I november 2013 var det 100 år sedan den fransk-algeriske filosofen Albert Camus föddes i Mondovi i Algeriet. När befrielsekampen i Algeriet bröt ut 1954 kritiserades han för sin ovilja att stödja den. På en fråga om sin inställning till kriget från en algerisk student när han mottog Nobelpriset i Stockholm 1957 svarade Camus: ”Just nu utlöser man bomber i spårvagnarna i Alger. Min mor kan befinna sig i en av dessa spårvagnar. Om rättvisan är detta, så föredrar jag min mor.” Det har tolkats som att han valde att inte ta avstånd från det franska förtrycket i Algeriet.
Camus essä Människans revolt från 1951 kastar ett annat ljus över yttrandet; där framträder en filosof som i 1900-talets politiska utveckling ser en tendens att låta ideologier legitimera ett massivt dödande. När abstrakta principer rättfärdigar ett dödande av människor, då har man tömt principerna på konkret innehåll, solkat dem och låtit dem bli bödlarnas förevändning. Om vi låter ändamålen helga medlen, menar Camus, så kommer medlen att vanhelga ändamålen. I den stund vi legitimerar våld för en framtida rättvisa så tömmer vi rättvisan på konkret innehåll. När mänsklig värdighet köpslås med historisk effektivitet är det en illusion att tro att de värden vi åsidosätter idag skulle kunna förverkligas imorgon.
Camus essä skrevs innan kriget i Algeriet bröt ut, och kan ses som ett sätt att försöka förstå utvecklingen i Sovjetunionen; hur kunde en socialistisk revolution sluta i statsterror? Men den låter oss också förstå hans egen ovilja att ta ställning till befrielsekampen i Algeriet. Dessa problem föregriper på ett nästan kusligt sätt de som mött dagens revolutioner i Nordafrika. Enligt Camus finns det i revoltens själva väsen en antinomi mellan våld och icke-våld, mellan frihet och rättvisa. I den stund motståndsrörelsen börjar använda våld, blir motståndet mot förtrycket ett nytt förtryck. I den stund revolutionen börjar regera upphör den att vara revolutionär.
Camus dilemma har tolkats som oviljan att välja mellan sin familj och sina principer. I Människans revolt framträder en helt annan typ av dilemma; ett dilemma mellan passivt och aktivt våld. I valet mellan ett mördande och ett annat så vill Camus hävda en mänsklig värdighet som principiellt sett aldrig kan legitimera våld utan att i samma stund förlora sig själv. I ideologiernas tid, skriver Camus, måste vi fråga oss om det någonsin är legitimt att mörda varandra. Denna fråga är en fortsättning på Myten om Sisyfos, där han frågar sig om det finns någon mening med att leva; vad ger livet företräde framför självmordet? Inga absoluta värden kan rättfärdiga människan, hon kan bara mäta sig med mänskliga mått, bara förstå en antropomorf värld och förhålla sig till mänskliga värden. På ett analogt sätt hävdar han i Människans revolt att inga absoluta värden kan legitimera mördandet av en annan människa.
Revolten är den första mänskliga protesten, det första viet. Den är människan som reser sig mot sina villkor, till försvar för allas gemensamma värdighet. Människans solidaritet och hennes revolt är ömsesidigt beroende av varandra och i den stund revolten förnekar eller förstör solidariteten så upphör den att vara en revolt. Den är samtidigt ett ja och ett nej; för att hävda en del av den mänskliga tillvaron förkastar den en annan. I den stund den förlorar balansen blir den dödande. Om den slår över i ett entydigt nej så leder den till nihilism, förstörelse och blint dödande. Om den å andra sidan blint godtar det som är och blir till ett absolut ja så understödjer den det rådande förtrycket och blir också dödande. Att fördöma allt våld innebär att acceptera ett pågående våld, och om man istället rättfärdigar ett våldsamt motstånd så kränker man det hos människan som revolterar mot hennes villkor. Det förra innebär en borgerlig och det senare en revolutionär nihilism. För att revolten ska vara äkta måste den bära med sig sin ursprungliga motsägelse mellan sitt ja och sitt nej.
En revoltrörelse kan inte få utlopp i verkligheten, den kan aldrig bli till ett system eller en konstitution. Här skiljer den sig från vad Camus kallar de historiska revolutionerna. Revolutionen är en rörelse som sluter en kurva, den innebär vägen från en regering till en annan genom ett fullständigt kretslopp. Om ägandeförhållandena ändras men inte regeringen handlar det om en reform och inte en revolution. När en rådgivare till Ludvig den XVI några dagar innan stormningen av bastiljen säger till honom ”Nej, sire, det är ingen revolt det är en revolution” så uttrycker han den skillnaden; det handlar inte om en motståndsrörelse utan om inrättandet av ett nytt styrelseskick. Den regering som revolutionen frambringat kommer att upphöra att vara revolutionär så snart den blir styrande och den rörelse som tycks avsluta revolutionens kretslopp startar ett nytt kretslopp i samma stund som den nya regeringen konstituerats.
När revolutionen tar plats i historien legitimerar den mördandet. Då skapas idén om en effektivitet i förhållande till ändamål i en framtid som ständigt skjuts upp. Tidigare har människan åberopat en högre, gudomlig rätt med stöd av vilken man förkastat de mänskliga orättvisorna. Från och med 1800-talet åberopar man istället historien. Det här är en helt ny situation, aldrig förut har människor lagt domen över sina handlingar i händerna på framtida människor. ”Alla revolutioner i modern tid”, skriver Camus, ”har lett till Statens stärkande. Efter 1789 kom Napoleon, efter 1848 Napoleon III, efter 1917 Stalin, efter de italienska oroligheterna på 20-talet Mussolini, efter Weimarrepubliken Hitler.” Målet var att stärka människans frihet men resultatet blev en alltmer totalitär stat. Paradoxen är att det är idén om rättvisa som legitimerar orättvisorna, morgondagens frihet som rättfärdigar dagens förtryck.
I revolutionens natur ligger att den först riktar sig mot fienden i namn av en inre solidaritet. Men när revolutionen blivit en abstrakt princip och ensamt värde så kräver den angiveri och vänds mot vännerna. Camus pekar på förskjutningen mellan Lenin och Marx. Medan Marx skriver att ”[ett] mål som behöver orättvisa medel är inte ett rättvist mål”, så blir revolutionen ett självändamål för Lenin. Den kräver illegitima metoder för ett upphöjt syfte men förlorar därmed den värdighet den säger sig vilja försvara: ”Man måste vara beredd till alla offer, om det behövs använda alla knep, all list, alla illegala metoder, vara beredd att dölja sanningen, i det enda syftet att tränga in i fackföreningarna och där trots allt lösa kommunismens uppgift.”
Så vilken attityd kan revoltören inta? frågar sig Camus. Han kan inte vända sig bort från världen, vilket skulle innebära att passivt acceptera dess orättvisor. Han kan inte heller själv utöva våld. Den enda revolution som inte sviker revolten är den som accepterar det relativa, som är omutlig beträffande sina medel men kompromissar med sina mål. Bara så kan den upprätthålla de värden och den gemensamhet som motiverar revolten. Det är om historien betraktas som absolut som våldet blir berättigat; om den betraktas som relativ blir det brottsligt.
Människans revolt ger inga svar men pekar på frågor som är lika angelägna att ställa om såväl dåtidens Algeriet som gårdagens revolutioner i Nordafrika. Den arabiska våren möjliggjordes av en enad resning mot förtryck, där fackföreningar, moskéer och sociala medier tillsammans mobiliserade genom strejker och demonstrationer. Islamister, liberaler och vänsterrörelser hade ett gemensamt nej men inget gemensamt ja. Gränsen mellan frihetskamp och frihetsberövande är tvetydig; islamismen har det breda folkliga stödet men vill samtidigt beskära en del av de friheter som befrielsekampen strävar mot. I Egypten är gränsen mellan revolution och kontrarevolution ännu mer tvetydig; var redan det muslimska brödraskapets sätt att regera en kontrarevolution? Eller den militärkupp som avsatte dem? Eller bägge? Om det är medlen som rättfärdigar ändamålen, vilket värde har då liberala friheter i den stund de fordrar en militärkupp? Och om ändamålen rättfärdigar medlen, vilket värde har då en demokrati som understödjer anti-demokratiska värderingar?