Mahlers sista ord…

foto
Gustav Mahler
Av IVO HOLMQVIST

”This is the symphony that Schubert wrote and never finished…” Temat i Schuberts h-moll symfoni är lätt att komma ihåg, särskilt om man sjunger just de orden till melodislingan. För symfoniker tycks det ha gått troll i talet nio, som om man inte skulle trotsa ödet och skriva fler än Beethoven hann med. Sibelius klarade av sju, den åttonde strävade han med i decennier tills han gav upp, brände utkasten och fortsatte supa. Några år in på trettiotalet skissade Elgar på en tredje symfoni, påhejad av G.B. Shaw och med förskott från BBC, men fick cancer och dog.

Hans efterlämnade notpapper tillät en mycket yngre kollega (född 1936, två år efter Elgars död) att sätta samman något som låter hyfsat trovärdigt, fast inte särskilt originellt (Elgar hade mest ägnat sina senare år åt småstycken, de båda symfonierna låg många år tillbaka i tiden). Naxos inspelning med Bournemouths symfoniorkester under Paul Daniel saluförs på hederligt vis och lovar inte för mycket: ”Edward Elgar: The Sketches for Symphony No. 3, elaborated by Anthony Payne”.

Gustav Mahler som avled för i dagarna hundra år sedan (i Wien den 18 maj 1911, inte fullt femtioett år gammal) skrev lika många symfonier som Beethoven, och på vippen fler. Vid hans död fanns utkast till en tionde, mera utförliga än Elgars. Också det postuma verket kan man numera lyssna på, i en åttio minuter lång femsatsig rekonstruktion av musikologen Deryck Cooke som fick sitt uruppförande 1964 (jag har den i en utmärkt inspelning med BBC National Orchestra of Wales, med Mark Wigglesworth som dirigent, det finns säkert många fler).

Uppslaget till finalsatsens förstämda trummor fick han, påstod hans hustru Alma, från en brandmans begravning i New York. Det var där han slet ut sig under sina sista fyra vintrar, som dirigent på Metropolitan, och under påfrestande turnéer. Han var inbokad för 65 framträdanden under vintern 1910-11 men orkade bara med 48, under ideliga bråk med trilskande orkestermedlemmar och en viljestark amerikanska i Metropolitans styrelse. Dessutom var han ansatt av hjärtproblem och feber, fast det kanske var en akut blodförgiftning som ändade livet för honom.

Under den sista tiden, då han återvänt till Europa, följde pressen hans allt sämre tillstånd med närgånget nosande, inte olikt vad som skedde med en annan titan lite längre norrut året därpå: när Strindberg låg och dog i magkräfta i Blå Tornet högt upp på Drottninggatan i maj 1912 var tidningarna fulla av dagliga notiser om hans allt svagare tillstånd – en snaskig sensationspress är inget nytt. Mahler gled in i feberyrsel, men just innan han dog yttrade han ett par ord som var minst lika signifikativa som Goethes ”Mehr Licht!”. Fast att Mahler på sin dödsbädd skulle ha sagt ”Mozart, Mozart!” är kanske bara en apokryfisk sanning…

Men så dog han, och den nitton år yngre hustrun Alma, född Schindler och nära vän med Gustav Klimt och Oscar Kokoschka, gifte om sig först med arkitekten Walter Gropius och sedan författaren Franz Werfel. Hennes självbiografi ”Mein Leben” är lika fascinerande som Lou Salomés, två tuffa kvinnor.

Alma Mahler
Också hon komponerade, till en början utan stort stöd från titanen som långt om länge bättrade sig och såg till att hennes ”Fünf Lieder” kom på Universal Edition i Wien 1910 (hon i sin tur gjorde vad hon kunde för att hans tionde symfoni skulle bli klar). Allt ryms på en CD: fjorton vackra men inte särskilt originella sånger. Annat verkar ha förkommit under olika krig, bland annat en pianosonat.

Inte bara Mahlers samtida i USA för hundra år sedan snålade på berömmet. Harold C. Schonberg, inflytelserik musikkritiker på The New York Times, är njugg i sitt slutomdöme i sin annars välavvägda ”The Lives of the Great Composers” från 1970:

When history puts Mahler in perspective, it probably will be clear that he was, aesthetically and technically, much more a nineteenth- than a twentieth-century figure … his questions about life were trite.

Där högg han nog i sten, det är lättare att hålla med den alltid lika läsvärde Norman Lebrecht när han i sin “The Companion to 20th Century Music” från 1992 säger att

”Mahler had taken the symphony beyond the Brahmsian endpoint and renewed it for posterity … Mahler towered over music as Beethoven and Wagner had done in the 19th century, Handel and Mozart in the 18th … he was a monumental force in the 20th century, comparable to Einstein, Freud and Lenin.”

Ivo Holmqvist

PS. Från Zweitausendeins i Berlin kan man skicka efter Mahlers samtliga symfonier, dock inte den tionde – i stället får man Das Lied von der Erde, i klassiska inspelningar från 1947- 1957 med bland andra Rafael Kubelik, Stokowski, Bruno Walter, Klemperer, Hans Rosbaud, Sir Adrian Boult, och i en altstämma Kathleen Ferrier. Tio cd-skivor för 9.99 euro – som hittat!

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!