till sin gränslösa förtvivlan fick Tillion en dag veta att modern slutat sina dagar i gaskammaren. Hon själv däremot överlevde lägerfångenskapen.

Den 23 april 1945 räddades Tillion till Sverige tack vare Röda korsets räddningsaktion de Vita bussarna, under ledning av den svenske diplomaten Folke Bernadotte. När hon tillsammans med en grupp franska NN-medfångar äntligen fick lämna dödslägret lyckades de smyga ut en del ovärderliga ”minnessaker” därifrån, bland andra anteckningar som hon febrilt fört veckorna dessförinnan (somliga anteckningar, halvkamouflerade till matrecept, innehöll namnen på de viktigaste SS-männen i Ravensbrück) samt manuskriptet till en operett, Le Verfügbar aux Enfers, skriven av henne under fångenskapen för att uppmuntra hennes kvinnliga medfångar.

”Att jag överlevt har jag först och främst slumpen att tacka för, sedan vreden, viljan att blottlägga dessa förbrytelser och slutligen våra starka vänskapsband – ty själv hade jag mist livsgnistan”. I lägerfångenskapens elände hade Tillion kommit till en viktig insikt om människans natur: ”det finns de som visste att de hellre skulle dö än förråda, och de som visste att de hellre skulle förråda än dö; det finns de som visste att de kunde ge bort sin sista brödbit, och de som visste att de kunde stjäla den sista brödbiten från en sjukling eller ett barn…” Hennes formuleringar är hämtade från boken Germaine Tillion : fragments de vie (Germaine Tillion. Ett liv: fragment. Seuil, 2009, 393 s), sammanställd av filosofen och litteraturforskaren Tzvetan Todorov och berikad med hans utförliga kommentarer. Merparten av texterna består av tidigare opublicerat arkivmaterial, medan de övriga utgörs av utdrag ur några av hennes böcker.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

För Tillion var de första efterkrigsmånaderna enligt egen utsago präglade av ”en förkrossande trötthet” och ”en dyster förtvivlan”. Modern var nu borta, deras hem i Paris hade vandaliserats och plundrats under kriget, dessutom hade manuskriptet till Tillions tilltänkta avhandling om Algeriet konfiskerats i Ravensbrück och därefter gått upp i rök. Trots sitt sargade själstillstånd ägnade hon sig då åt att ge moraliskt och praktiskt stöd åt familjerna till tidigare NN-medfångar som arkebuserats eller på annat sätt mördats i Ravensbrück. Samtidigt arbetade hon med en längre vittnesberättelse med titeln ”À la recherche de la vérité” (På spaning efter sanningen), som året därpå publicerades i antologin Ravensbrück (Cahiers du Rhône). Sedermera kom hon att både utvidga och fördjupa sina skildringar av och reflektioner kring lägerfångenskapen i två egna böcker om Ravensbrück, utgivna 1973 respektive 1988. De blev ett värdefullt tillskott till vittneslitteraturen.

Det är viktigt att notera att redan vid ankomsten till Göteborg i slutet av april 1945 hade Tillion på eget initiativ börjat samla vittnesmål om Ravensbrück från överlevande kvinnor, något som hon under efterkrigsåren fortsatte att ägna sig åt. När hon återvände till CNRS blev hon på egen begäran förflyttad till avdelningen för modern historia, där hon fick i uppdrag att dokumentera deportationen av kvinnor och barn, ett arbete som var avsett att ingå i en vitbok (den vitboken blev dock aldrig verklighet). Fram till 1953 hann hon skriva flera studier om den franska motståndsrörelsen och deportationen.

Ravensbrück-rättegångarna, som ägde rum mellan 1946 och 1947, lämnade djupa spår hos Tillion. Som observatör vid dessa rättegångar kunde hon iaktta de tidigare vakterna från dödslägret – men medan hon tänkte på de fasansfulla brott de begått och reflekterade över rättssystemets begränsningar, greps hon motvilligt av medlidande för de forna bödlarna. Sina djupt smärtsamma erfarenheter till trots kom Tillion med tiden till en betydelsefull, men kanske inte helt okontroversiell insikt: syftet med att kasta ljus över det förflutna är inte att utkräva vedergällning, utan att lära sig att bättre leva tillsammans i nutid. Enligt hennes resonemang är det viktigt att begrunda själva brottet, i synnerhet inför framtiden, att kunna skilja på brott och brottsling, att vara skoningslös vad gäller själva missgärningen men barmhärtig mot den människa som begått den.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

På initiativ av författaren och publicisten David Rousset, som under kriget deporterats till Buchenwald och andra koncentrationsläger, bildades 1949 la Commission internationale contre le régime concentrationnaire, CICRC, en internationell kommitté inriktad på att utreda koncentrationslägersystemet i länder som dåvarande Sovjetunionen, Grekland och Spanien. (David Rousset är upphovsman till bland annat ett verk om koncentrationslägrens värld, L’univers concentrationnaire, belönat 1946 med Renaudotpriset.) Tillion blev invald i denna kommitté och deltog 1951 i utredningen av de sovjetiska arbets- och koncentrationslägren. ”Mänsklighetens arma lidande kropp”, konstaterar hon sorgset i ett brev. Till en av sina tidigare medfångar skriver hon bland annat: ”jag tror tyvärr att koncentrationslägren existerar i Sovjetunionen och att tusentals människor dör där i outsäglig nöd och förtvivlan.” Av brevet framgår tydligt att hon redan från början haft sina aningar om att hennes samverkan i denna utredning skulle ses med oblida ögon av tidigare lägerkamrater och att risken fanns att själva utredningen kunde missbrukas i politiska syften. ”Men jag tycker av alla krafter att rättvisan och sanningen är av större vikt än alla politiska intressen”, framhåller hon i samma brev.

Sanning, rättvisa, medkänsla. Tre nyckelord för Tillion. Kärnan i hennes sätt att belysa den svårbegripliga närhistorien och samtidigt nalkas den grumliga samtiden. Sakta men säkert blev hon alltmer medveten om att sanningen med lätthet kunde komma på avvägar, att rättvisan var nyckfull och medkänslan kunde kvävas i sin linda, om den inte var dödfödd. Om allt detta kom hon att få ännu större klarsyn under Algerietkriget.

Efter en tre månaders vistelse i USA, där hon kunnat forska i tyska krigsarkiv, blev hon i slutet av november 1954 kontaktad av sin tidigare lärare och en av Frankrikes främsta islamologer vid namn Louis Massignon. Dagen därpå togs de båda emot av den dåvarande inrikesministern François Mitterand, som uppdrog åt henne att bege sig till Algeriet för att under ett par månaders tid utreda situationen för den algeriska befolkningen, i synnerhet i Aurèstrakten.

Väl tillbaka till det land som låg henne så varmt om hjärtat konstaterade hon till sin stora bedrövelse att under de femton år som gått sedan hon vistats där hade den algeriska befolkningens levnadsvillkor avsevärt försämrats. Fast besluten att göra allt som stod i sin makt för att försöka bekämpa den utbredda fattigdomen i Algeriet, bildade hon året därpå de så kallade centres sociaux, sedermera omdöpta till centres sociaux éducatifs (ung. socialcentra för utbildning). Hennes nyvunna algeriska erfarenheter kom att ligga till grund för boken L’Algérie en 1957, många år senare publicerad under titeln L’Afrique bascule vers l’avenir.

1957 fick CICRC tillstånd att besöka vissa koncentrationsläger och fängelser i Algeriet för att fritt och utan vittnen kunna förhöra fångarna. Tillion ingick då i en internationell grupp som bland annat besökte Barberousse-fängelset i Alger, där ett flertal fångar tillhörde den muslimska kultureliten. Att många algeriska fångar utsattes för tortyr var i hennes ögon ”en skam”, och gjorde henne djupt bedrövad.

Det var vid den tidpunkten som hon genom en algerisk väninna blev kontaktad av frihetskämpen Yacef Saadi, en av FLN:s högsta chefer i Alger som då var terroriststämplad av fransmännen. Han hade hört talas om Tillion och ville träffa henne. Hon gick med på det. Vid två tillfällen, den 4 juli respektive den 9 augusti 1957, deltog hon i långa, hemliga möten med Yacef Saadi någonstans i Algers labyrintiska kasbah. Vid det första mötet närvarade även fyra andra frihetskämpar, däribland Zohra Drif. Genom att förhandla med Yacef Saadi ville Tillion försöka stoppa en upptrappning av våldet för att rädda så många människoliv som möjligt. Han krävde att avrättningarna av algeriska fångar skulle upphöra (dittills hade drygt 600 algerier fått sin dödsdom, varav ett hundratal redan avrättats genom giljotinering). Hon vädjade om att han skulle skona civilbefolkningen från FLN:s attentat, vilket han lovade. Och det löftet infriade han: åtta bomber exploderade därefter, dock utan att kräva några dödsoffer.

Yacef Saadi

Yacef Saadi

Dessvärre fick förhandlingarna mellan Tillion och Saadi ett abrupt slut, eftersom både han och Zohra Drif greps i Algers kasbah den 24 september 1957. Vid Saadis första rättegång vittnade Tillion till hans förmån, men han dömdes ändå till döden. Dock ändrade Charles de Gaulle 1958 hans dödsdom till livstidsfängelse (ungefär 265 algerier slapp då giljotinering tack vare den nytillträdde presidentens beslut). Saadi och de andra fångarna hade egentligen Tillion att tacka för sina liv – det var hon som tagit kontakt med de Gaulle och lyckats övertala honom att skona deras liv.

Intressant nog bidrog Algerietkriget till att ändra Tillions perspektiv på ondskan och det moraliska ansvaret. Under andra världskriget och efterkrigsåren hade hon liksom många andra fallit för frestelsen att formulera skillnader mellan de och vi, ”det var de som gjorde detta, vi skulle aldrig göra så”. Efter Algerietkriget blev hon tvärtom övertygad om att vilket folkslag som helst kunde drabbas av kollektiva moraliska katastrofer. Att våga se sanningen i vitögat, hur smärtsam den än må vara, var av yttersta vikt för Tillion.

I slutet av 1950-talet återvände hon till sin vetenskapliga forskning och började undervisa i etnografi med inriktning på Nordafrika vid sedermera l’École des hautes études en sciences sociales, EHESS. Parallellt med sitt arbete fortsatte hon att kämpa mot tortyren och avrättningarna. Sin analys av Algerietkriget publicerade hon 1960 i bokform under titeln Les Ennemis complémentaires (2005 utkom den i ny, utökad upplaga med ett flertal dittills okända dokument). Under de efterföljande decennierna genomförde hon sammanlagt sexton forskningsresor till bland andra Mauretanien och Indien. Bland hennes övriga vetenskapliga verk kan också nämnas en studie av kvinnans ställning i Medelhavsområdet, Le Harem et les Cousins från 1966, samt en bok om de forskningsresultat hon uppnått under sina resor till Aurèsbergen mellan 1934 och 1940, Il était une fois l’ethnographie (2000).

Tillion fick ett långt och ytterst innehållsrikt liv. Hon gick ur tiden 2008, det år då hon skulle ha fyllt 101 år. Värt att nämna är att hon och den tidigare frihetskämpen Yacef Saadi förblev goda vänner så länge hon levde. Den idag 87-årige Saadi berättade nyligen i en intervju med fransk tv att för honom var Tillion som en andra mor. Han brukade ha med sig dadlar och blommor när han hälsade på henne i Paris. En gång överraskade han henne med en enorm bukett rosor. Hon gav till ett utrop av förvåning över hans extravaganta gest. Då förklarade han kvickt: ”Varje ros är en bomb som inte exploderade.”

__________

Pontecorvos guldlejonsbelönade långfilm från 1966 om algerietkriget, La bataille d´Alger, där Yacef Saadi spelar sig själv
  • Klicka här för en video om det fransk-algeriska kriget och Yacef Saadi
  •  


    Jeana Jarlsbo

    Jeana Jarlsbo

    Fil.dr. i franskspråkig litteratur. Verksam som kulturskribent och litterär översättare.

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: