Häromdagen förundrade sig Merete Mazzarella, tillbaka i Helsingfors efter tre månader i Ekenäs, ”över att här är så mycket människor, så många man inte känner, så många som inte hälsar. I Ekenäs hälsar så gott som alla på alla. De som inte hälsar är turister.”
Att hälsa vänligt också på okända är kanske ett småstadsfenomen i Finland, i Sverige har det nog mer med geografi att göra. Se här en alldeles ovetenskaplig undersökning om förekomsten respektive avsaknaden av denna sedvänja:
Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog
skaldade Hjalmar Gullberg 1937, i samlingen “Att övervinna världen”.
En trettondag sextiofem år senare var vi varken ångestfulla eller befann oss i en ödslig skog. Förmiddagen bjöd på blå himmel, sol och gnistrande snö. Vi tog tillfället i akt och promenerade i rask takt över domkyrkobacken i Strängnäs, förbi kyrkogården och längs mälarkanten. Samtidigt företog vi ett experiment: hur många av de mötande (de var inte få denna vackra dag) skulle hälsa tillbaka på ett glatt “godmiddag!”, eller åtminstone nicka vänligt? Hundra? Femtio? Tio?
Alls icke: inte en enda en gjorde det. Några blev uppenbart besvärade, en och annan förlägen, inte så få vände bort blicken och stirrade åt sidan, som vore det en pinsamhet att tvingas möta förrymda dårar.
Är denna förlägna töntighet i det mellanmänskliga umgänget – jag vill inte gå så långt som att kalla den surmulenhet eller ohyfs – svensk eller enbart sörmländsk? Särskilt europeisk eller internationell är den i varje fall inte. Svenskar brukar med den självpåtagna rätten att veta bättre kritisera amerikaner för deras ytlighet. Visserligen imponeras de över att folk (det vill säga icke-svenskar) på fester i USA omedelbart lär sig samtligas förnamn och begagnar dem. Men egentligen är det väl något suspekt med en sådan lismande uppmärksamhet?
Att fransmän, italienare och latinamerikaner hälsar och hejar på fullkomliga främlingar som de möter på gatan är väl sliskigt? Att engelsmän både nickar, ler och gärna strör kring sig ett “dear” eller “love” också till någon de ser för första och kanske enda gången vittnar väl egentligen om karaktärslöshet? Att nyazeeländare och australier gör likadant måtte väl bero på det varma vädret där nere som kollrar bort deras sinne för det passande?
Man behöver dock inte resa särskilt långt söder- eller västerut för att märka en lättsammare attityd. Det räcker med Österlen, eller att man tar sig över Öresund. Valfrid Palmgren Munch-Petersen hette en märklig kvinna som förnyade svenska folkbibliotek kring sekelskiftet, efter en studieresa till USA, och som under sina många köpenhamnsår lärde generationer av danskar svenska språket.
Hennes arkiv finns numera på Kungliga Biblioteket i Humlegården. En låda innehåller danska pressklipp med mindre smickrande omdömen om det östra broderfolket. Det är en diger samling. Genomgående framställs svenskarna som strama, stronga och stela, och när man beskriver dem som stiliga är det inte särskilt vänligt menat. I umgänget med dem gör danskar bäst i att avhålla sig från allt fånigt och flabbigt hejsvejsande.
Sedan dess har Europa tack och lov ryckt närmare, och välska seder väller in över Sverige i takt med att befolkningen blir allt mindre homogen. Måtte det också påverka människors tillfälliga möten! När Johan Ludvig
Runeberg, som visste hur det gick till i både Helsingfors och Ekenäs, beskrev ett sådant (om det nu var mellan älskande eller, som någon mera prosaiskt lagd lyrikläsare hävdat, mellan en skogsvandrare och en älg) så förblev det på typiskt svensk-finskt vis stumt och ordlöst, “men ögat talte”.
Hjalmar Gullberg. som hade ett mera sydländskt temperament visste hur viktiga orden är också mellan främlingar:
Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.
Ivo Holmqvist