Madman Bovary
Christophe Claro

omslagsbild

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av NICLAS JOHANSSON
Madame Bovary – utgiven i Paris 1857 – är ett monument i den moderna västerländska litteraturen, ett monument byggt på ironins och läsningens osäkerhet. Flauberts medkänsla med Emma Bovary är lika välkänd som hans förakt för henne och med sin perspektiviskt dubblerade stil tvingar han även läsaren till detta tvetydiga förhållningssätt till hjältinnan. Det är likaså en roman som handlar om värdet av romanläsning. Madame Bovary går under av romanernas illusioner, medan läsaren av Madame Bovary renas av romanens desillusion.

Madman Bovary – utgiven 150 år senare – präglas av samma osäkerhet: identifikation eller distans, läsningens helande eller förgörande kraft. Berättaren har blivit lämnad av sin älskade och griper på måfå efter en bok att döva smärtan med.

Det visar sig vara ett tummat exemplar av Flauberts klassiker han får tag på, och han föresätter sig att läsa boken i ett svep för att, när han kommer ut på andra sidan, vara botad. Det handlar om läsning som sorgearbete – och om läsning som litteratur.

Sidorna i den bok som berättaren slår upp präglas både av sitt mänskliga djup och av sin materiella yta. ”Les pages en sont si lisses”, skriver berättaren, ”que mes doigts croient caresser, une dernière fois, sa peau.”

Via nyckelfraser i Madame Bovary sugs han identifikatoriskt in i romanens huvudpersoner, absorberad av deras hud på ett sätt som motsvarar Flauberts perspektivförskjutningar. På så vis tas läsaren med på en berg-och-dal-baneartad resa genom romanens värld.

Samtidigt befinner vi oss ständigt i ytplanet, i frasandet av en text som stryks mot en annan. Här mångdubblas de litterära och populärkulturella allusionerna och ordlekarna. Ibland sprakar gnistorna till, ibland för friktionen närmast tankarna till gymnastikskors skrik mot salsgolvet.

Claro har gjort sig känd som en oerhört produktiv författare såväl som översättare av storheter som Salman Rushdie och Thomas Pynchon. Madman Bovary är tydligt ett arbete av en författare som med vant handlag rör sig i litteraturens egen värld.

Men frågan är om hans lek med sin litterära föregångare blir mer än ekvilibristiska uppvisningar – vissa lyckade, andra inte – om den, liksom Flauberts roman, provocerar fram en förnyad reflektion över litteraturen, eller om inte allt redan är – déjà lu.

__________________

– Se en intervju med Claro här:

– Se en filmatisering av Madame Bovary här:

Kommentera: