Av OLA SIGURDSON
För ett tag sedan ägnade jag en hel del tid åt att titta på TV-serien House of Cards. Här möter vi Frank Underwood som i säsong 1 är statssekreterare och i säsong 2 vicepresident i Vita huset. Hans fru Claire arbetar först med frivilligorganisationen Clean Water Initiative, men sedan blir hon second lady, sin mans medhjälpare. De är det perfekta politiska paret. Barnlösa – och hänsynslösa. Det rör sig om ännu en politisk thriller från USA som handlar om makt. Absolut makt. Det som driver tittarens intresse framåt är hur långt Frank och Claire kan tänka sig att gå i sin jakt på makt. I första avsnittet av andra säsongen knuffar Frank en journalist som han tidigare försett med information och haft ett förhållande med framför tunnelbanan mot en säker död utan någon synbar känslomässig reaktion.
Vad är det som driver Frank och Claire framåt? Förmodligen maktlystnad. Men makt att göra vad? Ibland verkar det som att det finns något slags idealitet som driver paret framåt: Claire arbetar i första säsongen med rent vatten i tredje världen, i andra säsongen försöker hon få till en lagstiftning mot sexuellt utnyttjande inom USAs armé. Men det visar sig att även denna strävan kan offras på maktlystnadens altare. När dessa initiativ står i vägen för strävan efter mer makt är det ingen tvekan om vad som får ge vika. Det är makten som vinner. Makten i sig, inte till någonting.
Frank illustrerar en intressant aspekt av makt. Trots allt är det inte han som har den exekutiva makten. Som vicepresident står han i presidentens tjänst. Men som den förslagne taktiker han är förmår han utnyttja förmakets makt till fullo; det är han som så långt det är möjligt reglerar vilken information som presidenten får. Han ser till att vara filtret genom vilket allt som når presidenten passerar. Den som behärskar förmaket måste inte behärska tronen. Men givetvis kan han inte hålla sig. Franks intriger får till sist presidenten på fall. I sista avsnittet av säsong två svär han presidenteden. Vägen dit är kantad av mord, svek, bedrägeri, lögn, otrohet och list. Så länge han inte upptäcks är allt lugnt. Och han är skicklig i att lägga ut en dimridå av godhet och till och med fromhet. Men som för att illustrera hans sanna natur låter TV-serien honom äta revbensspjäll till frukost – han är trots allt en köttätare i ordets alla bemärkelser.
Många TV-serier och filmer från USA är politiska thrillers och handlar just om makt. Den amerikanska konstitutionen är relativt ung och har själva det politiska grundandet relativt nära sig. Men makt är också ett återkommande tema i populärfiktion genom historien. House of Cards är en sentida släkting till Shakespeares Richard III, som handlar om hur Richard intrigerar sig fram till den brittiska tronen. Så småningom dör kung Richard på slagfältet, men efter att ha lämnat ett spår av svek och död efter sig. Om det finns fyra saker som alltid intresserat människan – pengar, sex, makt och Gud – är det inte så konstigt att det rör sig om ett återkommande tema i konsten och populärkulturen.
House of Cards illustrerar en ganska vanlig föreställning om makt som florerar i vår tid. Makt har att göra med maktlystnad, med maktmissbruk, med makt för maktens egen skull. Makten förvandlar allt som den möter – kärlek, idealitet, lojalitet – till medel för sitt cyniska mål, nämligen att bevara sig själv. Frank Underwood är sinnebilden för maktmänniskan, såsom vi kanske tror eller fruktar att våra egna politiker innerst inne är. Frank Underwood illustrerar en tolkning av Friedrich Nietzsches ”viljan till makt” som tillvarons innersta drivkraft. Liv är rovdrift, och Frank Underwood har insett detta. En rovdrift som rimligen i säsong 3 inte heller kommer att skona Frank och Claire Underwood.
Givetvis utgör det slag av makt som House of Cards gestaltar en drivkraft i samtiden. Men samtidigt bör vi akta oss för att tro att detta är allt som kan sägas om makt. Alternativet till en maktlystnad som rovdrift är inte ingen makt alls utan ett annat slags makt. Makt kan också stavas myndiggörande och handlar då om vår förmåga att ta ansvar för och uttrycka våra egna liv, kanske också om att underlätta för andra att göra samma sak. Makt betyder inte nödvändigtvis att styra över andra. En politiker som säger sig inte vara intresserad av makt bör vi nog bli misstänksamma mot; varför ägna sig åt politik om man inte är intresserad av att förändra till det bättre, ta ansvar och påverka? Förhoppningen är med andra ord att inte alla av våra politiker är Frank Underwoods andliga bröder och systrar. Om makt handlar om myndighet bör vi kanske alla sträva efter makt, åtminstone makt över våra egna liv. Sådan makt har med frihet att göra, nämligen makten och därmed friheten att kunna tänka, handla eller leva på ett visst sätt, ett sätt som vi i någon mening väljer själva.
Så hur är det då överhuvudtaget möjligt att bli en myndig människa? Vilka är myndighetens källor, upphoven till den självständighet som gör det möjligt att tala om makt till ansvar och uttryck? Är det en spontan kraft som bara springer fram ur vårt inre? En annan amerikansk genre som ofta tydliggör förhållandet mellan myndighet och ofrihet är Western. Jag tänker till exempel på John Fords The Man Who Shot Liberty Valance från 1962. Här är centralfiguren den enstörige revolvermannen Tom Doniphon. Det finns mycket att säga om honom, men i en subtil och komplex scen utnyttjar Doniphon sin skicklighet med vapen för att på en och samma gång rädda det lilla samhälle han lever i men själv förlora sin sociala roll och sin kärlek. Han blir den verkande orsaken till den civilisation som han själv inte kan vara en del av. Frivilligt gör han sig till en man från det förflutna. Till dels är hans myndighet en effekt av att han bär ett vapen i sin hand, men myndigheten överskrider den rena vapenmaktens pondus. Här är en makt som används för att skipa rättvisa, inte för att roffa åt sig.
Frågan om makt blir i Western-filmerna ett gränsfenomen, eftersom de bokstavligen utspelar sig på gränsen mellan laglöshet och civilisation, mellan den starkes rätt och lag och ordning. Å ena sidan ett samhälle med en rudimentär och maktlös lagskipning, å andra sidan ett bolag, ett gangstergäng eller något liknande som har en reell makt utan all lag. Mitt emellan dessa finner vi revolvermannen, som varken är maktlös eller maktfullkomlig men som på något sätt besitter en myndighet som visar sig vara helt väsentlig för övergången mellan laglöshet och civilisation. Western-filmerna är ett slags mytologisk gestaltning av samhällets ursprung som i sina bästa stunder erbjuder en kritisk blick på hur dess instiftande går till. Det jag kallat myndighet verkar här kunna transformera såväl maktlöshet och maktfullkomlighet till något annat. Men varifrån kommer den makt jag kallar myndighet?
Även om de bästa filmerna i Western-genren bör betraktas som höjdpunkter i den episka fiktionen just genom sin förmåga att gestalta grundläggande mänskliga frågor som rättvisa, politisk auktoritet och makt, betyder det inte att de är oproblematiska. En sak som lyser dagens åskådare i ögonen är förmodligen den stereotypa könsskildringen. Den får också konsekvenser för den syn på myndighetens ursprung som de gestaltar. Tom Doniphon i The Man Who Shot Liberty Valance är en arketyp för den myt om manligt oberoende och självständighet som är en del av den amerikanska och för den delen västerländska ideologiska fantasin. Onekligen brukar Tom sin makt på ett bättre sätt än Frank i House of Cards, men samtidigt kommer Tom farligt nära den ensamhet som kännetecknar Franks maktfullkomlighet – en makt som inte springer ur någon annan källa än sig själv. Därav också den ambivalens till maktutövning som vi finner hos Western-genrens höjdpunkter.
Om vi nu ändå låter revolvermannen få stå som ett uttryck för makt som myndighet, finns det ett antal prosaiska frågor som regissörerna inte besvarar. Till exempel om revolvermannens uppväxtmiljö. Vad gick han i för skola? Hade han många vänner? Fanns det ett stort socialt nätverk kring honom? Hur såg förhållandet ut mellan hans föräldrar, och fanns det många andra vuxna omkring honom som också tog ansvar för hans uppväxt? Vilket slags kyrka eller religiös församling gick familjen till, om någon? Har han alltid varit intresserade av vapen? Andra intressen? Med andra ord skulle jag vara intresserad av att få reda på hur han blev den han är. Myndighet springer inte fix och färdig ur någons inre, inte ens som en gåva av Gud. Snarare måste myndighet odlas fram och även fortsatt vara beroende av sitt sammanhang. Inte så att goda sociala omständigheter tvingar fram myndighet hos individen, men de ger i alla fall förutsättningarna.
Vad jag säger är med andra ord att makt i betydelsen myndighet inte står i motsats till beroende. Vi lever alla på varandras bekostnad. Det vet Frank och Claire, men till skillnad från den makt som lever av att konsumera den andre, och som därigenom alltid strävar efter oberoende, erkänner myndigheten sitt beroende genom att inte bara ta utan också ge. För myndigheten är den andre inte ett hinder för min egen makt som måste undanröjas, utan den andre är dess förutsättning. Makt i Frank Underwoods tappning är som den gamla häxan i Kierkegaards liknelse som först åt allt annat och sedan åt sig själv med, inklusive sin egen mage.
Myndighet däremot lever av andra, men låter också andra leva av sig. Därmed är vi inte bara bortom cynismen hos House of Cards men också bortom den romantiserande gestaltningen av revolvermannen i Western-filmerna. Frågan är naturligtvis vilka berättelser som gestaltar en sådan myndighet. Om Tolkien har rätt, att berättelsens ursprung också är språkets och medvetandets ursprung, spelar det stor roll vad våra berättelser säger oss om makt.