Sällskapet som försvann 
Om dadaisten Walter Serner

Om den tyskspråkige dadaisten Walter Serner, vars första novellsamling Zum Blauen Affen efter mer än 100 år nyligen kom ut i engelsk översättning, om hans främsta verk Letzte Lockerung och inte minst om det svenska litterära sällskap som bildades i Sverige på 70-talet och sedan upplöstes utan medlemmarnas hörande, berättar här Magnus Hedlund.

 

I början av det tumultartade nittonhundrasjuttiotalet bildades här i Sverige ett litterärt sällskap ägnat den tyskspråkige dadaisten Walter Serner, född 1889 i Karlsbad i dåvarande dubbelmonarkin, nu Karlovy Vary i Tjeckien. Att Serner blev föremål för ett nybildat sällskap berodde kanske inte i första hand på att medlemmarna uppskattade hans verk, som faktiskt få hade läst, utan snarast på hans livsöde, eller det lilla man visste om det. Enligt dåtida källor hade Serner försvunnit spårlöst 1927, förmodligen in i Sovjetunionen.

Walter Serner (Wikipedia)

​Medlemmarna var först tre stycken, Anders Lidén, Torsten Ekbom, Olle Orrje, sedan tillkom Claes Hylinger och jag själv. Mötena var glesa, men forskningen fortskred. Sällskapet hade startats i och med att Anders Lidén påträffat Serners dissertation i juridik på Carolina Rediviva. Ett verk som rätt nyligen visat sig vara ett plagiatkompilat.

Vår främsta forskningsinsats var att vi efter rotande i bibliotekskataloger hittade belägg för att flytta fram datum för hans försvinnande från 1927 till 1933. På åttiotalet tog intresset för de tyskspråkiga dadaisterna fart i Tyskland och sällskapet fick finna sig i att bli förbiforskat av en flock ivriga tyska dadaforskare. Aktiviteten avtog men sällskapet fortsatte leva.

​Torsten Ekbom och Olle Orrje hade vid den här tiden skrivit en essä om den likaledes försvunne franske dadaistpoeten och boxaren Arthur Cravan. Han seglade ut i Atlanten utanför Salina Cruz på Mexikos kust 1918 och försvann. Ekbom och Orrje lägger där fram den djärva, rentav patafysiska hypotesen, att han drivit i land någonstans och fortsatt sitt författarskap med äventyrsromaner under pseudonymen B. Traven, vars böcker var mycket populära också här i Sverige på 1950-talet och vars rätta identitet fortfarande är omstridd.

Att jag nu åter fick Serner aktuell för mig berodde på en liten bok At The Blue Monkey som nyligen kom i mina händer. Det var en nyutkommen engelsk översättning av Serners första novellsamling Zum Blauen Affen, fragmentariska skildringar, ofta i dialogform, av den ”undre” världen, där man i rökdimmorna inte kan lita på någon eller någonting. Det vill säga att Walter Serner nu, över 100 år efter sin debut, också uppmärksammats i den engelskspråkiga världen, vilket inte sällan betytt början till slutet för spridningen av ett intressant författarskap. Inte minst därför att engelska översättningar skrämmande ofta är utslätande, tillrättalagda och renons på språklig originalet. Briljanta undantag finns förstås.

Serner var född Seligmann, av judisk börd, men konverterade till katolicismen 1913 och bytte efternamn. Han studerade juridik i Wien, men reste sedan till Berlin där han kom i kontakt med den tyska dadaistkretsen. Han blev god vän med (foto-)konstnären Christian Schad, som också skrivit om sina minnen av Serner.

Det visade sig vid ett av mina täta besök i Amsterdam vid den här tiden (70-talet) att Serners novellsamling Der elfte Finger fanns översatt till nederländska, ett språk som ligger mig närmare än tyska. Särskilt nyfiken var jag på ett stycke jag läst på tyska och som utspelade sig på ett Hotel Göteborg på Warmoestraat i Amsterdam. Två nära och kära städer plus min favoritgata i Amsterdam, Warmoestraat, där stans livligaste polisdistrikt hade sin station (och där stans bästa och äldsta kaffeaffär var belägen) inkluderande både kineskvarteren och prostitutionskvarteren och därigenom även de mest frekventerade turistkvarteren, ficktjuvarnas paradis.

Jag minns en lång kväll där, efter ett bilinbrott, sittande på en obekväm stol bland en massa turister av olika nationalitet som alla hade blivit bestulna eller rånade eller fått sina bilar uppbrutna och plundrade. Vi underhölls en stor del av aftonen av två poliser som improviserade en timslång dialog på ämnet ”Amsterdam är ett sjunkande skepp”. Vi som kunde lite nederländska hade i alla fall roligt. Men av någon mystisk och outredd anledning saknades just denna novell i den holländska utgåvan. Erotiska kriminalnoveller kallade Serner själv sin genre, två populärlitterära genrer i en. Det passade honom.

​Sernersällskapet gick på sparlåga, alla medlemmarna lätt bedövade av de energiska tyska dadaforskarna.

Också Serners främsta verk Letzte Lockerung (ung. Sista upplösningen, eller Sista uppluckringen) kom ut på nytt på tyska. Och till sällskapets överraskning kom den också på svenska några decennier senare, år 2010. På Ersatz förlag i suverän översättning och med efterord av Aris Fioretos. Som också får misstänkas vara upphovsman till den gedigna svenska wikipediaartikeln om Walter Serner. Fioretos kände inte till sällskapet tidigare och tog sig vid bokens release friheten att förklara sällskapet upplöst, detta utan medlemmarnas hörande och i strid med all föreningspraxis. Det skall villigt erkännas att Fioretos förmodligen gjort mer för spridandet av kännedom om Serner och hans författarskap än sällskapet dittills förmått och hade han inte själv upplöst sällskapet hade han naturligtvis varit välkommen i dess krets. Att kultursidorna här i landet med något undantag underlät att kommentera eller recensera den svenska utgåvan av denna litteraturhistoriskt unika och viktiga bok säger mer om dessa sidor än om Walter Serner.

​Det kan kanske i detta sammanhang nämnas att sällskapet för ca 20 år sedan försökte få in två artiklar i Wikipedia, en om Serner och en om sällskapet. Båda refuserades, ämnet var okänt.

Klicka på bilden för att se en video om Serner av Kateřina Mikulcová för Prague Writers´ Festival 2012

​Och hans försvinnande? De tyska forskarna lyckades finna fram att Serner 1924 i Berlin träffade en Dorothea Stahl och att paret gifte sig i Prag 1938. Innan dess hade hans judiska ursprung hunnit ifatt honom och hans böcker förbjöds och brändes av naziregimen. Efter den tyska inmarschen i Prag året därpå försökte de utvandra till Shanghai, men misslyckades och deporterades från Prags getto till koncentrationslägret Theresienstadt. Därifrån transporterades de vidare till Lettland, där de avrättades. Såvitt man har kunnat utröna.

Och sällskapet? För att inte riskera att åter bli nedlagt eller upplöst av någon utomstående har sällskapet ombildats till ett hemligt sällskap vars aktiviteter numera sker helt i det fördolda.

Och ja, det tyska Sernersällskapet har en egen utförlig website och en professor i sernologi som ordförande. Det finns ett Walter Serner-pris för korta historier. Serners samlade verk finns i pocketutgåva och hans böcker trycks i ständigt nya utgåvor. Och nu har han alltså 100 år efter debuten nått ända till Storbritannien.

 

  • Klicka här för att läsa Lena Kårelands artikel ”Hundra år sedan dadaismen lanserades”
  • Klicka här för att läsa Robert Azar om dadaisten ”Théodore Fraenkel. En omärklig mans märkliga liv”.

 

Aris Fioretos har sedan texten publicerat önskat få följande infört:

Med anledning av Magnus Hedlunds uppfriskande essä om Walter Serner, är en knapp handfull klargöranden förhoppningsvis hjälpsamma:

1. Torsten Ekbom gav grönt ljus till ett konstituerande och sig omedelbart upplösande möte av Sernersällskapet (annars hade en dadaism av denna självupphävande sort knappats vågats) (deltagarna var – och är – amatörakrobater, inte kamikazekonnässörer);
2. Ekbom tackade ja till att delta i seansen, men tvingades lämna återbud;
3. Undertecknad har inget med Wikipedia att göra; och
4. när han, som översatte Serners Letzte Lockerung för några år sedan, ändå håller på, rättar han gärna den besvärande felaktiga uppgiften om Serners död i sitt efterord. Se Wikipedia (!) för korrekt tid och plats för mordet på en oförliknelig författare.

Kuckeliku!

Aris Fioretos

 

Magnus Hedlund har kommenterat:

Varken Torsten Ekbom eller någon annan medlem hade naturligtvis mandat att ”ge grönt ljus” åt en upplösning av Walter Serner-sällskapet efter 38 år, utan övriga medlemmars hörande eller gillande.

Magnus Hedlund

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).