Allhelgonadag, Rai sänder Berlioz Sinfonia fantastica och Dies irae-motivet kommer synkroniserat med TV:s börsnytt. Milano rasar 5,8 proc. Dagen slutar på minus 6,8 proc.
Det är dagen då Mario Draghi installeras i Eurotower i Frankfurt under den värsta finansdagen sedan kriget. Oppositionen kräver att Berlusconi omedelbart lämnar sin plats och att det bildas en krisregering som kan presentera sig på G20-mötet i Cannes.
På kvällen kommer en officiell kommuniké från president Giorgio Napolitano. ”I denna hotfulla situation anser jag min plikt vara att undersöka vilka möjligheter som föreligger för ett vidare samarbete”, skriver han.
Och då kanske vi börjar närma oss en dramatisk punkt. För även om oppositionen (PD, Idv och valda delar av Tredje polen) lovat ta på sig sin del av ansvaret i den hotande situationen, har man samtidigt förkunnat att detta kan ske bara om Silvio Berlusconi lämnar sin post som regeringschef.
Vilket Berlusconi tills nu inte verkar ha en tanke på. Som alltid är vi tillbaka på ruta ett.
Med en viss yra presenterar La Repubblica sin senaste opinionsmätning. Aldrig tidigare har den enade oppositionen noterat en siffra 10 procentenheter ovanför regeringskoalitionen, som nu stannar på 35 procent. PD går fram till 28, även om det är plus med bara en procent. Berlusconis Pdl stannar på 25,3 vilket är en tillbakagång med 1,2 procent sedan septembermätningen. Lega Nord hade då 9 procent och får idag 7,7 – långt från partiets all-time-high på 11 procent.
Regeringen har nått botten, för slår samman dem som har mycket med dem som har någotsånär (abbastanza) förtroende för regeringen stannar siffran på endast 15 procent – att jämföra med de 45 som uppmättes 2008.
Ändå är detta veckan när bilden av oppositionen splittrades i ständigt nya skärvor. En undersökning talar om att PD numera består av 17 fraktioner.
Så då kan det vara dags att presentera ungdomen och här kommer han: Matteo Renzi, 36, sedan två år borgmästare i Florens. ”En populist i mitten”, ansåg l’Unitàs förre chefredaktör Concita De Gregorio (som efter tre år återvänt till la Repubblica).
Och nog kan man säga att Matteo Renzi har mycket gemensamt med Berlusconi: samma övertygande svada, en lätthet att handskas med mikrofon och publik, den snabba repliken, hemvist i en trygg mittfåra, även om han ständigt påminner om att ”mitt hem är i PD”.
I själva verket är han en kristdemokrat något till vänster. Han växte upp med den katolska scoutkåren, stöttade Romano Prodis koalitionsexperiment ”La Margherita”. Sedan vågade han, mot partiets uttryckliga varning, ställa upp i kommunalvalet i Florens där han sopade mattan med PD:s officielle kandidat och samlade över 100.000 preferensröster.
Det senaste året har han mer och mer börjat profilera sig som en konkurrent till PD:s partiledare, Pierluigi Bersani. Flera gånger har han utmanat denne och talat om att ”Nu är det dags att skrota (rottamare) gamla proffspolitiker”. Dagen därpå utsågs han i alla tidningen till ledare för den nya partifraktionen ”rottamatori”.
Helt klart gjorde det utspelet honom inte särskilt populär i partiledningen. Men hos väljarna i allmänhet och även bland PD:s gräsrötter blev han känd över en natt riket runt. För som väljaropinionerna visar: folk är hjärtinnerligt trötta på de gamla politikeransiktena de sett i årtionden i TV-rutorna. Det finns ett krav på förnyelse som ingen politiker i längden kan stå emot.
Men Renzi skulle tystas, löd uppmaningen från partiledningen. Svaret blev en tredagars tankesmedja i Leopolda, en av Italiens första järnvägsstationer som länge varit ett oerhört framgångsrikt, självorganiserat kulturhus. Rais newskanal sände hela föreställningen direkt. Det blev en enorm framgång och i ett slag blev han ett nytt kort att räkna med.
Dock är det många som har kritik att framföra. De gamla leden från kommunistpartitiden har svårt med katolikerna. Och de officiella katolikerna i partiet, som ordföranden Rosy Bindi, känner konkurrensen från en ung, vältalande och ambitiös borgmästare från Florens. Som dessutom skrev sin ”laurea”-avhandling i juridik om Florens brinnande katolske borgmästare från 1951 till 1965, Giorgio La Pira, redan behandlad som ett slags helgon av katolska kyrkan.
100 fräscha ideer för den kommande valkampanjen, blev slutpoängen. Och naturligtvis skall de komma via Internet. Redan finns en brokig flora: kasta ut partierna från public service-kanalen Rai, bygg ut bredbandet, stötta dagis och skolor, diskutera privatisering av kommunala företag, till att börja med Florens egen lokaltrafik.
Vad gäller trafiken har han redan satt sin stämpel för evigt på Florens centrum. Hela piazzan från katedralen och upp till Palazzo Vecchio är nu en enda stor gågata. Naturligtvis har köpmännen protesterat, handikappförbunden har protesterat, traditionella florentinare har protesterat. Men till slut dog mumlet och idag hörs få protester.
En borgmästare som lyssnar på folket, som vågar ändra på en åsikt men som gör det med stor diplomati.
Det är inte omöjligt att framtiden i Italien ser en skrotare i första linjen.
Åke Malm