Maja Lucas heter en dansk författare som utöver en avhandling i litteraturvetenskap har gett ut fyra romaner. Den senaste Mor. En historie om blodet kom för två år sedan på C & K Forlag och har med rätta väckt uppmärksamhet med sin berättelse om den intimaste av relationer, den mellan mor och barn under de första åren. Från värkarna, ryggmärgsbedövningen, smärtorna, den första skymten av en skuldra, förlossningen med stor blodförlust, den stora trötthet som följde och det absoluta ansvaret när kvinnan inte längre är sina föräldrars barn men sitt barns förälder.
Lucas skildrar en intimsfär med en saklighet som inte väjer för smärtpunkterna. Hon känner en irrationell skuld till mannen, ser att hon inte har något frirum och upplever att hennes moderskänslor inte är tillräckligt starka. ”Hun kan ikke holde ud kun at være en krop, en funktion, et moderdyr, en sky” utan värdeladdning och annan mening än naturens. Mjölken tränger.
Fadern lyssnar på musik när modern vid åttatiden går till sängs. I princip delar de på uppgifterna men han arbetar utanför hemmet och hon inser att hon inte kan dra sig ur de villkor som gäller. Hon granskar en nyfödd kropp, ser ett gåtfullt underliv, ”inåtvänt och besvärligt.” Insikten i sin nya belägenhet sammanfattar hon så här: ”Hans smærte er at kunne undværes. Hendes at være uundværlig.” Begreppet ”mor” uppfattar hon som sentimentalt, ”men hun kan ikke komme fri af det”.
Det händer att hon känner att hon förspiller sitt liv på flickan, att hennes ungdoms sista timmar ”bliver til intet”.
Där är oförställd och ofrånkomlig intimitet i denna stilsäkra roman om ansvar. Jag läser och tänker att här pågår en verklighet som inte låter sig reduceras till skillnadernas ideologi. Romanen blir inte en partsinlaga. Kvinnan möter en verklighet som hon inte kan besegra. Där finns strategier för att hantera situationen men tillkortakommandena och nederlagen är ofrånkomliga. Både för fadern och för modern.
Det är befriande rent spel i denna intensiva roman som ser läsaren rakt i ögonen. Maja Lucas hanterar motiv och tema med registrerande saklighet. Modern som trott sig bli vuxen när flickan föds får i stället återkommande bilder av sig själv som barn som inte förmår ta vara på sig själv. Faderns ”irritation trænger igennem hende som vand i et sandslot”.
Ett litet melodramatiskt slut stör mig något. Det brukar ju vara svårt att avsluta både berättelser och dramatik. Men i nästan allt är detta en stark och vacker roman om förtvivlan och ofrånkomlig smärta och den skriver sig fri från identitetspolitikens begränsningar.
Klicka här för att läsa ett utdrag ur boken
Maja Lucas talar själv om sin bok här